Från mörkt och stenhårt till sprudlande rosa dans
Stjärnskotten kompletterar varann på Göteborgsoperan
Uppdaterad 2026-02-15 | Publicerad 2026-02-07
”Cold song” av Marcos Morau
”We made a mess!” av Botis Seva
Det är en stor sak att Göteborgsoperans Danskompani lockar till sig världskoreografer gång på gång, och att man i decennier har varit en av Europas absolut bästa uttolkare av samtida dans, både vad gäller teknisk kunnighet och konstnärligt djup. Danskvällarna håller konstant hög kvalitet, även om konceptet delad scen inte alltid är optimalt. Men med ”Past the point” sitter det. Helheten är inte en snygg kompromiss. Spanske Marcos Morau, som flera gånger utsetts till årets koreograf av den tyska tidskriften Tanz, och brittiske hiphopstjärnskottet Botis Seva bjuder på två väsensskilda verk, och ger varandra draghjälp just genom att kontrastera.
Det starka, vackra och fria byggs nästan alltid under press, i betvingande mörker. Tänk diamanter. Ungefär så är upplevelsen av att först dyka ner i Moraus stenhårda absurdistiska ”Cold song” och sedan få uppleva den oskuldsfulla, sprudlande lekfullhet med vilken Seva präglat sin färgstarka (rosa) ”We made a mess”.
I ”Cold song” rör sig en liten grupp män (och en i det närmaste förklädd kvinna) till en taktfast, knäppande och dynamisk ljudmatta i ett surrealistiskt och imaginärt, futuristiskt rum. Allt är mörkt, svart eller grått. Och extremt intensivt. Männen bär stympade varianter av kostymer och rör sig ryckigt. De är fokuserade men oberäkneliga. Deras utrymme är begränsat, markerat av en hängande takskiva. Publiken ser det egentliga, rymliga rummet som dansarna bara förnimmer, då och då. Mitt på scen står en gigantisk kloss till möbel. Luckor, lådor och en sorts dörr stängs och öppnas. En stråle från en outforskad källarvåning antyder att det bubblar under ytan.
Botis Seva gör just nu internationell kometkarriär tack vare sitt unika sätt att väva in street i sitt formspråk. Kostymdesignern Ryan Dawson Laight har hjälpt honom att marinera andra akten i ung energi. I ett slags futuristiskt barocka, rosa overaller rör sig en stor trupp ur Göteborgsoperans kompani i mjukt men högt tempo över hela scenen till musik där röster kommer och går. Flera av dansarna gör skådespelarinsatser och alla bidrar till en förförisk koreografi, där hela ensemblen ter sig som en enda organism med full kontroll på varenda cell.
En invändning man kan ha mot ”We made a mess” är tiden. Det finns en tendens att hålla ut tonen, tematisera lite extra, kanske trycka in ännu en härlig vändning. Tyvärr får det koreografin att gå på tomgång innan man vågar avsluta. Synd och onödigt. Kill your darlings är en bra devis.
Båda akterna ur programmet ”Past the point” ska enligt uppgift redan vara beställda till scener runt om i världen. Och det måste sägas: båda kommer att bli ännu bättre utomlands, på platser där danskonsten tillbeds på ett annat sätt än i Sverige. Konst, i synnerhet danskonst, talar till publikens instinkter, om publiken gör sig mottaglig. Koreografisk kvalitet ska kännas i märgen, beröra dina reflexer och få din själ att vakna. Där har upphovspersonerna och deras konstnärliga team det yttersta ansvaret. Absolut. Men publiken är i hög grad involverad, och kan eller bör (välj!) vara framåtlutad och rent av vördnadsfull. Riktigt bra koreografi kräver och förtjänar en andlig, intuitiv relation till sina åskådare.
Ändå agerar stora delar av den (nästan alltid nedklädda) publiken som om de var på väg till kaffemaskinen på ett kommunalt kontor. I pausen hör man folk rationalisera och politisera. Och så det märkliga beteendet att urskillningslöst möta premiärer med stående ovationer. Det är urholkande. Danskonsten och Göteborgsoperans skickliga danskompani förtjänar mer.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon & Scengångare
