Han hade gett fingret åt Vänsterpartiet i dag

Röde Martin slogs för den fria kommunismen

Åsa Linderborg

helskärm

”Martin Andersson. Kommunismen, Minareten och hyreskampen. En politisk biografi” av Jan Christensen

I Göteborg var Martin Andersson bara Martin eller röde Martin. Efternamnet behövdes inte. Så känd var denne ”frihetlige kommunist”, som ständigt gick sina egna vägar men aldrig behövde vandra ensam. Till det var han alldeles för populär.

Äntligen får denna bortglömda folktribun sin biografi, signerad Jan Christensen, historiker på Göteborgs universitet.

Martin Andersson, född 1886, kom från ett enkelt hem. Han började jobba som fjortonåring och gick snart med i SAP. Retoriskt slagfärdig redan då, en orädd doer som fick saker och ting gjorda.

Oktoberrevolutionen 1917 med dess löften – fred, arbetarklassens befrielse, en rättvis värld och allmän modernisering – fick Martin att ansluta sig till ”hemmabolsjevikerna”, Socialdemokratiska Vänsterpartiet. Det som sen blev SKP, VPK och i dag Vänsterpartiet.

I kommunfullmäktige visade Martin prov på både humor och humör, men framför allt var han en tidningsman.

1923 grundade Martin Minareten, namnet stod för ”ljusbärare” och hade inget med islam att göra. (Martin avskydde allt som hade med religion att göra.) Det var en röd boulevardtidning som nådde 20 000 läsare i veckan. Genomslaget kan förklaras med socialreportagen, som var ovanliga på den tiden, men också att tidningen blev ett slags socialkassa. Folk skrev till redaktionen för att få hjälp med livets nödtorft, och Martin ställde upp.

Minareten agiterade mot ”de övre tiotusenden”, som levde flott på de övriga göteborgarnas bekostnad. (Hundra år senare talar vi om de rikaste, enprocentarna.) Göteborgsandan var en humbug, menade Martin. Stan var i själva verket extremt skiktad och vanvårdad, men också ideologiskt speciell, eftersom arbetarklassen bar på en stark schartauansk tradition.

Det kommunistiska boulevardpappret behövdes för all möjlig agitation, Martin försvarade till exempel de homosexuella, vilket var originellt både för sin tid och för Göteborgsvänstern. Tidningen var också en florett mot partiledningen, som ständigt hotade Martin med disciplinära åtgärder, eftersom han dristade sig till att kritisera partiet öppet.

Det fanns med andra ord mycket att skriva om, men intressant nog startades Minareten som ett direkt svar på den antisemitiska och mycket populära högertidningen Vidi.

Kampen mot ”rashetsen” var en av Martin Anderssons viktigaste frågor.

Christensen exemplifierar med Storbritanniens propå 1942, att neutrala Sverige borde ta emot 20 000 judiska barn från Polen. Samlingsregeringen, det vill säga alla partier utom SKP, sa nej. De röda i Göteborg ryade om det omänskliga sveket, vilket fick liberalen Harry Hjörne på Göteborgs-Posten att ta till pennan både en och flera gånger. Han varnade för att de judiska barnen skulle växa upp och stanna kvar här, med sin ras, vilken inte var förenligt med ”den nordiska människotypen”.

Då var Minareten redan nedlagd. Martin, som även grundade tidningen Hyresgästen, bodde då i Stockholm, där han vigde återstoden av sitt liv åt bostadspolitiken.

Då var han också tillbaka i SAP. Den antifascistiska kampen ”mot kriget och rashetsen” krävde arbetarrörelsens enighet, menade han.

Vid det laget hade Martin genomlevt det kommunistiska partiets alla olika splittringar som orsakats av hur man skulle förhålla sig till Moskva.

Här gör Jan Christensen en liten bragd, som med få ord med ändå glasklart lyckas åskådliggöra Kominterns alla turer: idén om klass mot klass, där socialdemokraterna kallades socialfascister, följdes av uppmaningen till en antifascistisk folkfront. Efter Moskvaprocessen kom Molotov-Ribbentrop-pakten och sen Operation Barbarossa, och till slut 60 miljoner döda varav hälften på östfronten.

Det är fram och tillbaka, och man kräver att alla ska inordna sig. De svenska kommunisterna fick ständigt ovett i Komintern för att de satte sig på tvären. Det hindrade dem ändå inte att klampa fel gång på gång.

Martin, som avskydde all dogmatism, som ständigt sjöng individens lov och som hade noll acceptans för repression mot oliktänkande, slutade aldrig hoppas på den ryska revolutionens kärnvärde. I Hyresgästen skrev han vitt och brett om framstegen i Sovjet, där det byggdes och konstruerades för glatta livet.

Denna Martins ”starkt beskurna Sovjetbild” är ett gott exempel på kommunismens psykologi: samma människor som blundade för övergreppen i Sovjet, kämpade för varje demokratisk reform vi har i Sverige.

Christensens digra arbete är ett ögonöppnande alternativ till den gängse klichéartade historieskrivningen om kommunismen. Den är betydligt strimmigare än man kan tro, det har funnits många olika sorters kommunismer vid en och samma tidpunkt. Det är bara vänsterns fiender som inte vill bli påminda om det.

Det är bara Netanyahus vänner som inte vill erkänna vänsterns historiska kamp mot antisemitismen.

Jan Christensen aktar sig för att blanda in vår tids elände, men boken kan läsas som en fond mot Vänsterpartiets dagskrämpor.

Martin Andersson ägnade varje dag av sitt politiska liv åt de diverse partiledningar som ville disciplinera honom att hålla käften. Enligt honom måste ett demokratiskt parti våga ha högt i tak. Måste orka ha medlemmar som begår misstag.

Lika mycket tid tvingades Martin lägga på sina motståndare, som krävde att han skulle bort, eftersom han hade fel partibok, var för röd, för frisinnad eller för frispråkig. Många av dem var sossar. De slutade inte när han återvänt till fadershuset.

Röde Martin lyckades vara både pragmatisk och principfast. I centrum stod sakfrågorna. Han kunde samarbeta med alla som strävade åt samma håll, men han skulle aldrig kompromissa bort sin innersta övertygelse i jakten på positioner.

Det är fult att fäkta med en död människa, men jag vet att Martin Andersson hade varit vaksam mot antisemitismen var helst den än uppträder. Jag tror också att han hade gett fingret åt Vänsterpartiets ambition att göra sig regeringsdugligt. De kan hugga av sitt huvud och karva ur sitt hjärta, de kan be om ursäkt för hela sin existens – i borgarnas och socialdemokraternas ögon kommer de ändå aldrig duga.

Jag vet inte vad som är mest pinsamt: att Nooshi Dadgostar tror att V har en chans att ingå i Magdalena Anderssons regering eller att hon faktiskt vill sitta där. Och dessutom tror att det är en metod att driva vänsterpolitik.

Vad jag saknar i den här politiska biografin är människan Martin Andersson. Hur orkade han ständigt sätta sig på tvären och gå så många strider? Hur klarade han av att så ofta ha fel? Och lika ofta få så rätt, men aldrig höra motståndarnas självkritik.

Det är märkligt att en man som gjorde sånt stort avtryck i sin samtid inte efterlämnat några privata papper. Vad vi vet, är att Martin hade en lycklig familj med livskamraten Wilhelmina och två döttrar, lika röda som han. Han tycks ha varit född med ett osedvanligt gott humör, det kan ha hjälpt till.

Vänstern har en pinsam faiblesse för hjältar. Jag har aldrig fattat det där, men skulle nån trycka upp en t-shirt med en maxim som fångar Martin Anderssons frihetliga kommunism, skulle jag inte tveka att shoppa loss.