Modehusens hela havet stormar är bara trist
Borde gå utanför sina förutsägbara spelregler
Det senaste året har modehusen präglats av en nästan febril aktivitet i ledarbyten. Matthieu Blazy lämnar Bottega Veneta för Chanel, Sarah Burton går från Alexander McQueen till Givenchy, Dario Vitale flyttas från Miu Miu till Versace. Glenn Martens, redan kreativ chef på Diesel, tar dessutom över Maison Margiela.
Det finns en funktion i att byta ut, kontrastera, extrahera, förnya. I en bransch där förändring och förnyelse sker i rasande takt kan vi ställa oss frågan: vilka val styrs vi egentligen av?
Kierkegaard såg den mänskliga tillvaron som ett val mellan tre olika alternativ, det estetiska, det etiska och det religiösa. Lite kort förklarat för den som glömt sin grundkurs i filosofi: Det första stadiet handlar om subjektiv njutning, nihilism och praktiskt taget noll moraliskt ansvar. Det andra är, som namnet avslöjar, en mer moralisk linje som innefattar ansvar och en samhällelig medvetenhet. Det tredje och sista stadiet är en total hängivelse för de kristna dogmerna, en tro på något bortom det rationella i ambitionen att hitta en större mening.
Det finns flera teorier om varför modehusen byter ut sina nyckelpersoner på löpande band. Den mest bärande är den om pr och marknadsstrategi. Att utse en ny kreativ ledare är nämligen ett väldigt effektivt sätt att skapa rubriker.
Industrin skördar också gärna från sina egna konglomerat. Ta till exempel Demna Gvasalia som lämnar Balenciaga för Gucci, båda modehus inom Kering Group. Under Demnas tid på Balenciaga definierades huset av överdimensionerade silhuetter och dekonstruktion. Han blandade streetwear med couture, trash med elegans. Till slut blev det väldigt repetitivt och mainstream. Hur ska detta tas vidare hos Gucci? (spoiler: aktien sjönk direkt när nyheten släpptes). Det hela kan uppfattas som att industrin fastnat i det estetiska stadiet. Ingen lojalitet mot varken sitt varumärke eller publik. Bara en njutning i form av kommersiell hype.
Det kan dock uppstå ett möjligt skifte mot det etiska stadiet om valet har visst lojalitetsansvar.
Duran Lantinks intåg hos Jean Paul Gaultier kan bli ett sådant. Gaultier har de senaste åren haft en roterande modell med gästdesigners varje säsong, men nu tar Lantink plats med sin radikala estetik: silikontorsos med nakna bröst, vadderade höfter och lekfulla proportioner. Här finns ett tydligt arv från Gaultier som i sin provokativa design var i framkant med att utmana sociala normer och symboler.
Det etiska stadiet går också att skåda i Jonathan Andersons sorti hos Loewe. Under hans tid på varumärket förvandlade han huset till en plats för surrealism och trompe l’oeil, en ny sorts lyx växte fram. I stället för en klassisk visning lät man sista kollektionen bli en utställning som bar tydlig prägel av Andersons formspråk. Motsatsen är en gravölstämplad modevisning som inte säger någonting, det blir bara utfyllnad. Ett tydligt tecken på ett ekonomiskt maskineri.
Men här någonstans finns en paradox. För oavsett båda varianterna, de olika stadierna, kan det uppstå ett slags vakuum. En skör tomhet. Det tar ett tag att sätta sitt avtryck som designer, oavsett hur grundat valet är. Och på grund av hur industrin är uppbyggd slår pendeln ofta snabbt från det etiska stadiet tillbaka till det estetiska. Det handlar om pengar.
Kanske finns det i vissa kreativa val en annan möjlig riktning. Ett slags tro. Om industrin kunde göra val utanför sina trista spelregler. Om vi slutade leka hela havet stormar med befintliga aktörer där det uppenbart finns en risk att allt till slut blir samma. Det är inte rationellt ur ekonomisk synvinkel, det är bortom den logiken. Då är vi inne i det religiösa stadiet, och vad kul vi skulle ha där.
Scenkonstpodd: Kritcirkeln special
Konstpodd: I själva verket
