Vem som helst kan vara en billig kopia
Look-alike-tävlingarna är som min värsta mardröm
År 1846 skrev Dostojevskij ”[T]ill slut hade det sprungit fram sådana mängder av exakta kopior, så att hela staden uppfylldes av dem”. Det är en ögonblicksbild från hösten 2024 när gator och torg världen över plötsligt intogs av look-alike-tävlingar.
Först ut flockades benrangel med urgröpta ögonhålor i Washington Square Park för att utnämnas till Timothée Chalamets replika. Sedan skulle Jeremy Allen White, Paul Mescal och ett fyrtiotal andra kändisar behöva gå min värsta mardröm till mötes. Jag får gåshud på det dåliga sättet av tanken på att möta människor på gatan som bara nästan ser ut som mig själv. Tävlingarna tog sig hela vägen till Stigbergstorget i Göteborg där Robert Wells dubbelgångare skulle utses.
Det är vitt brus i ett nyhetssammanhang, vinkellöst men ändå kittlar det till. Tanken på mänskligheten som en stor svärm Simsgubbar. Välj mellan tre sorters frisyrer, fyra sorters näsor och stor eller liten kroppshydda. Det är godis för de som drömmer om en mindre abstrakt värld, som på ett enkelt sätt går att kategorisera och sortera. Heta råttliknande män med brunt lockigt hår i olika versioner. Gåshud på ett bra sätt.
Man skulle kunna hävda att look-alike-tävlingar säger något om vår tid och om vår längtan efter en gemenskap bortom skärmarna. Ett fysiskt möte på ett faktiskt torg, organiserat med hjälp av den medeltida kommunikationsformen lapp på stolpe. En underhållningsform som speglar vårt ekonomiska tillstånd. Snart börjar väl barnen leka med pinnar och anklaga sina mödrar för att vara häxor också?
Men det är en projicering på samtiden, det finns egentligen ingenting att analysera eller förmedla eftersom det är på skämt och dessutom inte ett historiskt begränsat fenomen. Charlie Chaplin hamnade på tredje plats när hans dubbelgångare skulle utses någon gång 1915–1921. Alla försök att betrakta en sådan lek genom en sociologisk lins är dömda att misslyckas. Ändå är det omöjligt att inte se det som ett tecken i tiden.
Det går inte att bortse från Naomi Kleins uppmärksammade bok ”Doppelgänger” från förra året där hon skriver om hur dubbelgångare i århundraden har uppfattats som varningstecken. Hon skriver att ”när verkligheten börjar kopiera och spegla sig själv är det ofta ett tecken på att något viktigt antingen har förbisetts eller förnekats – en del av oss själva eller vår värld som vi inte vill se – och att värre faror väntar om vi inte tar varningen på allvar.”
Ändå går det inte att lämna spegelsalen eftersom den ligger som ett töcken över hela vår spegelvärld. Det har aldrig varit så enkelt att se ut som någon annan. Under en period såg alla ut som Kylie Jenner. Ingen var dömd till att vara biologiskt ful. Man kunde när som helst lägga sig under kniven och beställa hem en rödbrun läppenna för att återskapa liknande ansiktsdrag. Det finns ingen del av kändisarnas skapande av sig själva som ligger gömt i dunkel så alla som vill kan vara en billig kopia.
Det paradoxala med spegelvärlden är att den både skänker oss trygghet och obehag. Det unika kräver mer av både sin producent och konsument och därför går det strömlinjeformade formatet inte att konkurrera med. Men om look-alike-tävlingarna är ett förebud om vad som komma skall tyder allt på att vi ligger risigt till. Vad göra? Vi måste se vår värld, men nu skyms vår sikt av hundratals kopior.