Ner i pillerruset efter att ha fått sitt hjärta krossat
Nadia Kandils Nikki ser oförlåtande på världen och medmänniskorna
Uppdaterad 2025-10-29 | Publicerad 2025-10-18
”Han kom hem och sa det är slut” av Nadia Kandil
Poddaren, stylisten och influencern Nadia Kandils debutroman ”Han kom hem och sa det är slut” för tankarna till internets alla plattformar där vi speglar oss själva och varandra.
Det självupptagna, statusfixerade, positionerande. Ragebaitandet.
Huvudpersonen Nikki blir plötsligt dumpad.
Om det verkligen kommer från ingenstans får läsaren aldrig veta, historien tar fart när separationen redan är ett faktum. Kärleken är slut och Nikki går in i krossade hjärtat-helvetet och undrar hur vanligt folk gör när de blir lämnade. Går de till jobbet?
Nikki ger sig själv elva veckor och diverse piller för att ta sig genom uppbrottet. Vi läsare följer med ner i ruset.
Det går att hitta paralleller till Ottessa Moshfeghs ”Ett år av vila och avkoppling” där huvudpersonen proppar sig full av tunga medikamenter för att sova bort ett år av sitt liv.
Premissen är liknande, men böckerna är ändå vitt skilda.
På baksidan av ”Han kom hem och sa det är slut” läser jag att Kandil skriver med ”vass ironi”. Kanske har jag missuppfattat något?
Det osar visserligen av cynism och Nikkis blick på sina medmänniskor är allt annat än förlåtande, men det verkar vara på allvar.
Nikki föraktar tjejer som har fel typ av märken. Du ska klä dig i: Chanel, Hodakova, Cartier och Toteme. Du ska vara rik, men det ska inte synas annat än för de redan invigda. De som vet vad en Phoebe Philo-kappa kostar.
Nikki tycks inte förstå att hon är likadan som de som hon ser ner på, eller gör hon det? Att det vräkiga (blaffiga logotyper!) hon hatar, den billiga parfymen hon snorkar åt, bara är ett annat sätt att uttrycka tillhörighet.
Kandil lyckas med att porträttera en mycket osympatisk huvudkaraktär
Det kanske är där ironin finns: hon avskyr den människa hon är. Eller är det en typ av samtidskritik? Den övre medelklassen i (Stockholms) innerstad får sig en känga, men det är snarare en nidbild som tecknas än en äkta människa. I och för sig en människa på gränsen till nervsammanbrott, radikaliserad till den grad att alla runt omkring plötsligt är fullkomliga spån. Men det är i så fall att läsa med snäll blick.
För allt annat skrivs nämligen ut. Det känns så mycket i den här boken och ingenting kräver någon vidare mellan raderna-tolkning.
Nikki är torr i munnen, Nikki har ett vakuum inuti, Nikki vill skrika.
Hon stör sig också på sina tjejkompisar – som ställer upp på ett oerhört stoiskt vis. De är ju där. Skiftarbetar i sorgen. Ungt, avundsvärt. En exklusiv nära vänskap. Å andra sidan verkar varenda person som tillhör gruppen ”tjejerna” vara en och samma, med olika namn.
En kul scen är när Nikki tänker på sin före detta langare Theo, och hur de låg med varandra.
"... jag tyckte om att knulla honom för att han förmodligen rörde upp något barndomstrauma".
Sociala medier-samtidens sex! Det kan förstås vara ett tidsenligt trauma, men det kan ju också bara vara normal kåthet.
Kandil lyckas med att porträttera en mycket osympatisk huvudkaraktär.
Saknas gör hur som helst fler personporträtt och den så kallade bågen som ju krävs, för att du ska orka hålla fokus hela vägen. Språket är rakt och pang på, och går säkert under huden på den nyligen dumpade, men en redaktör hade behövt hjälpa debutanten att kill sina darlings på vägen. Det hade lyft romanen, kanske in i mål.
Café Bambino
Konstpodd: I själva verket
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
