Storytelgrundaren hyllar sig själv i nya boken
Jonas Tellander bekräftar alla mina fördomar
Facebooks konstruktion speglar den statuskåta mobbaren Mark Zuckerbergs syn på vänskap. På samma sätt lyser grundaren Jonas Tellanders litteratursyn igenom i appen Storytel. I ”Ljudboksdraken” berättar Tellander hur han under en affärsresa för ett läkemedelsbolag letade efter en ”ljudbok att somna till”, och plötsligt fick idén om strömmade böcker direkt i mobilen. Än i dag genomsyras appen av Tellanders syn på litteraturen som en form av ASMR.
”Ljudboksdraken” – som berättar om Storytels 20 år – är en bok som bekräftar alla fördomar jag någonsin haft om grundaren. Inte på en enda sida nämner Tellander en författare han uppskattar. Ordet ”entreprenörsresa” nämns så många gånger att jag får lust att vagga min utgåva av Adornos ”Minima Moralia”. Och framåt slutet skriver Tellander att nästa steg för Storytel borde vara att göra romanerna mera lika … mobilspelen. Med beroendeframkallande tävlingar och dopaminstinna belöningar.
I övrigt är boken en monoton lovsång till Tellanders snille och enda gången det hettar till är när han skriver om Norge. Där har man fortfarande en bokpolitik, med embargo på ljudböcker och fasta bokpriser. I Norge, skriver Tellander poetiskt, har en ”elegant balsal” upprättats där författarna och förlagen ”dansar sin egen vals”. Bilden frammanas av proppmätta poeter som smörjer kråset med sina 75 sålda ex av diktsamlingen medan ljudbokssuffragetterna står ute i kylan och skramlar med bössorna.
En annan sak man blir bedrövad av under läsningen är att litteraturvärlden – inte minst vi på kultursidorna – tog fel strid mot Storytel. Att en del böcker skrivs för att enbart lyssnas på har framställts som ett hot mot litteraturen med stort L. Farhågorna var kraftigt överdrivna. Att detta skulle påverka kvalitetslitteraturen är en närmast löjlig tanke: som om paret Grimwalkers användande av AI skulle få Lotta Lotass att omvärdera sina stilgrepp. Själv tror jag inte ens att det påverkat den högkvalitativa populärlitteraturen nämnvärt. John Ajvide Lindqvist och Jan Guillou skriver knappast annorlunda i dag, trots att de får ansenliga inkomster från ljudboksapparna.
Till och med Författarförbundet gjorde bort sig i en debattartikel i DN 2019 där de beskrev Storytel Originals-författarna, som bara skriver för ljud, som livegna uppdragsskrivare utan kontroll över ”vare sig genre, omfång, stil, berättelse eller persongalleri”. Kritiken sågs med rätta som stroppig. Den kvalitativa påverkan på litteraturen har aldrig varit problemet. Bekymret har varit att författarna fått (för lite) betalt per lyssnad timme. Vilket kraftigt missgynnar alla som skriver kortare böcker, främst barnboksförfattarna. Tänk om ljudboksdebatten i stället handlat om hur Storytel försämrat förutsättningarna för barnlitteraturen.
”Ljudboksdraken” är ändå läsvärd på grund av Tellanders totala ointresse av att smöra för kulturvärlden. Här står svart på vitt att han vill gigifiera skrivandet ännu mer och stoppa toxiska algoritmer i läsandet. I en omdiskuterad text i Expressen skrev Jonas Gardell nyligen att Storytel betraktar författarna som ”other functions” i sitt app-projekt. ”Ljudboksdraken” ger känslan av att det möjligen är att överskatta sig själv.
Café Bambino: Indie Sleaze, arvet efter Vice och kriget mot de unga
Konstpodden I själva verket
