Varför klipper Sokolow av mina meningar?
Jag skäms över att ge det här döda språket utrymme medan palestinska barn mördas
REPLIK. Renhet är märklig. Drömmen om renhet. Renhetens fasa, också. Hanan Habashi, en palestinsk skribent, skriver på Instagram i slutet av juli: ”Jag snubblar hela tiden till när jag ställs inför arrangemanget med de två världarna: å ena sidan studiopratets polerade universum, och å andra sidan den brutala värld där Gazaborna faktiskt lever. Ni har inte tillåtelse att reducera Gazas människor till bilder, avklädda all värdighet, medan andra människor, i rena, upplysta rum, talar i vårt ställe.”
Habashis ord ringar in känslan som har vuxit i mig under folkmordets månader av nätter: jag är smutsig, men inte av smuts, utan av renhet. Det är smutsigt att dricka ett rent vatten och smutsigt att sitta i ett rent hem och dela bilder av människor som dör i dammet efter tusenkilosbomber, och äter damm för att mildra sin förintande hunger. Mer än något annat känner jag mig smutsig när jag skriver mina rena texter i tidningar som väl i bästa fall mycket noga har förhållit sig just rena under folkmordet. Ofta vill jag vägra all upphöjd värdighet och vältra mig i smuts, eftersom, som Habashi skriver: ”Asymmetrin när det kommer till risk, till tillgång, till auktoritet, är en egen sorts våld”.
På ett sätt är det såklart löjligt med journalister som gör nyheter av vad folk skriver i sina Instagramstories, istället för vad vi skriver i tidningar, just därför att jag vet att många av oss sitter och skriver halvt gränsöverskridande saker där, långt efter midnatt, när vi är på väg att bli vansinniga av att vara rena i en smutsig värld. Men på ett annat sätt tror jag att vi är närmast sanningen om oss själva just där och då. Eftersom vi är minst rena där. Och då är väl nyheter om våra stories också nyheter.
Paulina Sokolow har i tidningen Flamman, där hon är kulturredaktör, skrivit en text som bygger på att jag i en story ska ha skrivit: ”Det finns inget som heter ’antisemitism.’” Hennes rubrik besvarar detta: ”Antisemitism finns visst, Johannes Anyuru”. En inte obetydlig del av texten är sedan en uppräkning av olika fördomar som judar har drabbats av under tvåtusen år.
Problemet är att jag helt enkelt inte har skrivit det hon påstår att jag har skrivit, och det är ganska lätt att bevisa.
Jag delade en artikel som berättar att EU:s koordinator för arbete mot antisemitism, Katharina von Schnurbein, menar att det är antisemitiskt att sälja kakor för att samla in välgörenhet till Gaza, eftersom det, även om inget explicit sägs eller görs, kan skapa ”ambient antisemitism”, som väl går att översätta som en ”atmosfär av antisemitism”. Det är ur min kommentar till detta som Sokolow har klippt sitt ”citat”. Jag driver där samma tes som i en av de artiklar jag har skrivit i Aftonbladet den här sommaren. Jag anser att det fördunklar vårt tänkande att ha ett särskilt begrepp för en viss sorts rasism, när detta begrepp på mycket outredda sätt förbinder Tredje Rikets brott med sådant som orden i statslösa palestiniers munnar, och nu alltså även kakförsäljning. Jag tycker att vi istället bör tala om rasism mot judar precis som vi talar om rasism mot svarta och asiater, och så vidare. ”Det finns rasism”, skriver jag i storyn. ”Rasism mot svarta, judar, asiater. Det finns inget som heter ’antisemitism’ som sträcker sig utöver det.”
Men Sokolow klipper itu själva meningen! Hon klipper av en av mina meningar på mitten och presenterar stumpen som blir kvar som om den utgör det jag har sagt, och argumenterar sedan emot den, och där måste det gå en gräns.
Man behöver inte hålla med om det här resonemanget. Eventuellt finns det något som heter ”antisemitism”, som är något annat än rasism mot judar, eller så är det rasistiskt att sälja kakor ibland — Sokolow hade kunnat presentera argument för sådant. Det hade utgjort exakt den ”nyansering” hon påstår sig söka. Istället klipper hon ut en mening ur sitt sammanhang. Och saken är: det kan hon faktiskt få göra, det är inte nödvändigtvis ett giltigt försvar att en mening är tagen ur kontext. Och inte ens när jag har fångats av smutsens och renhetens virvlar, och sitter vaken efter midnatt och skriver i mina stories, slutar jag vara medveten om att journalister numera sitter och nagelfar stories rätt noga. Jag försöker helt konkret låta bli att skriva meningar som går att ta ur sina sammanhang och användas för att svärta ner Palestinarörelsen.
Men Sokolow klipper itu själva meningen! Hon klipper av en av mina meningar på mitten och presenterar stumpen som blir kvar som om den utgör det jag har sagt, och argumenterar sedan emot den, och där måste det gå en gräns. Där borde en redaktör eller ansvarig utgivare ha klivit in och sagt stopp, vänta lite, det här är för oärligt. Istället gjorde Flamman stumpen till rubrik.
Och sedan? Sedan är man nedsmutsad. Sedan sitter man i smutsen med ICJ och ICC och Francesca Albanese och Kneecap och Norman Finkelstein, och med de allt färre människorna i Gaza. Lögner har som ni vet vingar. Världen går inte under för det.
Världen gick under för länge sedan.
Vi fortsätter.
Till befrielse och återvändo.
Sokolow frågar i sin text varför judar inte ges tolkningsföreträde när de talar om antisemitism i Palestinarörelsen. För mig finns ledtråden i namnet: det är palestinier som har tolkningsföreträde kring vad som föregår i en rörelse som inte hade funnits utan deras kamp, som de ju bedrev också när de var långt ensammare än de är nu, och som handlar om deras överlevnad, varken min eller Sokolows. För mig räcker det som svar.
Allt det här är ovärdigt. Jag måste skriva det: jag skäms inför de palestinier jag älskar, och inför de palestinier jag inte känner, över att ge det här döda språket utrymme. Sånt här borde inte vecka ut och vecka in diskuteras i våra riksmedier medan era barn mördas av människor som bland annat beväpnas av oss alla som lever i denna nation.
Men låt oss titta på vad det är Sokolow önskar sig tolkningsföreträde kring, när det då handlar om mina stories. Hon påstår att det är antisemitiskt att som jag gör kalla SKMA för ”en politisk lobbyorganisation”. I mina öron är ordparet ”politisk lobbyorganisation” bland det gråaste man kan uttala på det svenska språket, men enligt Sokolow är det en formulering som ”ekar av tropen om judiska intressen” och dessutom av ett eller annat som Jimmie Åkesson har sagt. Det här är på nivån där jag hade kunnat skriva att Sokolow använder troper om svarta mäns aggressivitet när hon i sin text påstår att jag ”skriker”, men låt säga att vi är beredda att lära oss: vad vill Sokolow att man ska kalla SKMA för? Jag vet alltså verkligen inte vad SKMA är om de inte är en politisk lobbyorganisation. Vet någon annan, på rak arm? Sokolow säger: SKMA är ”ett vakttorn”.
Allt det här är ovärdigt. Jag måste skriva det: jag skäms inför de palestinier jag älskar, och inför de palestinier jag inte känner, över att ge det här döda språket utrymme. Sånt här borde inte vecka ut och vecka in diskuteras i våra riksmedier medan era barn mördas av människor som bland annat beväpnas av oss alla som lever i denna nation.
Detta damm.
Damm: att det på minsta vis skulle vara suspekt att sätta citationstecken runt begreppet ”antisemitism” när man talar om begreppet ”antisemitism”. Sokolow insinuerar faktiskt det. Jag kan då upplysa om att man ibland använder just citationstecken när man talar om ett begrepp istället för om fenomenet som begreppet syftar på. Man skriver: ”Det finns ingen ideologi som heter ’kommunism’ som inte vill att arbetarna ska äga produktionsmedlen”. Det betyder varken att begreppet ”kommunism” som sådant är satt ifråga, eller att man förnekar att det finns kommunister och kommunism i världen, utan att man talar om begreppet ”kommunism” som sådant. I detta exempel, liksom i min mening om ”antisemitism”, villkoras och avgränsas begreppet av de ord som följer. Om man klipper bort dem blir detta förstås omöjligt att se. Då hänger istället citationstecknen där. Atmosfäriskt antisemitiska.
Behöver jag bemöta mer? Jag vägrar. Jag vill istället be alla som på ett eller annat sätt ser sig som delar av Palestinarörelsen — alla som organiserar, folkbildar, som skriver och skriker, i hopp om att stoppa folkmordet — ställer sig själva en fråga. Den är inte oviktig.
I sin text kallar Sokolow mig för en person vars ”kompromisslöshet med Palestinas sak är kristallklar”. Möjligen gör hon det mest för att i nästa andetag kunna påpeka att jag inte är ”konsekvent när det gäller antisemitism”, men ta henne på orden: hon menar att vi står på samma sida här. Hon vill att rörelsen ska ”hålla sams”. När hon sprider sin text på Bluesky skriver hon: ”Den här texten var svår att skriva”. Frågan är: Varför angriper hon i så fall inte det jag faktiskt har skrivit? Hur är det möjligt att hon fattar pennan och skriver en text som är ”svår att skriva”, om hon drivs av en mening som inte finns i sinnevärlden, utan bara i hennes egen hjärna, eftersom den är en stump som hon själv skapar, först när hon börjar skriva? Jag får det inte att gå ihop.
Och om det händelsevis istället är allt det andra — detta om citationstecknen och vakttorn — som får henne att skriva, varför behövs då stumpen att hänga upp alltsammans på? Borde inte det andra ha tillräcklig tyngd? Om nu texten är ”svår att skriva”, och så vidare? Kanske kan Sokolow själv svara på detta i en replik. Om hon vill kan hon också plocka upp min två veckor gamla story på riktigt, och upplysa oss vad hon anser om von Schnurbeins påstående att det blir antisemitiskt att sälja kakor om man ger vinsten till människor som just nu svälts ihjäl av vad som väl är världens mest välorganiserade och våldsamma rasister.
Och på tal om Israel, slutligen. Sokolow skriver att hon vill att rörelsen ska ”överleva kriget”, och att ”när kriget är över går orden inte att ta tillbaka”. Här vill jag att Flamman gör en rättelse. Det som pågår, och som inte kommer att vara över ens när det är över, är inte ett krig. Det är ett folkmord. Jag anser att inget av alla de ord vi tjafsar om här är viktigare än det ordet. Sokolow använder det inte en enda gång.
