De vill fly vantrivseln i den digitala kulturen
Jonas Gren skriver nyansrikt – Maja Lunde blint kategoriskt
Publicerad 2025-10-22
”Skärmbarnen” av Maja Lunde
”Ingen surf. Handbok i nedkoppling” av Jonas Gren
Vi vantrivs i kulturen: i skärmtiden, i hyperuppkopplingen, i distraktionen från hundra appar.
Detta är ingen nyhet. Obehaget i det digitala har varit ett flitigt omskrivet tema i femton års tid.
Så länge har det varit standard att bära runt på fickdatorer i telefonformat. Lika länge har vi talat om ”techlash” och ”digital detox”. Med appar som Freedom har vi prövat att begränsa vår egen internettillgång, någon timme i taget. Först kändes det lite absurt att installera mjukvara i syfte att göra hårdvaran mindre användbar. Men nu, femton år senare, har det blivit helt normalt att erkänna sin oförmåga att motstå nätets lockelser. Alla känner redan till hur de ”sociala medierna” har designats utifrån djupt antisociala principer: inte för vårt eget bästa utan för att få oss att fastna i flödet så länge som möjligt.
Vi vantrivs i det digitala, just för att det får oss att trivas lite för bra. Så kan utgångspunkten beskrivas för två nya böcker, vilkas författare är mer kända för sin skönlitteratur: Maja Lunde (född 1975) och Jonas Gren (född 1981). Likt mig hör de båda till en generation som kan minnas en barndom utan internet, medan däremot hela våra vuxna liv har präglats av att de uppkopplade maskinerna varje år tagit större plats. Både Lunde och Gren berättar om hur de försökt använda Freedom för att hålla undan de digitala distraktioner som hotar skrivandet. Men där slutar böckernas likhet.
Maja Lundes ”Skärmbarnen” är en debattbok för kraftigt begränsad skärmtid. Den tar avstamp i författarens egen skärmskam, men hon visar föga intresse för att gestalta sina egna känslor. I stället vänder hon raskt skammen utåt, i polemik mot en diffus karikatyr av någon naiv digitaliseringsivrare. Själv skriver Lunde in sig i rollen som modig dissident, eftersom hon vågar bli stämplad som ”romantisk nostalgiker”.
Hon skriver att hon vill ta nostalgin i försvar, men uttrycker egentligen ingen längtan tillbaka till en tid före skärmarna. I stället gör hon exakt som Jean-Jacques Rousseau gjorde på 1700-talet: nostalgin kanaliseras in i en romantisk idé om oförstörd barndom. Rousseau lade därmed grunden för 1800-talets kampanjer för att reglera barnarbetet. Byt ut fabrikerna mot skolor, arbetstid mot skärmtid, så är vi hos Maja Lunde. För att låta barnen förbli barn borde de enligt Rousseau inte tillåtas läsa böcker före tolv års ålder. Av samma skäl vill Lunde införa 18-årsgräns för sociala medier.
”Våra barn” måste skyddas. Maja Lunde är väldigt förtjust i detta paternalistiska uttryck. Boken glider från jag-form till en vi-form som går mig på nerverna. Vilka inkluderas i detta ”vi”? Mestadels tycks det syfta på skandinaviska, medelålders medelklassföräldrar. Tydligen övervakar ”vi” våra barns rörelser och ”vet alltid var de är och vem de är med”. Jaså? Jag känner inte igen mig i Lundes vi-i-villa-vi. Än mindre i hennes ideal för hur ”våra barn” borde bete sig.
Likaså adhd, mobbning, kriminalitet, stillasittande och sjunkande barnafödande – allt beror på samma sak
”Vi vet alla hur viktigt det är med ögonkontakt”, skriver Lunde. Inte alla autister skulle hålla med. Lunde uttrycker sig nedlåtande om ”de stackars själarna” som ”bara ser ner i bordet”. Autism beskrivs som ett ”beteendeproblem” – orsakat av barnens skärmtid. Likaså adhd, mobbning, kriminalitet, stillasittande och sjunkande barnafödande – allt beror på samma sak. Alltså på skärmarna, eller apparna, eller internet, eller porren. Författaren lägger ingen möda på att skilja dessa saker åt. Hon har fullt upp med att återge varje upphittat argument som tycks stödja hennes ärende.
Trädgårdsarbete är bättre än skärmtid, för när du gräver i jorden frigörs mikrober ”och när du andas in mikroberna kan det öka produktionen av signalsubstansen serotonin”, skriver Maja Lunde. Fem minuters skärmtid räckte för att jag skulle kunna konstatera att påståendet hon hittat i Forbes saknar stöd i den anförda forskningen.
”Ingen surf” av Jonas Gren framstår som något av en motpol till ”Skärmbarnen”. Här handlar det inte om barn, utan om vuxna. Författaren är inte kategorisk, utan gestaltar sina egna, delvis motstridiga känslor inför det uppkopplade tillståndet. Bokens 152 avsnitt, från några rader till några sidor i längd, pendlar trivsamt mellan prosalyrik och reportage.
Allt börjar vid en datorskärm, sju kilometer från internet. Jonas Grens experiment i nedkoppling handlar inte om skärmtid, utan om surf. Han är inte intresserad av att räkna timmar, snarare av att upprätta materiella barriärer i vardagen. Han byter ut sin fickdator mot en knapptelefon, en Nokia 3310. Kommer fram till att han för egen del trivs med att bara vara uppkopplad ibland, inte överallt.
I motsats till Maja Lundes tröttsamt svepande ”vi” och ”våra barn”, utgår Jonas Gren från att vi människor fungerar olika
För den som vill leva mer nedkopplat gäller det också att hantera omgivningens reaktioner utan att bli självgod. Att inte tvinga sin partner att jobba extra som projektledare med allt som kräver appar. Att hitta applösa sätt att köpa tågbiljetter eller parkera bilen.
”Handbok i nedkoppling” lyder undertiteln, men framför allt är ”Utan surf” ett porträtt av samtiden och vårt obehag i det digitala. En utbredd men ofta ambivalent vilja till mer nedkoppling står mot en allt starkare strukturell tvångsuppkoppling. Som tidsdokument tror jag att boken kommer bli ännu mer intressant att läsa om tio, tjugo, femtio år.
I motsats till Maja Lundes tröttsamt svepande ”vi” och ”våra barn”, utgår Jonas Gren från att vi människor fungerar olika. Han reflekterar kring skillnader i fråga om klass, generation och kognitiva förutsättningar för att hantera distraktioner. Han läser Simone Weil för att förstå det där med uppmärksamhet, låter det förbli ett mysterium. Han pratar med vänner som med varierande framgång försökt bli av med fickdatorn och beställer rentav en egen enkätundersökning från Novus.
Slutsatsen blir att såväl upp- som nedkoppling borde få sin plats i våra liv, rentav erkännas som rättigheter. Hur de ska balanseras beror på vem man är och hur man lever. Det viktigaste är kanske att experimentera, tillåta sig att känna in skillnaden. Bara så kan vi vinna de erfarenheter som kan vägleda en mer kollektiv, politisk respons på vår vantrivsel i det hyperuppkopplade livet.
Café Bambino: Fascistisk yoga, maniska mantran och falsk magi
