Gåshudsintro på scen när ”WWWK” tar farväl
Jack Hildén på plats på Niva och Andreassons avskedsturné
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2025-04-25
Det är tur att ”When we were kings” etablerat sitt dramatiska gåshudsintro ända sedan de inledde podden för sex år sedan. Vid det här laget är det nästan en klassiker.
När stråkarna smyger i gång på Cirkus i Stockholm är effekten pavlovsk: här kommer ett långt gladiatorspel med alla de starkaste mänskliga känslorna. Och ärligt talat – på senare år har tanken på introt, som även avslutar varje avsnitt, ibland varit det som bär en igenom de oändliga timmarna som nästan blivit en gimmick snarare än något som är motiverat. När man hör de där tonerna, och vet att Erik Niva nu ska leverera sin sammanfattning, är allt värt det.
Turnén markerar alltså slutet. Inför en livepublik kan man inte prata om Togos landslag från 2010, det krävs ett mer inkluderande ämne och valet har fallit på år 2019, när Tottenham rånade ett överlägset Ajax på Champions League-finalen. Eftersom Niva är Spurs-supporter blir det också delvis en berättelse om hans olika etapper inom ett liv präglat av fotboll. Nu är tanken att Erik Niva ska gå ner i arbetstid, och det låter väl rimligt. Han har kommit att bli en sportjournalistikens Johan Jönson – fortfarande fantastisk, men långrandig och förutsägbar.
WWWK blev ett sätt att krama mer blod ur stenen. I början var podden till och med nyskapande. Att lyssna på första avsnittet om Chelsea och oligarkins definitiva inträde i världsfotbollen var som att läsa en heltäckande fackbok på två timmar, som dessutom innehöll ett berättande i världsklass. Idén har varit enkel, och den går ut på att låta landets bästa sportskribent bre ut sig och prata om vad han vill, tillsammans med en konstant rådvill mellanchef vars roll är att nån gång i timmen bryta in med ett: ”Men sen började det gå lite sämre igen va?”. (Känslan på Cirkus är för övrigt att Håkan – den rådvilla chefen – börjar bli så pass populär att han förtjänar någon sorts spin-off. Niva-ramsorna bryts mot en mycket mer röststark Håkan-klack, och alla blir överlyckliga när han i det obligatoriska quizet till och med lyckas ha fel på Harry Kane).
Det är lätt hänt att ta både Erik Niva och WWWK för givet. Man tenderar att glömma vilken mur de utgjort mot tiktokifieringen. På scenen räknar man med att alla klarar av en utvikning om ägarskapet av Tottenhams nya arena, eller Brexits inverkan på transfermarknaden. Och med tanke på att publiken består av 95 procent smashburger-män som knappast slukar böcker i vanliga fall, ska man nog inte underskatta Nivas vänsterromantik från Malmberget.
Att det börjat gå på tomgång är inte hans fel. Det finns helt enkelt en gräns för hur många gånger man kan hävda att något ”utan att överdriva är det största som hänt”. Hela hans karriär utgår från premissen att fotboll är världens största kulturyttring, och därför säger allt om allt. Den tesen har gått att ifrågasätta några gånger. Vid det här laget har vi hört och sett honom så mycket att det är oundvikligt att bli en meme, en parodi på sig själv. Lite som komikern som härmar Mbappés målfirande i slow motion – det är så verkligt och bra utfört att man glömmer vad som är den riktiga människan och vad som är en imitation.
Detta har blivit smärtsamt tydligt nu när Niva börjat rikta strålkastarljuset mot sig själv. Till och med i Söndagsintervjun i P1 är det som att hans röst kväver hela sammanhanget, likt en invasiv art. Det går inte att intervjua honom eftersom det blir ett slags metaavsnitt av podden, bara om Erik Niva i stället. Perfekt utfört, och därför ganska repetitivt, trots att huvudpersonen framstår som ett under av självreflektion och ödmjukhet. Jag hade inte kunnat prata så välformulerat och initierat om något i tre minuter som han gör i tre timmar. Tyvärr blir en fem plus-text, levererad direkt på slutvissla, också en trop, till slut.
Tottenham är ett förlorarnas lag, och förlorade också finalen i Champions League. Men som Niva säger på scenen, så har podden inte handlat om förlorare, utan om människor som förstår vad det innebär att älska ett fotbollslag. Lät det förresten förminskande när jag inledningsvis skrev att Spurs rånade Ajax? I så fall har ni missförstått.
Samtidigt som pausen tar slut på Cirkus lyckas de stolta serieledarna i Allsvenskan brotta ner ett krisande Värnamo på Finnvedsvallen. Ett spontant jubel bryter ut, och möts av några burop från enstaka mätta katter från Djurgården.
Den som säger att fotboll är kul oavsett resultat har inte begripit någonting.
