”Att gå ut på scenen är en dödlig upplevelse”
Efter tv-framgångarna – nu debuterar Alva Bratt på Dramaten
Skådespelaren Alva Bratt är verkligen helt rökt i huvudet. Enligt egen utsago, bör kanske påpekas. Hon sitter på dramaturgen Anna Köléns kontor på Dramaten, och dramaturgen – som också är närvarande – är slut i huvudet hon också. Jag säger att jag också är det för att matcha stämningen. Ingen ska känna någon press, här kan vi sitta och mumla fram våra tankar på tryggt avstånd från the maddening crowd.
Utanför fönstret faller snön i tunga flarn, mörkret på innergården lyses upp av ljus inifrån de omgärdande kontoren och Alva Bratt, 27, har precis kört igenom pjäsen ”Rage”, hennes Dramatendebut, för första gången med resten av ensemblen. Därav hjärntröttheten. Men hon har alldeles nyss, får jag veta, utfört en bragd som imponerat den andra hjärntrötta.
Sju sidor lång monolog
– TÄNK att du redan lärt dig monologen, säger Anna Kölén.
Det är pjäsens höjdpunkt, menar hon, samt dess längsta text. Inalles spänner den över sju manussidor, framförandet tickar in på omkring sju minuter. Den schweiziske regissören Milo Rau fick feeling och skrev den över julen som ”en present” till Alva Bratt. Förvisso en förpliktigande sådan. Nu ska den i princip runda av ”Rage”, som har premiär ungefär en vecka efter att vi träffas.
– Det är som att sätta en liten rosett på det paket som är min roll, säger Alva Bratt.
Hur går du tillväga för att memorera allt?
– Jag testar en ny grej just nu, för monologen är väldigt repetitiv. Jag har också fått hjälp kring hur jag ska tänka av min sufflör, vilket jag är tacksam för. Men nu när vi är så nära premiären känns det egentligen inte som att jag har någon strategi, jag kan inte tänka klart hur jag gör. Så det är bara att nöta, nöta, nöta.
Över huvud taget har Alva Bratt varit tvungen att hålla sig på tårna under repprocessen.
”Rage” är skriven av Milo Rau för Dramaten. Rau har tidigare väckt debatt med kontroversiella pjäser som ”The last days of the Ceausescus” och ”Breivik’s statement”, den senare är en tolkning av den norske terroristens försvarstal i rätten. ”Rage” skildrar ett högernationalistiskt maktövertagande efter att Sveriges första sverigedemokratiska statsminister skjutits. Pjäsen har dock förändrats betydligt, säger Alva Bratt, sedan skådespelarna först prövade materialet under kollationeringen. Också hennes roll har genomgått en metamorfos.
Numera spelar hon ”Alva”, delvis inspirerad av regissörens möte med personen Alva Bratt (alla karaktärer i pjäsen är nu namngivna efter skådespelarna), som tillsammans med ett gäng kulturmänniskor hamnar i ett sommarhus i en skog under statskuppen. Där får de besök av två ”bekymrade grannar”, högernationalistiska fanatiker. Varpå ultravåld uppstår.
– Att arbeta med Milo är verkligen en helt ny upplevelse för mig, och representerar en värld som jag inte riktigt stött på innan. Jag har inte varit ute i världen jättemycket och sett så mycket teater, förutom lite i Tyskland. Jag säger alltid om Milo att han är en centraleuropeisk galning. Han är galen, men på ett underbart sätt.
… de är ju absolut snäppet galnare än vad jag är privat
Anna Kölén – som översatt pjäsen till svenska – skjuter in:
– Han är nog den intelligentaste människa jag någonsin träffat. Men också snäll och lite galen.
Alva Bratt har jobbat som skådespelare sedan hon var 19; hon blev då castad till SVT:s ungdomsserie ”Eagles”. Förutom fem pass på en foodtruck (det var dumplings som såldes) och ett år som ”barnflicka eller vad man nu ska kalla det” för två familjer i Stockholm, har hon aldrig jobbat som något annat. Hon har haft huvudroller i tv-serier som ”Eagles”, ”Zebrarummet” och ”Barracuda queens”, spelade Rakel i Lisa Langseths hyllade film ”The dance club”.
Du har ett kul CV. Det är ju sällan några vanliga tjejer du spelar, det rör sig nästan bara om gränsöverskridande och/eller amoraliska tjejer som ballar ur.
– En fördom jag hade om mig själv innan jag började jobba var att jag skulle få göra lite mildare roller. Det är svårt att se sig själv utifrån, varför jag blir castad till de här rollerna. Men de är ju absolut snäppet galnare än vad jag är privat, i alla fall i hur det tar sig uttryck.
Gick teaterlinjen på Södra Latin
Som teaterskådespelare är Alva Bratt däremot relativt oprövad. Hon har inte studerat vid någon scenskola och sedan åren på teaterlinjen på Södra latins gymnasium har hon bara gjort en större teaterroll. Det var i (den haussade) frigruppen Hjärter Fems Tjechovinspirerade ”Vinterpjäsen”, om en efterfest som typ övergår i kollektivt självmord. Eller något sådant – det var lite oklart.
– De senaste dagarna har jag börjat inse att både ”Rage” och ”Vinterpjäsen” påminner mig om Tjechov på olika sätt. Och det är något med Tjechov som verkligen talar till vår tid, den sorgsenhet som ju ligger över hela världen och vår generation. Jag är verkligen jätteglad att jag gjorde den här Hjärter Fem-grejen, annars hade jag känt mig fullständigt grön inför premiären.
Vi ses igen några dagar senare på ett fik, det är en av Alva Bratts få lediga dagar före det stora elddopet, hon är nu något mer utvilad än sist. Vi börjar prata om Joachim Triers ”Sentimental value”, som precis nominerats till nio Oscars. Precis i början av filmen får Renate Reinsves karaktär (som också är skådis) panik inför att hon ska äntra scenen, försöker fly från teatern.
Går att relatera till, säger Alva Bratt.
– Det är så jävla roligt. Jag såg den på Sverigepremiären och satt en rad upp och där var det fullt av svenska skådespelerskor. Det brast ut ett sånt gapskratt under scenen. Det var en sådan igenkänningsfaktor här bland alla. Det är ju en dödlig upplevelse att gå ut på scenen. Det känner jag i kroppen den här veckan.
Finns det en risk att du inte dyker upp på scenen?
– Det hoppas jag verkligen inte.
Någon gång när jag befunnit mig på scen så har jag blivit helt överväldigad av det. Anspänningen sätter sig i kroppen, varenda rörelse var jag liksom tvungen att bända ur mig.
– När jag spelat teater inför publik tidigare så har det varje kväll varit en fysisk upplevelse för kroppen, det var så mycket adrenalin. Men jag tror att det är nödvändigt. Eller jag hoppas det och det är fler än jag som känner så.
En sak som slår en när man pratar med Alva Bratt är att hon verkar genuint tokig i teater. Hon har varit stammis på de stockholmska teaterinstitutionerna sedan hon var liten – hon nämner en skådespelare i sina föräldrars bekantskapskrets som en viktig dörröppnare; han tog med henne på teater redan när hon var sex år, visade henne runt backstage på Dramaten – och hon säger att hon hela sitt liv velat bli en del av den här världen.
… det var så vackert att titta ut över salongen
Förutom film och teater har det inte funnits något annat. Hon älskar skiten. Vilket är entusiasmerande.
– Det är väl som Allan Edwall säger i ”Fanny och Alexander”: Den lilla världen speglar den stora världen. Så är det ju verkligen i film- och teatervärlden. Det är på högsta allvar. Och jag älskar att träffa de här människorna i olika åldrar som alla jobbar för samma sak.
Hur känns det nu att faktiskt befinna sig på Dramaten?
– Jag har ju suttit otaliga gånger i salongerna och tittat och första gången jag kom upp på scenen slog det mig: Det är så mycket vackrare härifrån. Det var en så stark insikt, att det var så vackert att titta ut över salongen.
Alva Bratt säger att hon påminner sig om att det hon gör är ett privilegium, att man aldrig kan veta när skådespeleriet inte fungerar längre. Av krassa ekonomiska skäl. Den svenska kulturvärlden är som bekant vad den är.
– Det finns få jobb, och det är för att det saknas pengar. Det hade varit roligt om det fanns pengar. Det är bara en åsikt. Jag är så glad att jag får göra det här, så det är ingen klagan. Men det hade varit roligt att känna att den här världen faktiskt blomstrade mer.
