Jag känner inte vördnad när jag möter detta språk
IHRA:s definition av antisemitism gör det svårare att protestera mot Israel
REPLIK. Min far talar om när britterna först kom till vårt land. De valde ut några av våra män och fick dem att gå bredvid hästarna genom vildmarken. När de stannade för te tvingades männen ställa sig på alla fyra. Britterna satte sig på någras ryggar, och serverade mat och dryck på andras. Farsan slår sig för knät och skrattar: ”The British!" Var det hans blindhet som brände in berättelsen i mig? Såg han inte hur britterna gjorde lango, vårt folk, svarta? Utan vita finns det nämligen inga svarta. Och tvärtom. Även om min far var mycket, mycket svart, och mycket vacker.
Israeliska soldater firar. De sjunger att Gaza är en ”en svart kvinnas avkomma”. I sociala medier klär israeler ut sig till sörjande palestinier genom att sminka sig med svart färg och sedan gråta och skrika och brista ut i skratt. Vem gör så, om den inte betraktar sig själv som vit, och i sin vithet ser sig som överlägsen en annan? Även vita judars vithet är villkorad, vilket är skälet till att de kan utsättas för rasism, men judar kan vara vita. Till exempel i relation till palestinier.
Detta måste ibland benämnas, därför att en del debatter om antisemitism i palestinska ögon upplevs som att vita människors oro tar mer plats än mördade palestinska barn, eller därför att israeliska politiker anspelar på vithet för att rättfärdiga dödandet av palestinier, som när Netanyahu säger att ”Israel är Europas sköld mot Mellanösterns terror. Utan oss skulle den spridas, och fler människor skulle tvinga sig in i Europa.”
Detta döda språk består, tror jag, av sådant som rasism och makt, men framförallt av arkipelager av tal och tystnader som vi inte tänker på som ”folkmordsspråk” men som ändå är det. Det kommer att ta årtionden att kartlägga. Som efter andra folkmord. Det är möjligt att kunskapsproduktionen en dag instrumentaliseras för att tysta andra, och utöva våld mot dem. I det som är okänt för oss.
Israel genomför ett folkmord i Gaza. Charlotte Wiberg från Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) menar, liksom Paulina Sokolow före henne, att erfarenhet och kunskap om antisemitism ska ”ge tolkningsföreträde” i proteströrelsen mot detta folkmord, istället för att ”misstänkliggöras som maktutövning”. Ett av Wibergs egna exempel på antisemitism är frågan om vithet. Ett annat är att kalla Israel för ”en kärnvapenbestyckad bosättarkoloni”, för då blir ”Israel inte ett land med olika människor och viljor, utan en abstraktion”. Men allt språk är abstraktion. Den som skriver ”i skogen finns det träd” utelämnar att där också finns vitsippor. Skrivande handlar om vad man klipper bort.
När Israel rättfärdigar dödandet av palestinier som ”självförsvar” är det nödvändigt att påpeka att de besitter en kärnvapenarsenal, därför att det är ett mått på deras enorma övermakt gentemot människorna de säger sig ”försvara sig” emot. Och menar Wiberg verkligen att en stat kan genomföra ett folkmord utan att vara avgrundsdjupt rasistisk? Kanske anser hon inte att ett folkmord pågår, men att hon överhuvudtaget tar upp sådant här i en text om antisemitism är ett exempel på att begreppsapparaten, helt eller delvis, är på väg att bli till skärvor i ett långt mer omfattande dött språk som gjort folkmordet på palestinier möjligt. Detta döda språk består, tror jag, av sådant som rasism och makt, men framförallt av arkipelager av tal och tystnader som vi inte tänker på som ”folkmordsspråk” men som ändå är det. Det kommer att ta årtionden att kartlägga. Som efter andra folkmord. Det är möjligt att kunskapsproduktionen en dag instrumentaliseras för att tysta andra, och utöva våld mot dem. I det som är okänt för oss.
Wiberg talar om att visa ”hänsyn till judisk identitet och subjektivitet”. Men hon, som nyss påminde oss om att israeler är olika och har olika viljor, glömmer att det även finns många olika judiska människor. Statsvetaren Norman Finkelstein avfärdade nyligen i en intervju helt och hållet antisemitismbegreppet, liksom för övrigt hela rasismbegreppet, med sitt blixtrande, hemligt inåtvända skratt. Kan man visa hänsyn till honom, i detta, samtidigt som man visar Wiberg hänsyn?
Sokolows, Wibergs och andras problem med mig tycks till en stor del handla om att jag inte visar den omstridda begreppsapparaten kring antisemitism den vördnad de anser att den förtjänar. Jag gör en meme med en hoodie med det fjantiga nyordet ”Hamas-vurmare”; jag skriver att det låter som en nattfjärilsart. Samma svarta hoodiebild använder jag för att satirisera SKMA:s fras om att ett konstverk ”riskerar att aktivera troper”, eftersom formuleringen tycks ha som enda syfte att vara extremt luddig: hur kan en människa försvara sig mot anklagelsen att hans konstverk riskerar att något ”aktiveras”, eventuellt i en annan människas medvetande?
Jag vidhåller att begreppet, som så ofta sammanblandas med antisionism och palestinsk frihetskamp, och som med sådan lätthet har brukats som ett vapen i det ännu pågående folkmordet, får ifrågasättas, och att man får vara vanvördig inför det, därför att humor är människans sätt att befria sig själv från den makt som ett språk kan få över henne.
Ungarna jag undervisade i orten sa: ”Bror du är rik på ord”. Men inget av de ord jag har skrivit på kultursidor har räddat en enda av de människor som varje dag brinner och slits i stycken på min lilla lysande skärm, och mitt språks höga valv har rämnat. Ja. Kanske är detta — min enda rikedoms fall ner i memes och hårda avfärdanden och de outhärdliga nätternas hjärnröta — ett slutgiltigt och konkret vittnesmål om hur allomfattande katastrofen har varit också för mig, även i mitt intimaste, i mitt språk. Jag tar inte tillbaka något.
Jag har vägrat avkrävas performativt tal, i synnerhet när kravet springer fram ur en tuklippt mening, men låt mig klargöra en sak: när jag talar om att det finns ”rasism mot judar” men ingenting ”utöver det” anser jag orden i stora drag sammanfaller med de rader i Jerusalemdefinitionen som säger att ”det som gäller generellt för rasism, gäller partikulärt för antisemitism”. Antisemitism finns och är en sorts rasism. Rasism mot svarta och palestinier är andra sorters rasism. Antisemitismen är unik, ja, men inte mer eller mindre unik än andra sorters rasism. Att som svart i ett iskallt högerpopulistiskt Sverige bli mästrad om motsatsen av människor som ofta passerar som vita är på gränsen till stötande.
Jag vidhåller att begreppet, som så ofta sammanblandas med antisionism och palestinsk frihetskamp, och som med sådan lätthet har brukats som ett vapen i det ännu pågående folkmordet, får ifrågasättas, och att man får vara vanvördig inför det, därför att humor är människans sätt att befria sig själv från den makt som ett språk kan få över henne.
Det sista stycket i Wibergs text är ytterst talande. Det handlar om att jag har lajkat en kommentar som hävdar att de terrorgrupper och paramilitärer som senare togs upp i IDF ”systematiskt dödade barn redan före 1948”.
Från vintern 1947 och framåt utfördes en serie massakrer i palestinska byar, som en del av den stora katastrofen som kallas Al Nakba. Systematiskt? Historikern Benny Morris citeras i “The Palestine Nakba” (2012) av religions- och statsvetaren Nur Masalha: ”Det kan inte vara slumpen. Det är ett mönster. Uppenbarligen uppfattade ett antal officerare som deltog i operationen att fördrivningsordern lät dem utföra dessa dåd, för att få befolkningen att ge sig av. Faktum är att ingen bestraffades för morden. Ben-Gurion tystade ner alltsammans. Han skyddade officerarna som genomfört massakrerna.”
Byn Deir Yassin rensades på palestinier våren 1948. En brittisk kolonialpolis som intervjuade överlevande säger: ”Skolflickor våldtogs och dödades sedan. […] En ung flicka slets bokstavligt talat itu. Många spädbarn dödades också.” Det är nu, tyvärr, viktigt att föreställa sig de döda. Se barnkropparna. Dessa händelser, och många liknande, sammanfattar Wiberg i stället med följande ord: ”Irguns, Sternligans och Haganas aktioner var förvisso dödliga och även barn föll offer för dem, men att de särskilt och systematiskt skulle ha riktat in sig på barn är inte sant”.
Terrorgrupperna mördade inte: deras ”aktioner var förvisso dödliga”. Vad är en ”aktion”? Ett fint ord för handling? Och ”även barn föll offer” för detta. Känner någon igen denna röst som talar om palestinier som om de bara ramlar ihop och dör på grund av inget särskilt? Om det nu finns ett mönster av att man dödar vuxna, åldringar och barn, som Morris säger — då dödar man väl barnen just systematiskt? Nej. För Wiberg är ordet ”systematiskt” ”en trop”, och den tropen får henne att omedelbart vända sig bort ifrån de palestinska, livlösa barnen och istället påminnas om ”Nazitysklands faktiskt systematiska mördande av judiska barn”.
Jag respekterar inte detta språk. Jag känner inte vördnad när jag möter det.
Men det finns en ”identitet och subjektivitet” som av nödvändighet är omöjlig att erkänna i sin fulla vidd om man accepterar till exempel IHRA:s definition av antisemitism: den palestinska.
Historikern Rashid Khalidi lade i dagarna ner sin kurs på Columbia University, där han undervisat i mer än ett decennium. Han menar att IHRA:s definition av antisemitism, som även Sverige har antagit, ”gör det omöjligt att på ett ärligt sätt undervisa om historien kring Israels skapelse och om den kontinuerliga palestinska Nakban, som kulminerar i folkmordet som utförs av Israel i Gaza, med tyst medgivande och regelrätt stöd ifrån USA och stora delar av Västeuropa.”
Här talar alltså en palestinier. Han talar om oss. Vilken hänsyn tillmäter vi hans ord? Vilken hänsyn tillmäter vi hans tystnad? Vi som blir anbefallna att tala det språk som gör hans förflutna omöjligt att se? Jag har länge vetat att det mest politiska av allt är att förneka att ett eller annat är politiskt och att det istället är fritt, akademiskt och rent. Wiberg skriver om att visa hänsyn till ”identitet och subjektivitet”. Det låter just opolitiskt. Men det finns en ”identitet och subjektivitet” som av nödvändighet är omöjlig att erkänna i sin fulla vidd om man accepterar till exempel IHRA:s definition av antisemitism: den palestinska.
Enligt IHRA, och även enligt texter som SKMA okommenterat förstärker och sprider, ”kan” det vara antisemitiskt att hävda att Israel begår ett folkmord, eller att kräva sanktioner mot Israel, eller att använda frasen ”från floden till havet” — den här sistnämnda, grumliga varningen har inte bara försvårat mobiliseringen mot folkmordet, utan skär rakt in i palestinsk längtan: den palestinsk-amerikanske poeten Fady Joudah använde frasen i en lysande bok som saknar namn, en bok vars namn är tecknet för stumheten efter något borttaget, något som är omöjligt att säga eller höra. I en svensk recension angreps han: man antydde att han var antisemit. Vad han hade skrivit? ”Vi är inte rädda för kärlek, från floden till havet.”
Snart är det outhärdliga mördandets andra sommar över. De svältande mejas ner när de rusar för att hämta en säck mjöl. Enligt de senaste vittnesmålen använder israeliska soldater automateld från stridsvagnar för att ”styra” folkmassan, ibland i beckmörker. På SKMA:s hemsida finns fortfarande formuleringar om att det ”kan” vara ”antisemitiskt” att säga att palestinierna måste få vara fria, överallt där de lever. Finns det något annat folk i världen som man ens kan tänka sig att formulera en sådan mening om? Att deras frihet ”kan” vara farlig? Vi känner igen detta. Vi känner igen rasismen.
Befria Palestina. Villkorslöst.
