Rasismen ska krossas oavsett mordmotivet
Viljan att förändra Sverige får inte bara vara taktik
Vi väntar på besked från polisen, att de meddelar sig i mer definitiva termer. Att vi får veta vad Rickard Anderssons motiv var. Drevs han av rasism? Hur kommer det sig att så många av de han mördade var kvinnor? Varför ville han döda just i den skolan där han själv varit elev?
Men alla slutsatser vi gör oss redo att dra om det är ett rasistiskt massmord, allt vi är beredda att formulera om gärningsmannen visar sig vara högerextrem terrorist, alla förändringar vi kan tänkas kräva om så är fallet borde krävas redan i dag och alldeles oavsett. Allt annat är taktik.
Bakom oss har vi en avgrundsvecka. Masskjutningen på Risbergska innebär så många dödsoffer, så många skadade. Alla dessa anhöriga vars tillvaro sargas i grunden. Örebromorden är ett nationellt trauma som trasar sönder något emellan oss allihop.
Den senaste veckans nyhetsbevakning, analyser och kommenterar har präglats mycket av känslan att något fattas. Det liksom saknas ett lager i samtalet, något avgörande som inte uttalas.
Det märks också i hur statsministern förhåller sig i sina uttalanden, på presskonferenser och i söndags i ett tal till nationen.
”I Sverige tror vi på människor”, sa Ulf Kristersson (M).
Jag tror att han menade det, just då, när han sa det.
En av rätt få saker som förenar oss i det här landet just nu är hur nära vi har till misstänkliggörandet av den andre
Problemet, lagret som saknas, som är en av anledningarna till att statsministern säger som han gör är att Sverige inte alls är ett land där vi ”tror på människor” på det viset. Vi gör tvärtom. Och Ulf Kristersson är en av de som politiserat, populariserat och vunnit val på misstron.
Han och Moderaterna är inte ensamma. De flesta ägnar sig i dag åt detta.
Sverigedemokraterna har det som sitt raison d'être. Även Kristdemokraterna hör till de värsta syndarna. Socialdemokraterna har lika stolt som cyniskt inlemmat denna världsbild i sin kommunikationsstrategi. De partier jag inte nämnt bär också skuld. Inget av dem tror på människor.
En av rätt få saker som förenar oss i det här landet just nu är hur nära vi har till misstänkliggörandet av den andre.
Ulf Kristersson pratade i sitt tal till nationen också om oron och rädslan ”bland människor med utländsk bakgrund, som vittnar om en känsla av särskild utsatthet.”
”Allt detta måste vi förstå, respektera och möta. Som samhälle, men även som medmänniskor”, sa han.
Jag tror att han menade även det, att det var så det kändes i honom, precis i det ögonblick han uttalade det. Men något fattas. Han ville förstå och respektera och möta just då. Men han begrep själv att anledningen till att det behövde stå med i talet är att det inte alls är så man gör i Sverige längre. Den offentliga debatten har ingen förståelse för att människor med utländsk bakgrund kan känna sig särskilt utsatta. Jag vet det, du vet det och våra politiker vet det.
På samma sätt som det är enbart strategi när Jimmie Åkesson (SD) nu plötsligt håller sig borta, knäpptyst och frivilligt undansmusslad
Jag är tvärtom beredd att sätta pengar på att deras strategier inför nästa val är mer optimerade och justerade för att inte framstå som för inkännande mot människor som invandrat eller som vi tycker ser ut att ha invandrat. Det ses som en politisk risk att förstå och respektera. Inte som en principiell humanistisk hållning värd att försvara.
Ulf Kristersson har på många sätt visat sig från sin bästa sida den här veckan. Han har uttryckt medkänsla och utstrålat ett genuint allvar. Det är bra. Men hur länge håller det? För det är en kalkyl, eller hur? Alla är införstådda med det.
På samma sätt som det är enbart strategi när Jimmie Åkesson (SD) nu plötsligt håller sig borta, knäpptyst och frivilligt undansmusslad, i väntan på att debatten ska kantra på ett sådant sätt att han och hans parti kan utmåla sig som orättvist behandlade och oskyldigt anklagade.
Eller som när Magdalena Andersson (S) i SVT:s Agenda säger att hon vill att det som hänt i Örebro ska bli ”en vändpunkt” för Sverige och leda till ett helt nytt offentligt samtal. Bara för att sedan svara ”vi är för en stram migrationsspolitik” som första reaktion när programledaren undrar om vändpunkten Andersson vill se kan innebära någon socialdemokratisk självkritik.
I ”Dagbok från 20-talet” skriver Nicolas Lunabba om att leva nära inpå våldet och vad det gör med en. Det är ”som att slungas in i en stormvirvel, sugas in i ett svart hål som utestänger allt ljus och tvingar en att dröja kvar och uthärda och lukta och se och känna på det mest vanvettiga och intensiva och stumma och ovärdiga och ondskefulla i den mänskliga erfarenheten”. I hans bok beskriver det den personliga upplevelsen, vad våldets närvaro gör med honom mitt i de lyckligaste åren i hans liv.
Jag tror att det också är en bra beskrivning av vad en attack som den i Örebro gör med ett samhälle. Och jag tror att något kommer att fattas, att detta lager i samtalet kommer att saknas, så länge samhällets reaktion och politikernas svar enbart känns som temporära uttänkta uttalanden. Aldrig som en beskrivning av något de tänker göra på riktigt, oavsett vad som händer i opinionen eller vilken debatt som väntar bakom nästa krök.
