Barnen sjöng vit makt-låtar på skolbussen
I Linköping frodades fascismen – nu pratas det om ”slumpen”
Vid sju på morgonen tisdagen den 19 oktober 2004 tar jag bussen in till Linköping. Som varje dag går jag av vid stadsbiblioteket i centrala Linköping, hållplatsen närmast mitt gymnasium. Vi som bodde utanför stan levde våra liv på de där landsortsbussarna. Tryckte våra kinder mot glaset, lyssnade på Kent. ”Jag växte upp i en spökstad / där torget blir ett slagfält varje natt.”
Samtidigt den 19 oktober 2004 tar Daniel Nyqvist bussen åt samma håll, från Sturefors, ett litet medelklassvillasamhälle tjugo minuter från mig. Han går av vid McDonalds i centrala Linköping. Sen går han slumpmässigt åt ett håll med butterflykniven i fickan. Han knivhugger ett åttaårigt barn. Mohamed. En kvinna råkar bli vittne och mördas också. Anna-Lena.
Lite senare på morgonen tisdagen den 19 oktober 2004 börjar ryktet spridas i korridorerna på skolan. Ett mord har begåtts. Två mord har begåtts, i närheten av gymnasiet. De har blivit knivhuggna på gatan. Jag och mina skolkamrater är bara tio minuter därifrån. Vi var alla på väg till skolan från olika håll när det hände. På skolans fasad lyser sedan länge det studentikosa skämtet ”2+2=5”. Det stämmer inte. Ingenting stämde.
Sedan händer ingenting. Efter mordet tvättar Daniel Nyqvist av sig på McDonalds-toaletten och slänger sin nedblodade mössa utanför en Ica i närheten. Sedan tar han bussen hem som vanligt. Jag tar bussen hem som vanligt. Han gömmer sig i sitt pojkrum och spelar Counterstrike och dricker folköl. Vi andra växer upp, börjar leva våra liv.
Nyqvist var säker på att han skulle gripas. Men det tog sexton år för polisen att hitta honom, trots att de hade dna, eftersom han inte fanns i några register och i princip saknade sociala kontakter. Det var som att han inte fanns. Eftersom Sturefors ligger några mil utanför stadens gränser blev dessutom den dna-topsning som polisen utförde på många yngre män i Linköping utan resultat. Även efter att han flyttat till en egen lägenhet i Linköping verkar grannarna inte ha sett honom, när de intervjuas i medierna efter att han blev gripen 2020.
Ni känner till den efterföljande polisutredningen, som kom att bli den största sedan mordet på Olof Palme. Detta skildras nu i den uppmärksammade Netflix-serien ”Genombrottet”, liksom i dokumentärserien ”DNA-detektiven” på TV4 som kom förra året. Den dna-släktforskning som Peter Sjölund till slut använde för att hitta gärningsmannen är banbrytande i Sverige, vilket är utgångspunkten för programmen.
När jag ser dem slår det mig att konsensus nu är att detta är ett avslutat fall, något vi kan lägga bakom oss, ett vansinnesdåd av en ”vansinnig” man, en ”ensam människa”.
De rykten om högerextrema motiv som funnits har Nyqvist själv avvisat i förhör. Han hade tvångstankar om att han behövde mörda två människor har han uppgett, och han har dömts till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Han har hävdat att han inte såg Mohameds ansikte men ”förstod att Mohamed var ett barn och därför skulle vara enklare att döda”.
Zoomar vi ut kan vi se ett mönster med ensamma unga män med kniv som inte är slumpmässigt
I domen kan man läsa: ”Han har inte haft rasistiska åsikter, vare sig i sin ungdom eller senare. Han följde med strömmen i sin ungdom. De heilade på skoj och det var inget man gjorde privat. Om det var så att han sa till sin barndomsvän att han heilade regelbundet, så sa han det för att verka tuff. Det var inte sant. Inte heller har han haft eller har något särskilt intresse för våld eller våldsfilmer.”
Det är förstås omöjligt att avgöra om Nyqvist talar sanning eller inte, om vad hans motiv var. Men notera när han säger att han följde med i strömmen i ungdomen, det vill säga, han var inte mer högerextrem än någon annan.
Låt mig berätta något mer om den miljö vi båda växte upp i, han är fyra år äldre än jag. Jag gick i låg- och mellanstadiet i ett liknande villasamhälle några mil söderut. Det var som att fascismen frodades i de där områdena, växte i stället för de tuktade gräsmattorna och häckarna. Här levde alla likadant, och de som inte gjorde det fick veta det. Här var man antingen mobbad eller mobbare, det fanns inget mitt emellan. Här heilade man på skoj. Här fastnade unga killar vid datorn och spelade tills de storknade. Barn hade bomberjackor, Tors hammare runt halsen och sjöng vit makt-låtar på skolbussen. Jag upprepar: barn.
Jag har svårt att se allt det här som en slump. I min värld är inte dessa våldsdåd, som verkar ha börjat bli det nya normala sedan 2004, opolitiska även om de utförs av människor med psykisk sjukdom. Det är ingen slump att Nyqvist attackerade ett barn och en äldre kvinna, som var försvarslösa. Det betyder någonting. Ja, så här i efterhand liknar det ju många av de ”vettlösa våldsdåd” som vita män i tjugoårsåldern har begått de senaste tjugo åren. De verkar ofta attackera människor som inte kan försvara sig. Det verkar vara en gemensam faktor, psykisk sjukdom eller ej. Är detta helt oideologiskt? ”Varför” stod det på de ljus och blommor som allmänheten ställde ut vid brottsplatsen efter morden för tjugo år sedan. Vi kommer aldrig få veta. ”Slumpen”, svarade Daniel Nyqvist i rätten. Zoomar vi ut kan vi se ett mönster med ensamma unga män med kniv som inte är slumpmässigt. Zoomar vi ut kan vi se att 2004, när dubbelmordet ägde rum, hade vi inte vant oss vid den här typen av dåd. Vi kände inte riktigt igen det som ett mönster. Vi hade ännu ingen Anton Lundin Pettersson i Trollhättan eller Theodor Engström i Almedalen.
1996, åtta år tidigare, brändes Linköpings bibliotek ner. När branden på bibblan startade hölls ett föredrag bland annat om branden i Nationalbiblioteket i Sarajevo 1992 som en del av Humanistdygnet. Det var en slump, förstås. Men två plus två är fem, ingenting stämmer. Ingen blev gripen för den anlagda biblioteksbranden heller men den större hotbild som fanns pekade mot nazister eftersom det låg i samma byggnad som dåvarande Invandrarbyrån.
År 2000 invigdes det nya biblioteket, som blev en viktig plats för många. Linköping är en stad som präglats av högerextremt våld, eftersom vi hade en stor naziströrelse under 1990-talet. Ändå är det som att staden lider av minnesförlust. Självbilden är fortfarande av ett upplyst samhälle där förvirrade unga män begår våldsbrott i anfall av förvirring. Där bibliotek brinner ner närmast utan orsak, som om ingen tänt på. Det påminner mig om Sverige i stort.
Säsongspremiär! Café Bambino: Medålderskris, nedfrysning och slutet på en nyliberal båge
