Den perfekta mamman är en ensam mamma
Allt är bra med att vara bäst förutom att man slutar vara människa
Det bästa jag vet är att ha middag, men jag bjuder sällan in för att min värdinneångest trumfar detta, mitt största intresse. Att maten ska vara äcklig och portionerna för små, som i Woody Allens vits om vad livet är.
Ändå befinner jag mig i ett läge där jag har över minst tre personer, varje kväll. Ibland flera gånger om dagen. Jag förgås varje gång. Noterar gästernas ansiktsuttryck. Antal portioner de tar.
När jag fick barn svor jag på att jag skulle bli Sveriges bästa mor. Jag tror att jag är det! Lika trött som hon i alla fall. En ecmo-maskin för tre hjärtan.
Idén att vara den bästa modern kändes inte alls rubbad när jag fick den. Den la sig nära det allmänna idealet som fanns överallt om att optimera sig till den bästa människan.
På håll ter sig den idén normal, inte alls fascistisk, inte alls kylig. Den innebär inte alls tomhet och ett bottenlöst mörker. Att där belöningen uteblir erbjuds bara ensamhet, ensamhet, ensamhet.
Vi lever i en tid som sjunger självoptimeringens lov. Jag har själv svårt att komma på en enda dålig sak med att äta rätt, ha god sömnhygien, träna, vara vacker, vara smal, gå på en bra skola, ha ett bra jobb, ha bra vänner som också är vackra, roliga och framgångsrika och lever i goda kärleksrelationer med underbara barn, som får varierad kost, inte har särskilt mycket skärmtid och har närvarande föräldrar.
Vad skulle kunna gå fel i det bygget? Att addera idealet att vara den perfekta modern låg i pilens så kallade riktning.
Det jag inte såg är att det också beskriver skapandet av en narcissistisk kult i en samtid som underblåser individens optimering och det är, i brist på bättre ord, skadligt. Det konstruktiva bygget är självdestruktivt.
Danskarna är besatta av barnpsykologi och har flera gånger om forskat fram att curling är den bästa metoden och att det viktigaste i ett barns liv, separerade eller ej, är konfliktnivån mellan föräldrarna. Så jag curlar. Jag är lågaffektiv. Jag gör rätt och jag gör rätt. Så varför känns moderskapets uppgift så otroligt massiv?
Varför känner jag mig så ensam? Varför är denna sten jag rullar uppför berget så tung. Trots att jag gör alla rätt? Mina barn äger ingen mobil. De ser ut som änglar. De är större komiker än P3:s samlade styrka.
Jag vill ta hand om dem så utan anmärkning att det känns som om jag nästan inte klarar av att ta hand om dem?
Den perfekta modern är skräck. Den sämsta modern ännu värre
Det är för att vara bäst är så nära att vara sämst. Jag har på sista tiden börjat misstänka att det är att vara sämst.
Att vara bäst är en ensam aktivitet. Att vara bäst kräver antagandet att sämst finns. Gott så, om det inte förhöll sig så att det inte går att vara bäst. Alltså är jag sämst.
Inte bara jag, alla som önskar det grandiosa är sämst, och trenden verkar omfatta alla?
Det grandiosa i att tro att vara är bäst, som människa, är lika obehagligt, som tro att man är sämst, som människa. Det grandiosa i att tro att vara är bäst, som mor, är lika obehagligt, som i tro att man är sämst, som mor.
Det beskriver egentligen ensamheten i själva prestationen. Att det är en prestation. Inte en relation. Olika lägen av en ömsom ihålig, ömsom uppblåst pruttkudde till självkänsla. Ta helst inte fram den…
Det narcissistiska moderskapet är volatilt. Skakig lina till verkligheten. Tänk vad obehagligt för ett barn, personen som egentligen ska vara i fokus här, vars enda önskan är stabilitet. Den perfekta modern är skräck. Den sämsta modern ännu värre. Det finns inga vinnare i världsbilden med den perfekta mamman. Narcissismen är så ensam. Ihåligheten är så ensam. Perfektionen är så ensam. Men framför allt där en förälder ska vara är det tomt för ett barn. Den trygga platsen är ersatt av en scen. Där en entertainer, vad det verkar helt slumpmässigt, befinner sig på eller av en scen. En mamma som verkligen är investerad i sitt moderskap, påminner inte det om frånvaro? Hon är inte där?
Ensamhet är nästan detsamma som moderskap. Förlåt, men det är det. Den är skamlig. Man ska ha familj, utökad familj och chosen familj. It takes a village … kräks.
Jag skulle aldrig få för mig att be om hjälp. Jag ska inte skylla på ”samhället” då samhället är jag, men den typ av relation och utbyte känns helt omöjlig i en individpumpad samtid. Att be om hjälp är ett normbrott. Och jag är inte revolutionär. Jag håller inte på med omstörtningar.
Att vara dålig är att vara sårbar, vilket är premissen för kontakt. Det går inte att förena sårbarhet med prestation.
För mig är detta dubbelt då det är tvärtom i skrivandet. Där är ensamheten essentiell. Ensamheten är premissen. Stället att vara på för att skapande och i förlängningen kontakt ska äga rum.
Jag har beskyddat den länge. Men det är något som inte lirar med det här ensamma jaget. Den här ensamma föräldern.
Myten om Oidipus blev nyligen avdammad av teatergruppen Hjärter fem på Brunnsgatan 4. Utlånad till Ella Löfmarks kropp svarar oraklet ”det blir som det blir” på alla frågor – ”… och det är som det ska vara”, konstaterar hon vidare.
Idén om att man inte behöver upprepa sina eller föregående generationers samma misstag är underbar
Jag parafraserar, men det var fan längesen jag hörde nåt om … ödet? Att man inte skulle kunna påverka saker?
2025 behandlas livet mer som en deg att själv knåda.
Den förhärskande terapiformen är KBT som visar att genom att ändra sitt beteende så ändrar man sitt liv. Personligen älskar jag KBT. Det erbjuder agens, frihet. Omdefinierar begreppet människa är att förbättra, inte det gamla ”att fela”.
Idén om att man inte behöver upprepa sina eller föregående generationers samma misstag är underbar. Plastikoperationer är tröst. Det finns hjälp att få! Kroppar att skära i, psyken att forma. Det behöver inte vara så här. Jag behöver inte se ut så här. Jag är inte min mamma är i sig så ångestbefriande man nästan inte behöver uppsöka gym, psykologer och kirurger. Men om man vill – kan man bli ofelbar.
Men när ska någon berätta att det finns ingen slutdestination för den som blivit bäst? När ska någon berätta att livet vill inget. Att vi lever för livets skull. Ett biologiskt villkor. Att bland alla tips om att lugna nervsystemet och om tjejnyår, verkar det finnas en ensamhet i att göra sig själv till nåt annat, mera, bättre version. Att vara en perfekt mamma är att inte uppgå i en gemenskap.
Det är vad gudarna på Olympen kallar hybris. Definitionen är att människan leker gud. Hon tror att hon kan avsäga sig den mest mänskliga av egenskaper, nämligen att misslyckas, att vara dålig.
Varför är det så fel med hybris egentligen? Varför kan man inte få räta på sin nacke och sticka upp sitt huvud? Egentligen? Det är inte på grund av jantelag. Det är inte för att Gudarna är sadistiska. Det är för att hybris rent objektivt betyder att göra sig till singular. Välja ut sig själv. Ställa sig på prispallen. Det är bara en person där. Det finns inte flera bäst.
Bäst är att vara ensam. Att vara bäst är att lämna människorna. Bli en istället för en del av mänskligheten. Allt är bra med att vara bäst förutom att man slutar vara människa. Man står ensam. Man är ensam.
I den grekiska mytologin straffas alltid hybris och så verkar även vara i detta fallet. Min optimering har omvandlats till enbart självkritik. Jag har alltid välkomnat den där självkritiken. Ångesten över min dåliga prestation håller mig i schack. Den är piskan. Men att vara bättre är att vara sämre. Och att vara sämre är att vara sämst.
Motsatsen till hybris är att inte försöka påverka jagets prestanda och prestationer i tid och otid. Stå ut i att det eventuellt blir som det blir – för det är som det är, och det blir som det blir och det blir som det ska vara?
Det radikala är att våga se sig själv som alla andra. Vara en av alla andra och samma.
Café Bambino: Fascistisk yoga, maniska mantran och falsk magi
Scenkonstpodd: Kriticirkeln
