De vill väcka sin djupt begravda alfahanne
I manosfären kombineras kvasivetenskap med Oprah-osande hobbypsykologi
Vad vill killarna? Varför mår de dåligt? Alla verkar besatta av att förstå, kliar sig på hjässan och förfasar sig över det expanderande internetfenomen som brukar kallas ”manosfären”. Ett semiaktuellt exempel som skapat debatt är SVT-dokumentären ”Priset män betalar”, där Jan Emanuel, Andrew Tate och Klarnas vd intervjuas för att förstå vad mäns missnöje kommer sig av.
En annan som ställer sig frågan är dokumentärskaparen Hampus Linder. I morgon fredag har ”Confessions of a Swedish man” premiär. Linder var senast aktuell 2018 med ”Gudrun: konsten att vara människa”. Nu riktar han alltså kameran från Schyman mot manosfären – och sig själv. Ett tecken i tiden. Pendeln har svängt, och kvinnorörelsen ersatts av mansrörelsen. Är det andra vågens mansaktivism vi bevittnar?
Linder skisserar hur hans eget liv formats av maskulinitet. Han har lämnats av mamman till sina barn på grund av osofta manliga egenskaper, navigerar för att hitta de sidor som krävs för att vara en bra förälder, och rannsakar relationen till sin son och till sin pappa, som varit fysiskt och känslomässigt frånvarande.
Men Linder vill också förstå vad som driver manosfären. Det för honom till ”Maniphesto”, en organisation som anordnar årliga mansseparatistiska läger på en jylländsk konferensanläggning, och dit män från hela världen kommer för att utforska sin maskulinitet.
Manosfären har tagit sig från internets mörka vrår till dess huvudfåra och vidare ut i den fysiska världen. Den brokiga, misogyna onlinerörelsen som består av incels, mansrättsaktivister, pick-up artists, och fans till profiler som Jordan B Peterson och Joe Rogan förenas i idén att feminismen gått för långt och att män är förfördelade i samhället.
Det blir i dokumentären tydligt hur manosfären lyckas kombinera kvasivetenskaplig biologism, en essentialistisk syn på kön, med idéer om personlig utveckling som gränsar till det nyandliga. Det är svårt att tänka sig en mer fruktansvärd kombination. Inte bara är rörelsen reaktionärt högerkonservativ (vissa är fullblodsfascister eller kristna fundamentalister). Den införlivar också det absolut sämsta från senkapitalistisk modernitet. Jämte kvinnohatet finns den Oprah-osande hobbypsykologin, hippiespiritualitet och en nyliberal syn på jaget.
Genom självhjälp, introspektion och absurda ritualer förväntas man komma i kontakt med sin inre machoman
Exemplen är många. När Linder, lite nervös, frågar lägerarrangören om råd inför sammankomsten får han till svar: ”Step into every experience of your whole self”. Svaret är indikativt. Man blir inte karlakarl genom att bita ihop och stänga av sina känslor, som på den gamla goda tiden. Man ska – tvärtom – gå helt upp i dem. Genom självhjälp, introspektion och absurda ritualer förväntas man komma i kontakt med sin inre machoman. En alfahanne som ligger begravd djupt därinne och som bara väntar på att bli väckt ur den dvala han satts i av en mjäkig och manshatande kultur.
Det finns gott om andra samtida inslag som man kanske inte spontant förknippar med klassiska manstroper. Aktiviteterna består i stormöten där man delar erfarenheter om frånvarande fäder, intimitetsövningar och fallisk yoga. En av de mer pikanta scenerna skildrar en obskyr vikingaritual, där männen med sina torsos insmetade i blod skriker ”death” runt en brasa och äter gettestiklar. Men den som tror att en riktig man måste äta kött misstar sig. Det erbjuds så klart veganska alternativ. Den som inte vill ha fårpung får en rotfrukt.
Ytterligare ett exempel på ett samtidigt nykonservativt och nyliberalt inslag är lägerarrangörens syn på feminism. Problemet, som han ser det, är inte att feminismen är grunden till mäns alla problem, utan att den ”skulle säga att vi alla är offer för patriarkatet” och att Maniphesto ”föredrar att själva ta vägen till ansvar”.
Det han främst vänder sig emot är alltså att feminismen ger en strukturell förklaring till varför män (eller kvinnor för den delen) gör särskilda erfarenheter. Att många män i dag känner sig vilsna och upplever brist på mening och sammanhang har inte med sociala, ekonomiska eller teknologiska förhållanden att göra. Det är bara individen själv som kan göra jobbet, hitta sitt äkta (manliga) jag, och ta ansvar för sitt liv – inte sociala strukturer som behöver kritiseras eller samhället som behöver förändras. Detta för att könsskillnader, så länge de inte utjämnats politiskt, inte anses godtyckliga utan naturgivna.
Så – vad är svaret på enmiljonsfrågan? Den som gäckar kulturen och alla vill ha svar på. Vad vill killarna egentligen?
Freud menade, till skillnad från alla i dag, att den största obesvarade frågan var: Vad vill en kvinna ha? Han kunde inte förstå det, trots att han enligt egen utsago ägnat hela ”trettio år av forskning om den kvinnliga själen”. Så här ett sekel senare är det lätt att göra sig löjlig över psykoanalysens fader. Inte för att det är en enkel sak att reda ut vad som pågår i det undermedvetna. Men med facit i hand visade det sig att kvinnor i mångt och mycket bara ville ha samma saker som männen. Typ rösträtt, lite pengar på fickan, jämlika förhållanden, gratis och fungerande sjukvård, säker abort och att inte bli våldtagen. Bland annat, i alla fall.
Det finns substans bakom en del av manosfärens klagomål
Den som vill veta vad killar vill ha utan att ägna trettio år av lönlös forskning – eller åka på ett jättejobbigt mansläger – kan kanske låta sig inspireras av den lärdomen. Titta på det mest uppenbara, datan talar sitt tydliga språk. Det finns substans bakom en del av manosfärens klagomål. Självmorden, ensamheten, studieresultaten och arbetsplatsolyckorna är alla tecken på det. Det existerar verkliga problem som berör killar och män i synnerhet, även om de inte är produkter av avsiktlig diskriminering och även om män har kvar de flesta av sina privilegier.
Enligt en undersökning från RFSU uppgav var sjätte man att han saknar någon att prata med om en svår situation – dubbelt så stor andel som bland kvinnorna – och var fjärde sa att han inte vågar ta kontakt med någon för en romantisk relation. När statistiken påvisar sådana skillnader handlar det inte om enskilda mäns tillkortakommanden. I grunden finns samhällsproblem som kräver kollektiva åtgärder. Om inte riskerar högerradikala krafter plocka upp ressentimentet.
Det är precis det manosfären gör. Men i stället för att bemöta problemen kanaliserar den relationell osäkerhet och materiell otrygghet i hat mot kvinnor, samtidigt som den försöker få det till att mäns misslyckanden bara är deras egna. Således har ideologin den dubbla effekten att killar känner sig som offer, samtidigt som de fås att tro att det enda som kan ändra på deras situation är de själva – om ens det. Konsekvenserna ser vi i den fatalism som präglar communityt. I extrema fall yttrar den sig i incelterrorism mot ”Stacys” och ”Chads”. Misogyn extremism klassas av Säpo som ett allvarligt säkerhetshot även i Sverige.
Manosfären ökar därför knappast chanserna att killar får det de vill ha, vad det än är. Att följa de tolv livsreglerna, leva i en patriarkal familj eller lajva viking rustar en inte för att klara sig i samhället eller för nära relationer. Den chimär av gemenskap som erbjuds på nätforum och konferensanläggningar adresserar inte roten till rotlösheten. Tyvärr killar, jag tror inte det blir bättre bara ni hittar ett autentiskt jag som är identiskt med Andrew Tates.
Café Bambino
