”Bäst klädd och coolast på mässan var jag”
Clara Cronhielm avlägger rapport från Bokmässan
Torsdag
I augusti var jag med om något förfärligt. Jag blev utsatt för något oförlåtligt, som en man med god pressetik och skolning aldrig skulle utsätta en ung kulturellt och konstnärligt aspirerande tjej för. Jag blev kallad “coolast i Stockholm” i DN.
Som en som redan har problem men megalomaniska tendenser var detta förödande för mig. Jag har inte kunnat sova sen dess. Varför skulle jag behöva göra det? Jag är ju coolast i Stockholm! Till råga på det ska jag nu till det svenska kulturlivets mest cyniska och kalla plats. Bokmässan. Jag är mycket orolig för hur det ska gå. Häng med. Häng med Stockholms coolaste tjej till bokmässan.
Jag skojade, jag är inte orolig. Jag fucking älskar bokmässan. Vet ni hur det känns att vara ung och lovande på en sådan plats eller? Nej precis. Jag älskar die schwedische Buchmesse så mycket att jag såklart tar det första möjliga tåget på den högtidsdag jag brukar kalla bokmässantorsdagen. När jag går längs perrongen vid 05.49 tittar jag på alla de som sitter snällt och förväntansfullt inne i tåget. Kvinnor i varierande medelåldrar som bara väntar på att få kuka ur. Jag är dem och de är jag, och jag älskar dem. Jag ser att Julia Dufvenius sitter på tåget. Jag är beredd att rösta fram det till årets största chock 2025.
Jag har en stark känsla av att jag befinner mig på en Noaks ark. Det bekräftas när Samanda Ekman kommer fram till mig där jag sitter själv i bistron och tigger uppmärksamhet. Vi pratar och pratar, hon sätter sig vid mitt bord och en sak leder till en annan (iiiiiiiihhh) och plötsligt befinner vi oss i en taxi på väg till Gothia. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara för er hur stark känslan av att vad som helst kan hända är i mig i den taxin. Solen skiner, plötsligt tornar de tre tornen upp sig, min idol säger att vi borde samarbeta och jag är lugn, så lugn.
Mer sköna klapp ska mitt ego få. När vi kliver in i lobbyn stannar Samanda och språkar med Rebecka Hemse och Ingela Olsson som är här för att prata om och spela Stridsbergs ”Svindel”. Rebecka sträcker fram sin hand till mig och säger “Jag känner igen dig, du var ju med i den där pjäsen med Johan, Holmberg.” Jag dör och resten av den här bloggen är skriven från himmelen.
På golvet på mässan kokar allt. Jag är såklart bäst klädd och kryssar från monter till monter. De är ganska fula i år, oinspirerade. En plats jag dock uppskattar starkt är det nya inslaget Den Stora Trädgården. Där söker jag min Bokmässans Vergilius, som lärt mig allt jag kan om denna plats, Jonathan Brott. Plötsligt hör jag hans ljuva stämma i ett långt “eeehhhh”. Blir om möjligt lugnare. Går vidare och ser, springer fram till och omfamnar länge min Bokmässans Beatrice – Lykke Eder Ekman som ska ha samtal tillsammans med Åsa Beckman om Kulturmannens återkomst. Jens Liljestrand kommer sent och ursäktar sig med att han faktiskt hade viktigare saker för sig. Need I say more? Dagen fortsätter så och går orimligt fort. Plötsligt är det dags för mig att läsa dikter i mitt moderskepp Aftonbladets monter. Läser såklart en novell inspirerad av Madeleine Grives nu tyvärr borttagna kommentarer under Aftonbladet Kulturs inlägg på Instagram. Vad annars?
Efter läsningen ska jag plötsligt genomföra det fruktansvärda som är att mingelrapportera från Aftonbladets mingel med mikrofon i högsta hugg. Jag får enorm prestationsångest. Att det i mailet instruerades att jag skulle rapportera “in the style of Elis Monteverde Burrau” hjälper inte. Jag blankar och börjar bara fråga alla “Varför är du här?” på ett lite för aggressivt sätt.
Sen är det Myrna, Sagas och Selmas middag på Lounges i år igen. Alla mina vänner hamnar vid ett litet barnbord vid sidan om. Jag hamnar dock vid det vanliga långa, bland alla coola, och bredvid Stockholms vackraste blomma Myrna Lorentzson. Barnbordet får tydligen knappt någon mat. Men jag blir välmatad, nedsupen och underhållen av olika heta nymfer. Det här är rätt sida av bokmässan. Vi blir ombedda att blogga från middagen som också har bloggtema. Jag vägrar eftersom jag tillhör det konstnärliga avantgardet och lyckas med bedriften att inte skriva två bloggar.
Fredag
Gick hem tidigt under torsdagen. Vaknar ändå vid 05 av att jag behöver kräkas. För sån är bokmässan. Efter frukosten blir jag utsatt för ett mordförsök av en AI. Spotifys DJ X föreslår att jag ska lyssna på ”Ragnar” av Mattias Alkberg. Sån realness kring fest går bara inte att ta in just nu. Stänger av mina hörlurar och kliver istället ner på mässan. Allt som i går var ren energi har idag blivit till en jättestor klump av slime. Om du inte hänger med i mina resonemang är det för att jag är mycket bakfull. Men alla går långsamt och stör mig. Bäst klädd på bokmässan idag är dock jag igen. Jag har valt en outfit som jag löst kallar för “rävjakt”. Sån är jag. Hänger mest i speakers lounge där man får gratis wraps och coca cola. Där går dagen fort i minglets töcken. Varför skriver jag såna här meningar? Panik.
Ser ett fint samtal om skrivarskolor och ett underbart om novellsamlingens återkomst och sen går jag hem. Det är middagsdags på en stiftelse i Konstmuseet bakom Poseidon. Jag väljer min finaste lilla klänning och tassar dit. Det är sjuk stämning där. Alltså stämningen att de håller ett föredrag om fotokonst på engelska. Tittar runt på alla seriösa människor och undrar varför jag är bjuden? Vad vill de att jag ska bidra med. Oklart. Men i min runtitt ser jag Burcu Sahin och blir igen helt lugn i kroppen. Har turen att till middagen hamna bredvid denna min tidigare skrivarskolelärarinna, i allmänhet bara underbara kvinna och nu kanske vän. (Detta är en fråga till dig Burcu.) Även den fantastiska Ester Berg sitter med oss till bords och vi alla samtalar med Kassem Hamadé som visar sig ha översatt Tranströmers samlade verk till arabiska. Jag känner mig plötsligt som en extremt elegant och vältalig intellektuell kvinna som har hela världen framför mina fötter.
Det ändras i det som kallas “vipen på bokmässan by night”. Det är panikartad stämning när jag stressad som en gris i Danmark försöker skriva dikten jag snart ska läsa vid midnatt. Viftar bort kändis efter kändis som försöker prata med mig när jag skriver. Skoja! Jag pratar med alla och skiter i min dikt. Blev oväntat starstruck av Amanda Romare. Det enda jag hinner se av programmet är Konstabs nya rapp-grupp. Uppträdandet kanske var en ironisk ansats men jag tyckte det var otroligt starkt. Efter min läsning gör jag kanske det sjukaste jag gjort under hela mässan. Jag går hem. Och sover. Som en galning.
Lördag
Ändå vaknar jag bakis. Bestämmer mig för att inte gå på mässan i dag. Går på stan och köper strumpbyxor i stället. Lykke har stulit mina hörlurar så jag bara går runt och tar in staden. Ni hör ju, det är sinnessjuk stämning på mig i dag. Hamnar sedan på Liseberg, för att köpa kaninöron. Vad?
Tillbaka på mitt hotellrum fixar jag håret i en timme medan Lykke sitter och tar selfies. Mitt liv är helt perfekt. Vi går och äter en räkmacka på 23:e våningen. Jag är assexig. Bäst klädd på mässan i dag är såklart jag. Jag bär en läderkjol och en blommig blus. Jag tar knappt in att något händer idag och plötsligt springer jag och Lykke över mässgolvet för att ha ett samtal med våra stora idoler Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Det ska handla om kvinnlig vänskap och skrivande. Lykke vägrar ställa frågor i dag och jag blankar men samtalet blir i stället bra på premissen att det var “relaterbart”.
Efter samtalet vill våra idoler ta en drink med oss. (iiiiiiiiiiiihhhhhh) Vi åker upp till himlen på 23:e våningen igen och jag bara ler. Vi diskuterar såklart patriarkatet för vad annars ska man prata om. Jag måste dock snart ursäkta mig. Jag ska gå och byta om till en djupt patriarkal outfit inför den stora bokmässanmiddagen.
I en beige rock, strumpbyxor och pumps kommer jag ner till skaran som samlats i Gothias lobby. Folk blir seriöst rädda för att jag ska blotta dem. Vi går genom ett nu folktomt mässgolv och jag hinner tänka att det känns litet. Sen blir vi inputtade i en enorm hiss och nedkörda till något som arrangörerna kallar “katakomberna”. Det känns inte rätt. Men det är lyxigt. Ostron champagne ostron champagne. Under den beiga rocken har jag såklart en Playboy bunny-kostym eftersom jag alltid är bäst klädd på mässan och Stockholms coolaste tjej. Alla häpnar inför min utstyrsel så som jag planerat och livet vaggar mig i sin famn. Jag hamnar igen inkilad mellan olika heta nymfer och blir igen allvarligt nedsupen. Plötsligt är Silvana Imam bredvid mig. Allt är perfekt. Ser runt på dessa mina unga vänner i kulturen som också är där och blir varm i mitt coola hjärta. Tack och slut.
Söndag
Vaknar och försöker skriva den här bloggen. Det går dåligt och jag blir mycket sen. Städar ihop mitt rum och knappar ihop ett meddelande till min bordsherre från igår. “Kan du förklara för mig varför vi stod och var Leonidas Aretakis booth bitches i går?” Livet är avskyvärt. Ser ut på utsikten över denna fruktansvärda plats. Nu drar jag härifrån. Till Paris, vi ses där.
Bäst klädd på mässan var ju såklart jag.
