Därför blir du illamående av ”Så mycket bättre”
W David Marx analyserar hur 2000-talets kultur blev mainstream och tom på kreativitet
W David Marx får mig att tänka på ”Så mycket bättre”. I nya boken ”Blank space: A cultural history of the twenty-first century” tecknar den amerikanske journalisten en negativ bild av kulturens utveckling från år 2000 till i dag. Om han varit svensk hade TV4-programmet som genererar Spotify-gegga genom ”oväntade” möten mellan gråtmilda artister förmodligen fått ett eget kapitel som paradexempel på trenderna som format konstens villkor det gångna kvartsseklet.
Precis som i sin förra bok ”Status and Culture” skriver Marx om hur vår tid inte belönar innovation och komplexitet. Status finns alltmer endast i kommersiell framgång. Han lyfter ”omnivorismen” som en dominerande ideologi – allätarsmaken som avvisar kulturella hierarkier och förordar att alla genrer, smaker och stilar ska behandlas med samma intresse. ”Poptimismen” beskriver han som dess förlängning – att hylla kommersiell kultur och behandla bred popularitet som den ultimata demokratiska smakdomaren. Kritikerns auktoritet har undergrävts. Normer, som att det är fel att ”sälja ut”, har eroderats.
Det är lätt att hålla med om att poptimism som Marx definierar det är dåligt. Vi bör inte se det som en kvalitetsmarkör i sig själv att slå brett. Men det är inte lika självklart varför omnivorism är ett problem. Är det inte bra att se kvalitén (eller frånvaron av den) i verk från alla genrer? Blev det inte en mer inkluderande musikkritik runt millennieskiftet när negativa fördomar om mainstream övergavs och man såg att Neptunes-producerade hitlåtar ofta var bättre än tradiga indieakter?
W David Marx håller delvis med, men menar också att den totala friheten från genreuppdelning paradoxalt har lett till stagnation. Det 21:a århundradet har handlat om att sudda ut gränser, mellan det höga och låga, coola och ocoola, kända och ökända. Om dokusåpaprofiler i början av millenniet hade en ”sunkaura” som gjorde att de existerade i en annan värld än Hollywood och high-fashion är det i dag helt naturligt för en Kardashian att vara på omslaget till Vogue eller på röda mattan med Timothée Chalamet.
Marx skriver om hur Pharrell Williams och Kanye West under 00-talet var pionjärer för den nya popen och det nya modet. De kollapsade gränser mellan bling-rap, alternativ-hiphop, gospel, indierock, techno, folkpop, japansk streetwear, europeisk haute couture, gatukonst och reality-tv. Det var länge en fruktbar metod för att skapa kulturell förändring, men enligt Marx har den sprungit in i väggen.
Utvecklingen nådde en symbolisk slutpunkt 2019 med Soundcloudrapparen Lil Nas X och countrystjärnan Billy Ray Cyrus duett i megahiten ”Old town road”. Countrymusiken var länge den sista gränsen som höll. En stolt bastion för provinsiell amerikansk smak. När den fusionerades med hiphop var den kosmopolitiska omnivor-monokulturen fullbordad. Mainstreammarknaden var nu allomfattande, gränslös och innehöll till synes alla möjliga genrer.
På färre än 300 sidor vävs allt ihop med den övergripande berättelsen om att vi befinner oss i ett kreativt blank space – ett tomrum
Det kan låta positivt, men Marx menar att det är ett problem att undervegetationerna försvinner och allt förvandlas till allätarpop på samma Spotifyspellista. Det skapar branta inträdeshinder för nya artister. Förr tillät distinkta genrer framväxande musiker att bygga upp följarskaror i nischscener innan de försökte gå över till mainstream. Dessa ekosystem har till stor del försvunnit. I stället tvingas nya artister att konkurrera med etablerade stjärnor, med samma manual men färre resurser. Och poptimistiska kritiker lägger inte märke till nykomlingar förrän de redan slagit stort, vilket avskräcker yngre artister från att sträva efter udda, subversiva sound. Det leder i sin tur till att kulturindustrin får färre spännande subkulturer att stjäla ifrån. Omnivorpopen ges inget nytt att äta och stagnerar.
Oavsett om man instämmer i den negativa slutsatsen är det lätt att dela känslan av att allting blir mer ”samma”. Greppet att skapa kittling genom världar som kolliderar har körts i botten. Man längtar snarare efter att någon ska bygga taggtråd runt sin värld. Särskilt när artisteliten bölar till ”innerliga” gitarrtrubadur-tolkningar av Lasse Holm-schlagers på ett gotländskt instagramhotell.
Men att göra kategoriska påståenden om avstannad kulturell framåtrörelse är förstås alltid svajigt. Det går att peka på tusen spännande saker som sker för den som vill ge en motbild. Och postgenre-estetiken är inte bara ”Så mycket bättre”. Avgörande i Marx berättelse är dock att det innovativa inte värderas ordentligt och därmed får mindre inflytande över den bredare utvecklingen. Det är tydligt när det gäller musik att människor – åtminstone på ett sätt – inte bryr sig som förr. Koll på musik tappade mark som statusmarkör för trendkänsliga och ersattes av ”heta tagningar” och politik. Att vara en hyfsat samtidsintresserad människa på 1990-talet var att kunna namnet på 20 rockjournalister, på 2010-talet blev det att kunna namnet på 20 ledarskribenter, som Johannes Nilsson sammanfattade det i boken ”Tyckonom”.
10-talet var också tiden när millennial-generationen – födda 1981 till 1996 – började ta plats med sina historier. Marx skriver om hur de skapade sin egen version av cool. De övergav den cyniska distansen hos sina föregångare, X:arna. Millennial-cool var uppriktigt patos, inkludering och vad Marx kallar ”radikal sårbarhet”. Lena Dunhams tv-serie ”Girls” – överfylld med både bildlig och bokstavlig nakenhet – är ett arketypiskt verk. Estetiken togs efter av mindre sofistikerade kreatörer och spekulerandet i radikal sårbarhet har blivit en av vår tids mest uttjatade troper. Jag behöver kanske inte påminna om att krängandet av ”starka personliga berättelser” också är en central del av tidigare nämnda TV4-program.
Greppet i ”Blank space” är enormt. Förutom konstarternas utveckling får vi följa kvartsseklets kändiskultur från Paris Hilton till Hawk tuah-tjejen. Marx skildrar radikalhögern från ironiförgiftade provokationer i tidskriften Vice, via 4chan-memes till manosfären. Han tar in hur nyliberalism och plattformskapitalism skrivit om villkoren för kreativt skapande. På färre än 300 sidor vävs allt ihop med den övergripande berättelsen om att vi befinner oss i ett kreativt blank space – ett tomrum. Det är såklart ett anspråk som riskerar att kollapsa under sin tyngd. Den som vill hitta fel kan göra det, men det går också att hitta många rätt. Om inte annat är det intressant att få en bakgrund till varför ”Så mycket bättre” är en så särskilt illamåendeframkallande cocktail av samtidens megatrender.
Café Bambino: Indie Sleaze, arvet efter Vice och kriget mot de unga
Scenkonstpodden Kritcirkeln: Nakna trauman med röda trådar
