”I hela mitt liv har pappas öde hängt över mig”
Jesper Högström blottlägger de egna sprickorna i ”Smultronstället”
Jesper Högströms pappabok ”Smultronstället” har golvat mig fullständigt.
Jag kallar den pappabok i brist på bättre ord, för det här är Jespers berättelse om sig och sin pappa Leif.
Det är ett porträtt av en far som får mig att febrigt leta efter andra som också har hunnit läsa, för den här boken måste man prata med andra om.
Leif Högström, född 1942, kom från enkla förhållanden. Med hjälp av sin charm och livsoptimism lyckades han bli först modekonsulent på Tempo (utan att vara ett dugg intresserad av mode), och sen en vandrande mellanchef i varuhusbranschen.
I en släkt full av skånska torpare och hantverkare var han en golden boy. Höjdpunkten i karriären är invigningen av varuhuset Smultronstället i Hässleholm 1976.
Sen gick allt åt helvete.
Hur länge har du funderat på att skriva den här boken?
– I hela mitt liv. Pappas öde hänger över mig: Varför föll han igenom? Som ung såg jag hans sårbarhet jävligt tydligt och blev förbannad på honom för den. Och för att vi var så lika.
Vi ses hemma hos Jesper på Karlavägen i Stockholm. Jag känner Jesper ytligt, men nu ser jag att han är mycket lik sin far från bokens omslag. Även Leifs omvittnade öppenhet och vänlighet har gått i arv.
– Jag tycker om människor. Det har jag fått av pappa.
Jag har läst Jespers biografier om Hjalmar Söderberg, Tora Dahl och Gunnar Ekelöf. Det är ett magnifikt litteraturhistoriskt hantverk som irriterat somliga, eftersom Jesper visar att alla människor, även litteraturens heliga graaler, är ekvationer som inte går ihop.
Den här gången blottlägger han de egna sprickorna.
Vad säger din familj?
– När man skriver på dagen är texten helt självklar, men på natten ligger jag vaken … Måste jag skriva att jag länge skämdes för mina kusiner, som hängde på campingen i Falsterbo och röstade på SD?
Den självbiografiska litteraturen är ju till sin natur hänsynslös.
– Jo, men man ska inte såra folk om man kan låta bli.
Jesper lutar sig bakåt och sen framåt och sen bakåt igen. Det här är jobbigt, det märks.
– Jag har brottats med så mycket i den här boken, men historien har sin egen sanning. Oavsett om man skildrar ett stort politiskt skeende i detalj, som Henrik Berggren och jag gör i vår podd ”Tidsmaskinen”, eller om jag skriver om min pappa, så finns där en berättelse som inte går att koka ner till en sammanfattning och ett ”jag förstår”.
– Jag kan sakna att medelklassen inte har nån yttre fiendebild att förhålla sig till
Man ska försöka gestalta så nyanserat man bara kan, vare sig man sysslar med sin egen historia eller med biografi:
– Det är nyanserna som gör att en historia inte går att sammanfatta. Livet är inte är konstruerat som i litteraturen. Det finns sällan några avgörande vändpunkter, och de viktigaste konflikterna, de som på allvar driver berättelsen framåt, går inte att artikulera. De går inte att ”förstå”.
Leif Högström är en oberättad sorts svensk. Han var inte, som min lika tragiska pappa Leffe, en metallarbetare som satte sig på cykeln med hundratals andra när fabriksgrindarna öppnade efter arbetsdagens slut. Leif Högström tillhörde de osynliga, även i litteraturen.
Hur kommer det sig?
– När prästen inför begravningen frågade vad pappa hade jobbat med, kunde jag inte svara. Min farbror var sjöman, det är handfast och lite romantiskt, men vad är en varuhuschef? Medelklassen skäms för sig själv, särskilt när den är så blandad.
I arbetarlitteraturen finns alltid makten närvarande, nån struktur att skylla sitt livsöde på.
– Jag kan sakna att medelklassen inte har nån yttre fiendebild att förhålla sig till. Och pappa blev mer samhällskritisk på slutet.
”Smultronstället” handlar snarare om slumpens geografi; val man gör och dess oanade konsekvenser.
Leif var dessutom en vardaglig folkpartist, en figur som inte heller är gestaltad i svensk skönlitteratur. Han var liberal, genuint tolerant och samtidigt principfast, glad i att argumentera och nästan alltför öppen med sitt eget känsloliv.
– Jag är uppfostrad i en socialliberal tradition. Det fanns inget missionerande över den.
Tidens kulturradikala strömningar satt djupt även i familjen Högström. Ordet ”kåt” nämns på tv och Leif vänder sig om till sina barn: ”Ungar, vet ni vad kåt betyder?”
Föräldraskapet var aktivt. Jespers mamma och pappa skrev till och med ett kontrakt med barnen om vad de skulle förvänta sig av varandra.
– Som alla på 70-talet pratade även mina föräldrar om goda värderingar, men verkligheten såg ju annorlunda ut, man fick ändå smäll på käften på skolgården.
”Smultronstället” är en tidsspegel där läsare i min ålder påminns om mycket men också får nya insikter. Som att arbetsgivarna gärna skickade sina chefer på kurs i transcendental meditation och rebirthing (rosenterapi).
– På kurserna fick pappa lära sig, att bara man är öppen och ärlig så löser det sig. Och så kommer den där mannen och visar nåt annat.
”Den där mannen” var Jespers mammas nya kärlek, som umgicks med näbbstövlar och demonstrerade på 1 maj.
– Efter skilsmässan blev det jobbigt för pappa att vara hemma och jag var nog ett jobbigt barn, jag var knäckt och ensam.
”Smultronstället” handlar även om Jesper. Det var oundvikligt.
– I uppgörelseböcker är det alltid en dimension som saknas: vem man själv är.
Jesper tvingades avslöja saker om sig själv som han aldrig berättat för nån tidigare.
– Jag övervann den djuriska känslan att inte visa sig svag och sårbar inför omvärlden, men mycket är enormt pinsamt. De partierna skrev jag fort och utan att läsa igenom, för jag pallade inte.
Bitter över skilsmässan flyttar Leif vidare till nya chefsjobb, i en bransch som plågas av strukturomvandling. Han kommer aldrig till ro, hamnar i kläm, tar till flaskan, får sparken, förnedrar sig som konsult och blir vräkt.
En roman följde med i alla flyttar: ”Youngblood Hawk” av Herman Wouk. Den handlar om en råbarkad men levnadsglad spoling som vill bli författare. Han tror länge att han är en vinnare, men visar sig vara en ömklig förlorare.
Jag lägger ”Smultronstället” bredvid ”Minnet och rädslan”, Jespers biografi om Gunnar Ekelöf. Det är såna kontraster mellan mellanchefen och den alkoholiserade akademiledamoten. Ekelöf kunde supa och bete sig som ett svin utan att glansen solkades, han sveptes bara in i en romantisk myt om en människa som skapar sig fram i plåga. Leif var en vanlig man som hamnade i en sjaskighet som ingen beundrar.
– Att det uppstår en outsidermyt kring Ekelöf, som var så barnsligt beroende av sin omgivning, visar på en ytlig och grund människosyn. Alla är beroende av varandra. Min pappa hade inte den självförgudande synen på sig själv, inte den elitistiska förhävelsen som krävde uppvaktning av omgivningen.
Ingen människa kan leva bara av sin egen kraft.
Leif hamnade till slut på soffan hemma hos sin gamla mamma, med en enträgen, ofta obesvarad längtan efter sina tre barn.
Boken dunkar av skuldkänslor. Hade du kunnat göra mer?
– Inte som den jag var då. Jag var tjugo år och egocentrisk, som man är i den åldern. Men jag har dåligt samvete för att jag var arg för att det gick åt pipan för honom. Och för att jag inte uppskattade att han trots allt var en väldigt bra förälder.
Samma sak med mamma, som var speciallärare och tog strid för Jesper när han mobbades.
– Jag var otroligt bitter på henne för skilsmässan, vilket hon inte förtjänade.
Vad skulle Leif säga om den här boken?
– Jag skrev om min uppväxt i DN en gång, vilket han läste. Han sa: ”Nästa gång du skriver om oss, då kan du väl få med att vi hade en massa fniss också?” Men han skulle nog vara stolt.
Det klagas sen en tid tillbaka på jag-litteraturen och autofiktionen, att den är passé. Vad säger du till dem?
– Jag unnar dig att fakturera, som min bror säger. Man kan inte säga att vi har fått nog av det ena eller det andra, det går att göra skitbra böcker om allt. Frågan är: Var finns energin? Är man en författare som är bra på att hitta på eller finns berättelsen i ens eget liv?
Osthyvel eller Waterloo – snart presenteras Sveriges kulturkanon
Café Bambino: Vila som skapandets fundament
