FN är ett skämt, en lögn och vår enda möjlighet
Den 80:e generalförsamlingen kan bli historisk
Där stod en gång Nelson Mandela och talade om apartheid, bara månader efter att han frigivits från fängelset. Och där stod han igen 1994 och grät i sin vädjan till världen om att öka stödet till det Sydafrika han då ledde.
20 år tidigare hade också Yassir Arafat i salen beskrivit Israel som en rasistisk stat som motsatte sig inte bara Palestinas utan också afrikanska länders frihetssträvan under kolonialt förtryck. Han anklagade Israel för återkommande terrorbrott. Bilder från tillfället visar att Arafat bar vapen, ett pistolhölster sticker fram när han höjer sin arm för att hälsa.
När FN:s generalförsamling om några dagar samlas på nytt är det den 80:e gången i ordningen. Historiskt. Palestina är på tapeten även nu, och Israel anklagas för folkmord i Gaza av bland andra just Sydafrika.
Frankrike, Storbritannien, Australien och Kanada har sagt att de kommer till New York för att den här gången erkänna Palestina.
När jag ser de gamla bilderna från generalförsamlingen känns det som en magisk plats. Diplomatins, fredens och frihetens konferensrum. Marmorplattorna på väggen bakom podiet. De tunga FN-blå draperierna. Rummet som var viktigast i världen, eller som jag trodde var det när jag var barn. I skolan ritade vi flaggor på FN-dagen och konstruerade små nationsplaketter som vi placerade på bänkarna. Respekten för FN har historiskt varit enorm i Sverige, delvis för att Dag Hammarskjöld var generalsekreterare under några år. Vi lärde oss att det var där man löste problem tillsammans, med hela världen representerad.
Inga-Britt Ahlenius, tidigare bland annat en av cheferna för FN:s internrevision, skrev i ett rasande angrepp tidigare i år att FN är ”ett skämt”
Det har hänt bra saker också i modern tid. FN antog för 25 år sedan ambitiösa millenniemål, vi skulle globalt halvera den extrema fattigdomen och säkerställa att alla världens barn har möjlighet att gå i grundskolan. Inom FN slöts också Parisavtalet 2015 som skulle säkerställa att vi klarade klimatkrisen.
Men den starka tron på FN har nog alltid varit en falsk fantasi. Millenniemålen och Parisavtalet fungerar lika bra som exempel på hur lite vi bryr oss om vad som bestäms inom FN.
Inga-Britt Ahlenius, tidigare bland annat en av cheferna för FN:s internrevision, skrev i ett rasande angrepp tidigare i år att FN är ”ett skämt” på väg mot ”total irrelevans”, som helt förlorat förmågan att bidra till fred runtom i världen. Ahlenius menar att FN behöver en ny generalsekreterare och det kanske är sant.
António Guterres må vara på rätt sida historien, han säger mycket klokt och lyfter viktiga problem, men han ropar ut i tomma intet. En uppfordrande röst i sociala medier – som ingen lyssnar till. I dag kan FN:s matutdelning till svältande palestinier ersättas av islamofoba mc-gäng som mördar nödställda, och Guterres kan inte göra mer än att beklaga.
Men FN hade varit lika svagt även utan honom: Det var i generalförsamlingen som Colin Powell i februari 2003 medvetet ljög om Iraks tillgång till massförstörelsevapen, när USA bäddade för invasionen genom att locka och lura in allierade i konfrontationen. Det var FN-soldater i fredsbevarande tjänst som 2013–2014 utsatte barn i Centralafrikanska republiken för sexuella övergrepp och FN-representanter som sedan försökte tysta ner alla avslöjanden om brotten.
Men nog känns sagan om FN i dag lika fiktiv som Barna Hedenhös och annat jag tog del av i samma ålder
Samtidigt som generalförsamlingen förbereder en rad erkännanden av Palestina har USA meddelat att den palestinska ledaren Mahmoud Abbas nekas inresa i landet och inte får närvara. Ett 80-tal andra palestinska representanter förvägras också att vara på plats i New York.
I FN:s dysfunktionella säkerhetsråd har USA lagt in veto mot resolutioner om kriget i Gaza. Det är förstås inte bara amerikanerna som kortsluter arbetet, alla är sämst: Ryssland har stoppat resolutioner som kräver vapenvila och skydd för civila i Sudan och Kina har lagt in veto mot FN-sanktioner när Nordkorea avfyrade ballistiska robotar över Japan. För att nämna något.
Vi hade verkligen behövt FN. Vi behöver verkligen FN. Men utan mandat är det svårt att se nyttan. Om inte tillräckligt många förhåller sig till FN som en institution som räknas kommer den aldrig att göra det.
Det lät fantastiskt, det vi fick höra när vi var små, om hur länder kom samman över nationsgränserna. Hur man samarbetade för att alla skulle få det bättre och försökte hitta kompromisser om de frågor där man hade motstående intressen. Idén är briljant. Bättre förslag finns inte. Men nog känns sagan om FN i dag lika fiktiv som Barna Hedenhös och annat jag tog del av i samma ålder.
Ska FN bli relevant måste vi medge att det är en i dag mycket illa tilltygad organisation med minimalt förtroendekapital. Vi lever i en tid där tanken om folkrätten är död, undanstädad av såväl demokratiskt valda makthavare som diktatorer. Idén om den starkes rätt trumfar i dag överallt idealen om lagar som är lika för alla. De största och mäktigaste länderna har kanske aldrig tagit hänsyn till de där ramarna i skarpt läge. Men det har varit tillräckligt viktigt att upprätthålla den bilden. De har åtminstone klamrat sig fast vid hyckleriet, som Colin Powell som trots allt tyckte att det var viktigt att ha FN med sig. I dag hade han inte behövt bry sig om att försöka övertyga någon.
Det finns mycket goda skäl att vara desillusionerad politiskt. Men trots att världssamfundets institution blir mer och mer perifer vägrar jag ge upp hoppet om att ett reformerat och förändrat FN kan och kommer att bidra till mer fred och frihet i världen.
Det är en stor sak att en rad mäktiga nationer nu ska erkänna Palestina.
Om de fullföljer sitt löfte – och om vi tillskriver erkännandet den betydelse det faktiskt har – kan den 80:e generalförsamlingen vara en nystart för FN.
Ett sätt att göra det där rummet till en om inte magisk plats så åtminstone en arena som spelar roll.
