Mamma och jag hade passat i Burmans deckare
Florrie Granath slapp i alla fall massturismen
För några veckor sen åkte jag till Rom med min mamma. Det slog mig att vi – den medelålders ungmön och hennes åldriga mor som gnabbades längs Via del Corso – hade passat bra som passagerare på bussresan till den eviga staden som Carina Burman skrev om i ”Döden tar semester” (2025).
Det är en pastisch på 1950-talets svenska deckare, då namn som Maria Lang, Stieg Trenter och H.-K. Rönblom var förlagens kassakor. De skrev om brott i ett Sverige före du-reformen, med fröknar och adjunkter, och morden – gärna begångna med gift – hade sällan något med samhällets strukturer att göra.
När mamma och jag skulle in på Vatikanmuseerna påminde den stora entrén om Vasaloppsstarten
Burman är en auktoritet på den här genren, hon har tidigare skrivit ”Drottningar och pretendenter” (2023) om fenomenet deckardrottningar. När hon själv gav sig in i gemet visste hon alltså precis vad hon gjorde, och såväl ”Döden tar semester” som den just utkomna uppföljaren ”Bittert, amore” är vilsam läsning i en våldsam tid.
Huvudperson i Burmans deckare är Florence ”Florrie” Granath som på obestämd tid rest till Rom efter att ha svimmat på jobbet – i dag skulle man kanske säga att hon var utbränd men här är det 1956 så det säger ingen. Hon är 40, ogift, kortklippt och klipsk; en typisk om än lite överårig ”plucky girl” som ofta löste brott, eller åtminstone var side kick, i genren.
I ett listigt drag har Burman gjort Florrie till deckarrecensent, vilket ger pastischen ett metalager som både läsaren och Florrie kan förhålla sig till. På ett ställe refererar hon själv till Puck Bure, Maria Langs återkommande plucky girl, och på ett annat gör Burman helt ogenerat Harry Friberg, Stieg Trenters fotografhjälte, till Florries kusin. Läsaren tackar för påskäggen!
Jag funderar på om Burmans deckare med sina pastelliga omslag ska ses som en del av den allmänna nostalgivåg som håller på att dränka vår samtid. Vi är ju ändå några som är för gamla för att kunna dras med i 90-talsvurmen – vi var där, vi tog oss igenom det och det räcker så. Rom 1956 däremot ligger bortom också våra erfarenheter och nog var det ett enklare liv och vackrare kläder.
Men nej tack, Burman berättelser – i tidstypisk språkdräkt, här finns såväl brallisar som dollargrin – säger tillräckligt mycket om titelsjuka och könsroller snävare än klänningsliven för att man faktiskt skulle vilja uppleva det.
Det enda jag avundas Florrie Granath är att få uppleva Rom före massturismens tid. När mamma och jag skulle in på Vatikanmuseerna påminde den stora entrén om Vasaloppsstarten. Men precis som Florrie och hennes Georg kunde också vi sitta på ett kafé på Piazza di Santa Maria i Trastevere och beundra de gyllene mosaikerna på torgets kyrka. Det finns trots allt en del som blir kvar, hur många nostalgivågor som än sköljer in.
Anna Andersson är redaktör och skribent på Aftonbladet Kultur.
Café Bambino: The Sims, AI-frukter & smartare med chat bot
