För oss är Trädgården lika viktigt som Skansen
Det var alltid en ära att bli nekad i dörren
Mitt första minne av Trädgården är att inte komma in på Trädgården. Det är ett kollektivt minne, en lika allmänt utbredd erfarenhet som att klä på sig på morgonen. Man ska vara ny i staden, åka till Skanstull och känna ett litet rus av att bara vara på väg dit. Ovetandes om alla livsavgörande stunder som ska utspela sig under nattens kommande timmar.
Vi fick gå skammen till mötes och ägna kvällen åt gyros utanför. Inte mig emot eftersom jag var minderårig. Jag hade inget ont att säga om att stå i kö, särskilt inte den här omtalade, omskrivna kön. Det var en ära att bli nekad i dörren till Trädgården. En lika kulturgeografiskt viktig plats i Stockholm som Västerbron eller Skansen. Enda skillnaden var att man faktiskt besökte den.
När nu Länsstyrelsen vill riva upp nattklubbens 15 år gamla tillfälliga bygglov riskerar de att äventyra en viktig del av tjugoåringars vuxenblivande. Detta till förmån för några livsförnekande grannar. Självklart har Trädgården överklagat och namnlistor har redan upprättats. Snart står vi där hand i hand, precis som våra far- och morföräldrar gjorde sommaren 1970 i Kungsträdgården under almstriden.
När nu Länsstyrelsen vill riva upp nattklubbens 15 år gamla tillfälliga bygglov riskerar de att äventyra en viktig del av tjugoåringars vuxenblivande.
Stockholms uteliv är inte känt för att vara innovativt eller utmana gränser. Redan 2019 diskuterades nedstängningar av barer och klubbar som förödande för stadens kulturliv. Under coronapandemin var det få ställen som klarade sig. Rapartisten Azealia Banks som under våren flyttade till Stockholm har hånat det obefintliga nattlivet. Hon såg kravet på danstillstånd som en av anledningarna till att staden aldrig kommer vara till för sådana som henne. Men trots att regeringen nu slopat danstillståndet i en ”efterlängtad frihetsreform” så finns inga kvartersfester, inga klungor av liv som väller ut på trottoarerna. Så som vi fantiserar om att de gör på resten av kontinenten.
Även om Trädgården är värd att k-märka lever platsen på gamla meriter. Glansdagarna är förbi sedan länge och de som förväntar sig en kväll som ska förändra deras liv i grunden måste ta sig någon annanstans. Det mest oväntade som hänt mig under Skanstullsbron under den senaste tiden var när Teaterkollektivet Hets intog dansgolvet med föreställningen ”Jag orkar inte träffa mig ikväll”. De gjorde publiken till en del av en fiktiv klubbkväll. Annars är det som om tiden stått still, som om sommaren stora snackis fortfarande är SVT-serien ”Boys".
Kanske kan Länsstyrelsens hot bli en påminnelse om vad klubbarna kan och bör ha för betydelse i staden. En påminnelse om att den kollektiva upprymdhet som bara uppstår på ett klibbigt dansgolv fyller en samhällsbärande funktion när de för en stund får våra små liv att kännas stora och viktiga.
