Då hade Kanye kunnat bli en riktigt bra förebild
Ett misstag att inte se det mänskliga i killarna som dyrkar honom
”Jag gillar Kanyes musik, men inte honom som person.”
Hör du en grabb yttra den frasen är du förmodligen en tjej, och risken är stor att killen i själva verket skulle dö för den mannen. Ledsen. Jag har hört killar prata om Kanye med en innerlighet som deras flickvänner bara kan drömma om.
Det är dessa grabbar jag tänker på när jag läser Valerie Kyeyune Backströms recension av Kanye West-dokumentären ”In whose name”, där hon bland annat skriver om vissa ”edgy kulturskribenter som framhållit Yes ’kontroversiella beteende’ som tecken på konstnärlig genialitet”.
Jaha, är det inte så, då? Har Kanye fel, när han på ”Saint Pablo” rappar om sig själv ”this generation’s closest thing to Einstein”?
Vad Kanye-killarna anser på den fronten behöver väl inte ens skrivas ut. Häll i en Kanye-grabb några enheter, sätt på ”Devil in a new dress”, ”True love” eller ”Runaway” på hög volym, och se hans känsloregister vidgas i realtid som kokainpupiller. Och kanske räcker detta som förklaring till varför Kanye-killarna håller fast vid honom no matter what – ju mer dumt han gör desto bättre konst skapar han, och då är allt förlåtet.
Om det bara inte vore för att förhållandet verkar vara det rakt omvända. Musiken har ju blivit sämre i takt med raseriutbrotten, White lives matter-tröjorna och tweets som ”I’M MAD I HAVEN’T FUCKED TAYLOR SWIFT… YET”. Kanyes senaste låtar är de sämsta han någonsin släppt – låtar som ”WW3” (”reading two chapters Mein Kampf before I go to sleep”), “Heil Hitler”, (“N**ga Heil Hitler, N**ga Heil Hitler”) och den outhärdliga, råmande megahiten ”Carnival” (”go go go go, she ride the dick like a carnival”). Själlöst, hjärtlöst och slappa beats.
Men mer än så ska till för att genistämpeln ska tvättas ut.
”Unlistenable-eran” i Kanyes produktion inleddes på allvar med albumet ”Vultures 1”. På releasedatumet satt jag med några killar jag känner från högstadiet i en Discord-ljudkanal för att andäktigt och koncentrerat lyssna tillsammans. Omdömet från en grabb efter första spåret, en gäspning till låt som ingen kommer ihåg i dag, löd:
”FUCK DET HÄR ÄR TYP BÄSTA KANYE-OPENINGEN PÅ LÄNGE???”
Genom lyssningen greps det efter samtliga halmstrån, men självbedrägeriet fick slut på luft lagom till sista spåret ”King” (”crazy, bi-polar, antisemite // and I’m still the king”). Kanye var inte tillbaka, och det var han inte heller med påföljande ”Vultures 2”, ”Donda 2” eller ”Bully” – men Kanye-grabbarna överger honom ändå inte.
Relationen mellan Kanye och hans killar påminner lite om kristna tjejer i gamla ryska romaner, som fortsätter besöka sina destruktiva män med blommor i fängelse år efter år. (Alla Kanye-tjejer, och de är fler än man tror, är ett separat kapitel).
Musiken räcker inte ensamt som förklaring på den här tillgivenheten för hans person, som kanske till och med ökat i takt med att musiken blivit sämre och artistens beteende grövre.
Jag tror snarare, tyvärr, att förklaringen ligger i en viss identifikation. Kanye West förkroppsligar vad som kanske bäst kan beskrivas som en grabbig hyperromantisk nihilism, ett omslutande mörker där inget är på allvar men känslorna stormar. Provokationen är ett rop ut från detta tillstånd, och provokationen är det uttryck som tonårskillar mer än något annat gör till sitt eget. Ett grabbgängs gruppchatt är inte alltid så värst olik Kanye Wests twitterflöde – att cancellera honom skulle vara detsamma som att cancellera sig själva.
Men det är nog inte främst i det destruktiva, maniska och depressiva som kärleken och identifikationen uppstår, utan snarare i just det mänskliga och sköra som ibland spricker igenom (exakt som med de ryska fångarna, alltså). Det är samma skörhet som finns i hans musik när den är som bäst, och som Kanye-killarna längtar efter ska komma tillbaka.
Skrollar man på Kanye-Tiktok blir detta tydligt. Ett av de mest populära klippen visar Kanye på en mörk arenascen parafrasera ”Runaway”, där han med sprucken stämma ropar ut mot publikhavet:
”I need you to run right back to me // Baby // More specifically, Kimberly.”
(Det här var innan han började paradera runt sin nya tjej naken på galor och gator.)
Ett annat klipp visar hur han i en intervju säger, med en femårings leende:
”Being that her name is no longer West and my name is now only Ye, if we were ever to be together again … what would our name be? Kimye.”
Intervjuaren frågar “would you like that?”, varpå han stirrar ned I golvet med ett ansiktsuttryck som skulle kunna få vilken Kanye-hatare som helst att beveka sig.
Kanye West består av motsättningar, helt enkelt. Det är slitningen mellan livsvilja och livsförbrännande, det är att både vilja vända världen ryggen och skrika den i ansiktet, och det är att sätta hoppet till en freudiansk frälsning genom det kvinnliga, vilket slår över i frustration och misogyni.
Detta är vanliga boyhood-slitningar. Att hans person slår an hos killar som håller på att växa upp, eller nyligen borde ha växt upp, är inte konstigt.
Med det sagt – så klart är inget av det här ”bra”. Man har heller inte en skyldighet att se det mänskliga i Kanye. Han är en makthavare och miljardär som utan tvekan gjort många människor illa, och är inte på något sätt en bra ”manlig förebild”.
Däremot gör vi ett misstag om vi inte ser det mänskliga i Kanye-killarna.
Och om han faktiskt lyckas hitta fotfästet igen, vågar leva i världen, i kärleken, det verkliga och sanna – ja i sådana fall skulle Kanye West bli en tusen gånger mer relevant förebild än alla slätstrukna, Instagram statement-postande kändismän som aldrig i hela sina liv sagt eller gjort något riktigt, jävla sjukt.
Café Bambino: Fascistisk yoga, maniska mantran och falsk magi
