Så föddes den sällsynt snabbfotade Slas
Den första större biografin över Slas tecknar bilden av författaren och outsidern
”Vem älskar Slas?” av Håkan Lahger
En författare som vill bli ett namn gör klokt i att odla ett attribut. Verner von Heidenstam hade sin skarpskurna näsprofil och Selma Lagerlöf sin hatt.
Stig Claesson hade sin keps.
Den fick han redan som grabb, efter att morfar gått loss med snaggsaxen så pass att resultatet måste döljas. Han hade ett artistnamn också. Grannarna i barndomskvarteret Kristallen, intill Sofia kyrka på Södermalm, sa aldrig annat än Slas om familjen Claesson.
För vännerna var han bara Stig.
Stig Claesson, född 1928 och död 2008, är en av Sveriges mest älskade författare och konstnärer, som först nu får en större biografi, signerad Håkan Lahger. Men vem handlar boken om – Stig eller Slas?
Lahger har fått tillgång till Claessons kalendrar, med vilka han kan rekonstruera resor och möten, när Slas påbörjar och avslutar en bok. Där är också siffror över idrottsresultat och annat, men de ger ingen information om människan Stig Claessons själsliv.
Breven, de flesta till och från Bonniers, handlar mest om pengar. Gerhard Bonnier pungade ut med sex förskott innan debutromanen ”Berättelse från Europa” (1956) äntligen låg för tryck.
Intervjuer med några som umgåtts och arbetat med Claesson kompletterar till viss del, men alla är överens: han var en hemlig jävel.
Återstår gör då romanerna, men hur självbiografiska är egentligen de? Slas knådade, återbrukade och lät människor byta drag med varandra. Och han norpade historier, som alla författare gör.
Metodproblemen till trots, så tecknar Håkan Lahger ändå en bild av en folkkär figur som aldrig kom till ro.
Boken börjar utmärkt, med en rundmålning av kvarteren runt Nytorget under mellankrigstiden. Pappa John monterade bildörrar på General Motors innan han blev arbetslös och liggande på kökssoffan med en ”astmacigarett” (en joint). Mamma Hellna arbetade på Ersta diakonianstalt. De handlade på krita och förnedrades med allmosor, som alla i barnrikehus.
Plugget var inget för Stig Claesson, förutom teckningslektionerna. Han var blott 19 år när han började på Konstakademin, där han genast blev en outsider, som arbetarbarn plägar bli på Mejan. Det var en position han odlade omsorgsfullt. Ölkaféerna i Klara låg tio steg bort. Där kunde han skriva eller teckna, och sen pila över gatan till nån av alla tidningsredaktioner och kvittera ut arvodet.
Så föddes den sällsynt snabbfotade Slas.
Viktigare för daningen än Mejan kom Ungdomsbrigaderna till Jugoslavien att bli. Stig Claesson byggde järnväg och skolor, här väcktes kärleken till en kontinent men också lojaliteten med socialismen, även om han skilde på dem som var organiserade kommunister och såna som han själv, som det var lite si och så med. Lahger är inte helt bekväm med detta, och känner att han måste läxa upp Claesson om sanningen om den jugoslaviska diktaturen och dess sammanbrott.
Det var, som Lahger poängterar, vagabondlivet i efterkrigstidens Europa som gjorde Stig Claesson till författare. Lidandet och förstörelsen blev en kreativ brunn att ösa ur, men också ett öppet sår som han bearbetade med trycksvärta, blyerts, alkohol och Rohypnol.
I Paris träffade han Pär Rådström som skamlöst lurade alla på pengar. Enligt Lahger hade Stig Claesson ett ständigt ömmande samvete och det är möjligt, men läser man Slas var de ändå två om att leva på stålar som tillhörde andra. ”Om vänskap funnes” handlar om just detta, att Pär och Stig aldrig kunde bli vänner eftersom såna måste kunna lita på varandra.
Det ska bli den röda tråden i hela Slas författarskap: oförlöst vänskap och kärlek som kvävs i sin linda. Slas var en av den svenska litteraturens största romantiker, konstaterar Fredrik Sjöberg i en av de intervjuer som ger mest för boken.
Det är också i Paris som Stig möter Taki som ska ge honom tre barn. Han är 28 år och tror att kvinnan han träffat är kanadensisk indian. Eller möjligen rom? Av Taki finns inte ett spår i böckerna, men hur ska man tolka det? Kanske skilde Stig Claesson på sig själv och Slas.
Det skulle med tiden bli 84 böcker, varav några med oförglömliga titlar: ”Vem älskar Yngre Frej”, ”Henrietta ska du också glömma”, ”Döden heter Konrad”, ”Sov du så diskar jag”. Jag tillhör dem som har hållit Slas författarskap högt, men vi har med nåt undantag – novellsamlingen ”Supportern” från 1962 – inte åldrats vackert ihop. Det repetitiva dösnacket funkar inte längre – och ändå vill jag så gärna älska det.
Håkan Lahger ägnar böckernas mottagande sida upp och sida ner, recensionerna staplas på varandra och få författare var så samstämmigt hyllade som Stig Claesson. Men vad tänker Lahger själv?
Jag förstår att han inte kan göra en lika personlig bok som Niklas Rådströms briljanta vänporträtt ”Stig.” (2011), men Lahgers totala anonymitet är på bekostnad av analys. Som med ”Lika oskyldigt som meningslöst” från 1982 – jag struntar i vad de samtida kritikerna tyckte, jag vill veta vad Håkan Lahger, som själv är mycket känslig för klass, tänker om Slas skildring av en döende rörmokare.
Enligt mig är det en roman som skulle kunnat förläna Stig Claesson Leninmedaljen för sin stereotypa arbetarromantik. Hur mycket jag än sympatiserar med Slas ärende, avslöjar boken att författaren tappat kontakt med sin ursprungsklass.
Intressantare är alla kritikers tappra försök att ringa in Stig Claessons sublima stilistik: högläsningsprosa, fritt och associativt, lätt och svårmodigt, ömsint ... ”en förtvivlat hemtrevlig ensamhet” för att citera Kristina Lugn. En ung P.O. Enquist avviker, som kände sig ”utestängd”; Slas ger intryck av att veta nåt som andra inte vet och det är ”en subtil form av översitteri”.
Närmast kommer de som ser tecknaren i stilisten. Slas kunde fånga en människa med fem streck. Eller fem ord. Hans konstnärliga förebild var Dean Martin, som sjöng ”That’s amore” så avslappnat, att han nästan verkade ointresserad.
Ett oljeporträtt skulle inte ta mer än 19 minuter och den som behövde mer än tre veckor till en bok kunde inte kalla sig yrkesförfattare. ”Jag skriver för att försörja mig, jag trycker på tangenterna ungefär som man drar i en enarmad bandit”, sa Claesson till Aftonbladet, tidningen där han medverkade i decennier.
Lahger avfärdar via andra Slas oljor som rastlösa hafsverk, men det är orättvist. Vissa porträtt är ruskigt bra, även om de avbildade själva skrek över resultatet. Men han misslyckades ofta med kvinnorna, som alla fick ögon som Monchhichi-figurer. Porträttet på Lena Nyman är ett undantag, kanske för att Stig Claesson i henne skymtade sin egen osaliga själ.
Stig var 29 år när drickandet gick så överstyr att han behövde läggas in. Alkoholen, menar Lahger, följde ett bipolärt mönster: Stig jobbade som satan och sen söp han lika idogt, men han var inte mer alkoholiserad än att han kunde planera sina perioder. Han till och med betalade Sophiahemmet i förskott, för det som komma skulle. Och produktivare än Stig Claesson, har ingen varit.
Alkoholen gjorde Stig dum och elak. Som äkta man var han hopplös, som pappa svår. Sonen Nils uppgörelse ”Blåbärsmaskinen” (2009) får här lite av sin förklaring: först förälskade sig Stig i Nils tjej och sen ville han inte förmedla sina kontakter i förlagsbranschen. Han kunde aldrig hantera konflikter eller prata känslor, han flydde hellre än tog tag i de problem som fanns.
Efter ett par hundra sidor blir ”Vem älskar Slas?” så katalogmässigt tradig att Slas/Stig skyms, men jag tycker ändå om att vara i den. Det svårmodiga gemytet från Södermalm, Västergötland och Europa sipprar genom de jämntjocka kapitlen.
Håkan Lahger konstaterar att Stig Claesson har en park, men ingen staty, eftersom Stockholms stad inte vill lägga pengar på en vit gammal gubbe. Jag har en idé: ge parken en stor keps i stål och trä. Den kan tjänstgöra som ruschkana, klätterställning och krypin för de ungar som växer upp på ett helt annat Södermalm än det som Stig Claesson började sörja långt innan sin död.
Café Bambino: Chrippa kräfta, problematiska labubus och Liberalerna ljög om strypning
Konstpodden I själva verket
