Sagovärldarna behövs under eländesåret 2025
Stipendiaterna på Bonniers konsthall kompletterar varandra
Publicerad 2025-12-18
Maria Bonnier Dahlin stiftelses stipendiater: Afrang Nordlöf Malekian och Roger Smeby, Bonniers konsthall
För några år sedan gömde Bonniers konsthall nästan sina stipendiatutställningar i ett mindre, diskret, rum alldeles intill entré och butik. Något på vägen in som man inte behöver bry sig om riktigt. Nu är stipendiaterna etablerade som pålitliga och regelbundna sällskap genom den allt mörkare årstiden och det lilla rummet har blivit mer som en kommentar.
Eller som en entré förstås. För här visas nu en glimt av underjorden som en prolog av sten och grus och grått. Roger Smebys måleri är lätt att sjunka in i, det finns en meditativ känsla. Men den är mer som en bas för de målningar som lägger ett lager till: Arbetet. Motiviskt rör han sig mellan tågtunnlar, banarbete, arbetskläder och -redskap. Och döden, mardrömmen.
Lågmälda samtidskommentarer i moll. Och plötsligt: ett fält av blommor, sprakande färg.
Smeby, som tog examen på Kungliga konsthögskolan 2020, inspireras bland annat av erfarenheter från att ha arbetat i Stockholms tunnelbana. I en intervju inför utställningen berättar han att många av hans samlade målningar förstördes i den stora branden på Konsthögskolan 2016 – och att han då efter ett tag kunde närma sig måleriet på ett nytt sätt, med en ny svärta.
Trots att det finns starka drag av undergång – något gotiskt, något från sagans värld – rör sig Smeby också i sensationen, övernaturlighetens glitter. Och i dammet. Man kan faktiskt nästan känna den torra, kyliga, atmosfären i tunnlarna. Det finns en tyngd och tystnad som vägs upp av den andre stipendiaten, Afrang Nordlöf Malekian.
Jag tror nu inte att stipendiejuryn tänker i banor av komplementära stipendiater, men denna gång fungerar utställningen, curerad av Nina Øverli, oväntat bra.
Afrang Nordlöf Malekian skapar en mer konceptuell, social konst. Här finns det dukade bordet som tillägnas granatäpplet (verk skapat tillsammans med Iliada Charalambous) med sina berättelser, sina röda fläckar. Granatäpplet som sådant, ja, det rymmer en djup symbolik långt ner i historien och myten. Den ursprungliga, förförande, frukten i Edens lustgård. Och bordet kan bli bas för perfomance, gemenskap.
Även ”Keeping up with the iranians” är ett projekt som är i utveckling och förändring, på denna utställning tydligast närvarande som bokomslag, korta videofilmer och vernissageperformance. Det är kanske konstnärens mest bekanta verk, som gästspelat runt i Europa. Liksom andra verk här på utställningen är temat kulturella möten och korsbefruktningar – en del av de artister som flydde Khomeinis skräckvälde 1979 hamnade i Los Angeles, glättighetens och ytans huvudstad. Kontrasterna är stora och när vi uppmanas ta danssteg i ett tv-spel och samverka med skärmen är det lockande att delta. Är det något Afrang Nordlöf Malekians konstskapande väcker så är det en sådan vilja och en känsla av sammanhang.
Kanske är det därför de två stipendiaterna ändå är om inte lika varandra så i samklang. Underjordens liv och festen i diasporans sökande. Det stabila måleriet och den på ytan flyktiga performanceformen. Sagovärldar som öppnas. Högst troligen mot en publik som under eländets år 2025 kan vilja ha exakt sådana.
Konstpodden I själva verket
Café Bambino:
