”Kvinnors åldrande är en väldigt het potatis”
Inger Edelfeldt har skrivit en roman om den absurda skönhetsfixeringen
Hur är det att åldras i vårt utseendefixerande land?
Ett känsligt, eldfängt ämne som Inger Edelfeldt vrider och vänder på i sin nya roman ”Skönheten”.
– För ett antal år sedan gick några kvinnor inom medierna ut och sa att de nu kände sig ”för gamla och fula” för att känna sig bekväma i tv och på foto. Det blev ett väldigt hallå, men diskussionen gick inte särskilt djupt. Några tyckare blev moraliserande, ungefär: Skärp er, tänk inte så! Lite för mycket handlade om hur kvinnorna såg ut och huruvida det var värre att åldras som vacker. Vad som var tydligt var att det var en väldigt het potatis och jag fick lust att titta på den där potatisen från alla möjliga håll, säger Inger Edelfeldt.
Först försökte hon skriva en debattbok.
– Men det är inte min starka sida. Så småningom blev det i stället den här romanen, som kan få en att både vilja gråta och skratta. För när man tittar närmare på den heta potatisen blir fixeringen vid skönhet och åldrande precis så absurd som den egentligen är.
Omskakande möte på tunnelbanan
”Skönheten” handlar om Laura Wilkinson, pensionerad akademiker med engelsk litteratur som huvudämne. Numera ägnar hon sig åt att översätta sina favoriter Shakespeare och Ovidius. När berättelsen börjar bor hon dock ensam, närmar sig sextio och har några förhållanden bakom sig.
Laura har tänkt på sig själv som sansad, men ett plötsligt möte i en tunnelbanevagn skakar om henne. Hon trodde att hon hade glömt den åtta år yngre Bertil, en dandy med klassiskt vackra drag, som hon en gång givit privatlektioner i engelska inför hans giftermål i London. Det var för många år sedan. Hon ville inte låtsas om vad hon sett. Men deras blickar möttes och han kände uppenbarligen igen henne, reste sig upp och kom fram till henne. Han var fortfarande lika vacker om än lite sliten.
Nu var han skild, bostadslös och knäckt. De börjar träffas, han flyttar in hos henne och de inleder ett snårigt samboförhållande. Skildringen av deras relation illustrerar på ett glasklart sätt ett samhälle där skönhet och ungdom väger tyngre än livserfarenhet och visdom.
Rädsla för döden
– Nu börjar välutbildade människor i 45-årsåldern få svårt att hitta ett arbete. De anses för gamla, säger Inger Edelfeldt.
– När man möter ålderism och andra nedvärderande attityder är det livsviktigt att ha kontakt med sitt inneboende odiskutabla människovärde, att inte köpa utifrånblicken. Att inse att ålderism ingår i ett slags ogenomtänkt förakt för det som betraktas som svaghet och att det föraktet, som genomsyrar tidsandan, egentligen är rädsla för döden..
En annan sak hon funderat över, med tanke på vår tids enorma skönhetsfixering, är ett fenomen som är så vanligt att vi knappast reflekterar över det.
– Innan vi hade kameror och tv, innan allt hamnade på foto och skärm, såg ett utbyte mellan människor ut så att man satt mer eller mindre mittemot varandra och talade. Man kunde inte stirra den andra ohejdat i ansiktet och blev inte heller stirrad på. Nu sitter vi i våra vardagsrum eller vid våra datorer och iakttar varenda prick och rynka i de ansikten vi ser på skärmen. De blir projekt för vår egen rädsla och svaghet. Vilken fånig frisyr! O, vad hon har åldrats/blivit tjock/ser trött ut.
Går genom skärselden
Inger Edelfeldt låter Laura gå igenom ett slags skärseld, där situation efter situation lyfter fram det absurda i hela synen på utseende.
– Vem i min ålder har inte hastat genom ett köpcentrum där en glad försäljerska ser ens ålder och störtar fram med gratisprover på krämer för åldrande hud?
Hon säger att man blir väldigt medveten om att ens tid blir mer och mer begränsad.
– Vad är viktigt? Vad vill man använda den till? Bleka tänderna, färga håret, rätta till haklinjen, ta bort åldersfläckar? Det är roligt när folk klär sig fint och gör sig vackra för att det är roligt. Men det är inte roligt när hela ens värde börjar hänga på hur man ser ut, på skönheten. Det är det spöket som Laura kämpar mot när hennes övergivenhetskris fördjupas. ”Om jag bara inte såg ut som jag ser ut skulle jag vara räddad.”
Flera litterära utmärkelser
Inger Edelfeldt har sedan debuten 1977 gett ut ett fyrtiotal böcker och fått flera större litterära utmärkelser.
– Jag var mycket på tapeten på 90-talet, då jag var ung och vacker. Men därefter blev jag mer och mer ointressant för massmedia. Ibland har jag fått frågor som ”Skriver du fortfarande?” Det har i och för sig samtidigt varit skönt att inte bli igenkänd på gatan. Det var också intressant och tankeväckande att se vad som hände med mig när jag inte längre hade identiteten känd författare. Att förstå processen var viktigt, annars hade jag kunnat bli en bitterspik. Och det har jag varit ibland. Fråga mina vänner som hört mitt tjat.
Mot den bakgrunden är hon glad över att nu kunna ge ut två böcker, ”Skönheten” och ”Porträtt av en hungrig flicka”, en blandning av skräck, vampyrsaga (för vuxna) och relationsroman. Dessutom har hon det senaste halvåret haft två utställningar så risken att bli en bitterspik är kanske inte så stor. Trots allt?
