Om de är terrorister så vill jag också vara det
Det är något knäppt med hatet mot klimataktivister
Det finns en rolig scen i filmen ”Don’t look up” som kom för några år sedan. Den astronom som har upptäckt att en komet är på väg mot jorden vill besöka sina föräldrar en sista gång före undergången. Men de vill inte släppa in henne, för kometen har blivit för polariserande. ”Vi vill inte ha någon politik här”, väser pappan genom den stängda dörren. ”Vi tror att kometen kommer att skapa jobb”, fyller mamman i.
Kometen är som ni förstår en övertydlig metafor för klimatkatastrofen och jag tänkte på filmen den här veckan när SD lade fram nästa sjuka förslag på vägen mot ett auktoritärt samhälle, nämligen att klimataktivism ska klassas som terrorism.
Ja, ni läste rätt. SD tycker att folk som sätter sig framför ett flygplan för att protestera mot att vi är på god väg att förstöra vår egen civilisation, är att jämställa med massmördare och våldsverkare.
Det är något knäppt med hatet mot klimataktivister. Det går inte att förstå, i alla fall för mig. Jag menar, ni vet väl att miljontals människor kommer att dö – redan dör – av hunger och krig orsakade av klimatförändringarna? Att djur och växter håller på att massutrotas, att platser du älskar kommer att förändras för alltid? Men det ni blir förbannade på är att folk blockerar trafiken?
I boken ”Psychological roots of the climate crisis” skriver psykoanalytikern Sally Weintrobe att rika människor i rika länder har fastnat i det hon kallar ”exceptionalism”. Det är ett specifikt psykologiskt tillstånd i senkapitalismen där vi intalar oss att vi har rätt att ha det bra och bekvämt, att inte bli störda och inte behöva kompromissa. Om verkligheten på något sätt utmanar den uppfattningen så är det den som behöver förnekas. Därför är det den som säger jobbiga saker – som klimataktivisten – som behöver stötas ut. Eller anklagas för ”terrorism”.
Jag tror att SD:s hat och andras dryga hållning mot klimataktivister delvis är en spegel av svåra och djupa känslor som skam och ångest. Vi vet att vi håller på att förstöra den här världen, och vi vill inte tänka på det. Vi står inte ut med obehaget som uppstår mellan verkligheten och vårt eget agerande. Därför blir klimatkrisen något vi antingen förnekar eller förminskar till ett futtigt ordkrig om metoder.
Men i Sverige ska vi vara tacksamma att det ännu finns ett gäng klimataktivister som försöker tvinga oss att inte glömma klimatfrågan. De behöver vårt stöd, för just nu tar annars Cirkus Trump upp nästan allt syre och i Sverige har vi en klimatminister som bisarrt nog lagt om politiken så att vi kommer att missa alla klimatmål för både 2030, 2040 och 2045, enligt en rapport från Naturvårdsverket. Och som väl medveten om verkligheten ändå försöker lura oss att allt går bra, eftersom hon annars skulle tvingas dra slutsatserna av sitt misslyckande. Detta apropå exceptionalism och förnekelse.
Jag vill inte ha det så här. Det verkar inte medborgarna heller, om man undersöker frågorna lite mer på djupet och på andra plattformar än sociala medier. Som Johanna Frändén beskrivit, så blir den klimatpolitik som vanliga människor tar fram om de får chansen mycket mer radikal och långtgående än politikernas. När man i Frankrike lät medborgarråd ta fram förslag för att nå målen i Parisavtalet så föreslog de bland annat bilfria innerstäder, sänkt maxhastighet på landets motorvägar och halverad moms på tågbiljetter.
Kanske är det för att vanliga medborgare inte är köpta av fossillobbyn? I veckan kom nyheten att pr-firman Rud Pedersen – som bland andra före detta statsminister Stefan Löfven arbetar för – pekas ut som en av dem som kraftfullt lobbar för oljeindustrin på EU-nivå. Och ja, i Sverige verkar klimatpolitiken i dag vara helt låst av en järnaxel av lobbykrafter och SD-driven klimatförnekelse omstöpt till ett idiotiskt kulturkrig.
Jag vill inte ha det så här. För i min bok är aktivist bland det finaste man kan vara: någon som bryr sig, som vill göra världen bättre, som inte bara sitter och gnäller på andra. Om klimataktivister är terrorister i den här sjuka nya världen så vill jag också vara det. Mycket hellre än lobbyist, det är en sak som är säker.
Café Bambino: Barnkändisar på YouTube och deras störda mammor
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
