S, M och SVT – ert tjat om woke gör mig galen
Det är vad Birgitta Dahls politiska kamp för kvinnor och barn hade kallats i dag
I veckan dog Birgitta Dahl, en av Sveriges stora hjältar.
Hennes politiska kamp handlade om barnen och kvinnorna, och om miljön. Hon ville ha rätt till förskola för alla, att våldtäkt alltid skulle ses som ett brott, att föräldrar skulle ha råd att vara hemma med barnen. Att barnaga skulle förbjudas, för att inte tala om klimatförstörande freoner.
Mycket av detta fick hon också igenom.
Den här veckan har Birgitta Dahl unisont hyllats, eftersom döden skapar en sorts upphöjd helighet även runt kontroversiella personer. Men på sin tid blev hon ofta hånad, kritiserad och motarbetad. Det hon sysslade med ansågs ofta töntigt i betongpartiet Socialdemokraterna. Det var inte tillräckligt mycket fokus på klass, ansvar och tillväxt.
Woke, kanske hon skulle ha kallats i dag.
Jag tänkte på Birgitta Dahl när jag i veckan plågade mig igenom en debatt i SVT:s Aktuellt, där moderaten Hanif Bali debatterade mot Flammans Leonidas Aretakis.
Det handlade just om ordet woke, ett ord som SVT verkar besatta av. Utgångspunkten för debatten var ytterst oklar, samma sak var jag själv med om när jag deltog i ett annat SVT-program för några veckor sedan. Upplägget verkade mest bottna i en känsla av att det finns ”energi” i frågan, att den ”väcker känslor”.
Vad är woke? Det råder ingen samsyn om det. Det man kan konstatera är att det för konservativa kulturkrigare till höger och vänster har ersatt begreppet ”politiskt korrekt” som ett skällsord för allt de är emot, i synnerhet när det gäller rättigheter för minoriteter, kvinnor och hbtq-personer.
Nyligen ställde den socialdemokratiska politikern Lawen Redar woke mot ”det materiella” när utkastet till nytt partiprogram presenterades. Det ena hade rensats ut, tydligen, och det andra hade förstärkts.
Jag måste säga att det hela kändes magstarkt, och tidstypiskt.
Låt mig försöka förklara varför.
Idéhistorikern Anton Jäger har myntat begreppet hyperpolitik för att beskriva det senaste decenniets politiska tillstånd.
Han beskriver ett glapp, en paradox.
Vem som helst kan få en utskällning av en stingslig och känslostyrd minister
Å ena sidan lever vi i en tid när det politiska samtalet är tungt på känslor, starka positioner och ilska. Det är på ett ytligt plan en mycket politisk tid, då folk identifierar sig med eller mot vissa frågor som skapar snabbt uppflammande engagemang. Brexit-omröstningen engagerade fler människor än någon annan politisk händelse i Storbritannien, Black Lives Matter-rörelsen fick ut tiotusentals människor på gatorna. På sociala medier finns enorma mängder politiskt content.
Samtidigt sker en annan utveckling. För när man mäter medlemskap och engagemang i partier och civilsamhället så sjunker det. I många av de strukturer som jobbar långsiktigt och strukturerat sker en försvagning, en avpolitisering.
Resultatet är en offentlighet som är hyperengagerad och ständigt upprörd, där det på ytan kan verka som att medborgare är nära makten och till och med har kontakt med den. Vem som helst kan få en utskällning av en stingslig och känslostyrd minister (jag tittar på dig Carl-Oskar Bohlin), på en propagandaplattform. Och politiker verkar förhålla sig till dessa känslostormar. De ändrar sitt språk, tjafsar med, förhåller sig.
Men det är samtidigt oklart vad dessa känslor egentligen representerar, och dessutom är processen individualiserad och kortsiktig. Engagemanget speglar onlinelogikens tvära känslokast och korta uppmärksamhetscykler. För att knyta an till en text som Expressens kulturchef Victor Malm skrev nyligen, så minskar just nu textens roll i vår kultur, samtidigt som de känsloladdade bilderna och snabba klippen ökar. Det leder i sin tur till att vi i allt högre grad fastnar i nuet, medan gårdagen och framtiden sjunker undan. Detta, överfört till det offentliga samtalet, är Jägers hyperpolitiska tillstånd.
Samtidigt som offentligheten är fast i detta uppskruvade tillstånd, jobbar de starka lobbykrafter och ekonomiska intressen som vill påverka politiken långsiktigt, metodiskt, välfinansierat.
Det är i det här sammanhanget man måste förstå ”woke”. Det är ett ord som ingen riktigt begriper men som laddats med känslor. Det är politik som vibe.
För att vara övertydlig, och koppla tillbaka till Lawen Redars uttalande. Det som har hållit Socialdemokraterna tillbaka de senaste decennierna är inte ett överdrivet fokus på woke genusdagis. Det är i stället Redars eget parti som stått i vägen.
På 00-talet-talet såldes en marknadstillvänd ekonomisk politik in till väljarna med Mona Sahlins retorik om entreprenörskap och frihet. I dag säljs den in med anti-woke och nationalism. Språket har förändrats, och anpassats till tidens trender. Men det sorgliga – för någon som säger sig vilja ha mer ”materialism” – är att politiken där bakom är snarlik.
När jag tittar på Socialdemokraternas utkast till partiprogram finns det punkter som ser bra ut, precis som det gjorde i de arbetsgrupper som presenterade sina förslag tidigare i år.
Det är hyperpolitik, vibe, ord
Men några veckor innan utkastet till partiprogram presenterades kom ett viktigare dokument. Det var överenskommelsen mellan Socialdemokraterna och Moderaterna om det som kallas det finanspolitiska ramverket. Där slogs, sammanfattningsvis, fast att det inte kommer att finnas något utrymme för stora investeringar de närmaste åtta åren.
Med andra ord, politiken ligger fast, det finns inga alternativ.
Som den tidigare försvarsministern Peter Hultqvist konstaterade i en debattartikel i Aftonbladet i veckan, så är Socialdemokraterna medskapare av det samhälle vi nu lever i. De har suttit vid makten och genomfört många av de centrala reformer som gör Sverige svagt. Och jag trodde faktiskt inte mina öron när jag hörde kulturkrigaren Hanif Bali välkomna ”verklig konflikt” i politiken, efter ett årtionde av trollande på nätet.
Det får faktiskt räcka nu. Jag vill inte höra ett enda ord till om att ”woke” varit ett hinder för investeringar i tåg, satsningar på SFI eller ökad jämlikhet, vare sig från moderater eller socialdemokrater. Det är hyperpolitik, vibe, ord. Det är lögn och det ändrar ingenting.
Jag tänker på Birgitta Dahls trägna, utmanande gärning. Kombinationen av feminism och realpolitiska förslag, av woke och materialism om man så vill. Hennes relation till ett parti som till slut ändå klarade av att förändra sig, ställa om, vända sig mot framtiden.
Café Bambino: Festa med Henrik Brandão Jönsson och Victor Malms twitterfeed
