Hoppa till innehållAftonbladetAftonbladet

Dagens namn: Anneli, Annika

Nog nu – jag vill inte läsa om en enda ”Baby” till

Som att sitta på en middag där det andra paret hånglar

Destiny’s child – sjöng om en ”baby” med integritet.

Destiny’s child satte tonen redan 1999: ”Say my name, say my name. If no one is around you, say baby I love you”. Jag riktar fokus mot integriteten i citatet – erkännandet att man älskar någon är något som sker mellan rummets fyra väggar, så att säga. Att kalla denna någon för ”baby” är nästan ännu mer intimt än så. Ändå envisas författare med att klämma in sina babys överallt, helst redan i titeln. Någon måste sätta ner foten. Låt gå, Jenny Aschenbrenner. Men efter den aktuella romanen ”Den enda vägen är upp, baby” är det stopp.

Att Tone Schunnessons huvudperson Bibbs blev dumpad av sin pojkvän ”Baby” är en märkligt förbisedd faktor i ”Dagarna, dagarna, dagarna”. Ingen recensent verkar riktigt veta vad de ska göra av informationen. I ”Cyklopernas land”-redaktionen finns också Elis Monteverde Burraus ”De äter ur din hand, baby”. Och så Kristofer Folkhammars ”Är det barnen, baby?” samt Jenny Tunedals ”Dröm, baby, dröm”, båda i närtid.

Vad man än tycker om Schunnessons namnlösa karaktär så är det åtminstone ett konsekvent genomfört grepp. Påfallande ofta är annars babysarna inget som egentligen spelar särskilt stor roll i texten (tack och lov, i och för sig). Det verkar snarare uppfylla en roll av något snärtigt i titeln. Men varför just detta vedervärdiga smeknamn? Som i och för sig verkar ha använts just på detta infantiliserande kärleksfulla sätt sedan slutet av 1600-talet. Inledningsvis av män som ville göra sina kvinnor ännu gulligare (och ännu mer till ägodelar, får man anta). Gradvis jämnades användandet ut mellan könen, och det hela slutade som ett sätt för svenska författare att salta sina boktitlar på 2020-talet.

Det är en genväg till intimitet innan läsaren ens har öppnat boken

Vilka smeknamn som flyger är personligt. Jag har ett vagt minne av att be någon att sluta kalla mig ”lilla igelkott”. Sagt med ömhet så klart, men jag fick för mig att det handlade om mitt hår och blev självmedveten. ”Lilla gris” däremot, som blev ersättaren, var bara gulligt. Jag upplevde mig varken som tjock eller som ett djur. Alla vet att dessa namn är ett sätt att komma nära, till den gräns att ens faktiska namn nästan kan upplevas som en förolämpning. Att inte kalla sin mamma eller pappa för just ”mamma” eller ”pappa” får många att undra vad som egentligen gått snett.

Men att tvingas se baby på ett bokomslag är som att befinna sig på en middag med ett par som ägnar hela kvällen åt att visa för alla andra hur kära de är. Samma obekväma avsmak. Måhända personlig, men inte desto mindre påtaglig. Det är en genväg till intimitet innan läsaren ens har öppnat boken. Vi har inte kommit så långt i relationen än, älskling. Och då brukar ett mönster följa – en påtvingad intimitet blir bara avskräckande. Det är dags att göra slut, innan vi ens hann börja.