Samma känsla som när Lasermannen gick lös
Han skrämde oss – men värst var politikers oförmåga att ta rasismen på allvar
Bara timmar efter det brutala massmordet på Campus Risbergska i Örebro sa svensk polis att det inte finns några tecken på att Rickard Andersson hade några ideologiska motiv. Och än mindre att massmordet kunde kopplas ihop med terrorism.
Jag håller inte med. Det som räknas är handlingen. Det som räknas är vilken skräck en handling skapar hos människor i vårt land.
Dagen efter massmordet i Örebro drabbades jag av djup sorg, skam och obehag.
Sorgen handlade helt enkelt om mina barns framtid i Sverige. Som om inte de gängkriminellas brutala sprängningar och mord var nog, riskerar de att drabbas av våld på grund av bruna ögon och svart hår – anno 2025 i Sverige.
Skammen handlade om att jag som gammal antirasist och samhällsdebattör inte kunnat bidra mer till att skapa ett mer humanistiskt Sverige, där varje invånare respekteras oavsett födelseort, hudfärg, religion, språk och etnicitet.
Obehaget, som kändes i hela min kropp, berodde på att jag påmindes om ”Lasermannen” eller John Ausonius. Han som under 1990-talet cyklade runt beväpnad för att jaga försvarslösa invandrare. Han kom att mörda en person och skada tio, varav flera blev invalidiserade. ”Lasermannen” riktade sitt vapen och sitt urskillningslösa hat mot personer som inte var blonda och hade blåa ögon och som bara råkade komma i hans väg. Offren var bland annat kioskägare och busschaufförer.
Grannar, släktingar och vänner – alla var de tvungna att tänka ett extra varv innan de lämnade sina hem
Jag var då 26 år gammal men minns fortfarande rädslan, som jag var långt ifrån ensam om att känna. Grannar, släktingar och vänner – alla var de tvungna att tänka ett extra varv innan de lämnade sina hem. Det rådde i det närmaste ett slags undantagstillstånd i Sverige. Många av oss visste att vi var potentiella måltavlor, samma känsla som nu efter massmordet i Örebro.
I mer än tre decennier har jag försökt förstå ”Lasermannen”, som föddes på Lidingö och brukade färga håret blont och bära blå kontaktlinser för att se svensk ut. Han skrämde mig och många andra – men det mest skrämmande var ändå den politiska elitens oförmåga att ta främlingsfientligheten på allvar. Den 21 februari 1992 lyckades ett hundratal invandrarorganisationer och jag genomföra strejken ”Utan invandrare stannar Sverige” – i dagens Sverige är jag osäker på om det skulle gå.
I dag sitter ”Lasermannen” i fängelse men hans intolerans har med åren vunnit allt mer gehör. Dessutom har han fått efterföljare, som har visat sig vara ännu farligare. Visst minns ni Peter Mangs, dömd till livstidsstraff för två mord, fyra mordförsök och tre fall av olaga hot? Visst minns ni skolattacken i Trollhättan där den rasistiske gärningsmannen, som bar en tysk arméhjälm, en lång svart slängkappa, ansiktsmask och svarta kängor, dödade tre och skadade två en höstdag 2015? Och vem kan glömma Anders Behring Breivik som sköt ihjäl 69 ungdomar på Utøya?
Tisdagen den 4 februari drabbades Sverige igen av någon sorts Laserman. Den nu döde massmördaren hade ett budskap till mig och mina barn: Sådana som jag ska aldrig slappna av i Änglagården.
Frågan är om den SD-beroende regeringen ska sluta kasta retorisk ved på den rasistiska brasa som är vardagsmat numera.
Café Bambino: Dokusåpans historia - härlig hedonism eller livsfarlig cynism?
