Underhållande mindfuck för en vansinnig samtid
Med Rage fullbordar Milo Rau en teatral treklöver om förtryck
Uppdaterad 2026-03-04 | Publicerad 2026-02-01
”Rage” på Dramaten
Vad har Slim Shady, den poetiska Eddan och Ingmar Bergmans basker gemensamt? Dels kan de sägas representera något slags manlighetskult, och dess makt. Men de är också några av alla symbolladdade referenser i Milo Raus nya pjäs ”Rage”, som nu fått urpremiär i schweizarens egen regi på Dramatens stora scen.
En vers ur ”Valans spådom” projiceras på ridån när publiken bänkar sig. Närmare bestämt stycket om hur bröder ska strida och slå ihjäl varann, och hur hård världen är, innan den störtar. Premiärkvällen 31 januari 2026, tycks vi ju så att säga ha Ragnarök runt knuten, så denna fornnordiska profetia känns så gott som redan uppfylld. Och som om utmaningen med att skilja dikt från verklighet inte nog kan understrykas i denna vansinniga, vapenskramlande yxtid, sitter skådespelarna Alva Bratt, Simon Edenroth och Alex Jubell vid ett regissörsbord längst fram på scenen och kommenderar igång denna metateaterföreställning med drag av filminspelning.
Som dokumenterat less på teater som handlar om teater lugnar jag mig med ett djupt andetag och vissheten om att Milo Rau brukar veta vad han sysslar med. När ridån går upp i denna referensspäckade uppsättning ser vi ett realistiskt, lantligt hus som sedan större delen av föreställningen snurrar långsamt, medsols på vridscenen. Över detta en videoskärm, där närbilder av spelet inne i huset visas i realtid, varvat med förinspelade filmsekvenser.
Scenografikonceptet är i princip en kopia av Milo Raus uppsättning ”Lenin” på Schaubühne i Berlin 2017. Även där var Anton Lukas scenograf, men på Dramaten är den ryska datjan utbytt mot en uppburen teaterfamiljs sommarhus.
Och även på Dramaten gynnas berättandet av kameranärbilderna när en genomlysning av maktens mekanismer och psykologi görs ur olika vinklar i en politiskt orolig tid. Den här teatermetoden bygger på ett konstant glidande mellan fiktionslager, och problematiken i ”Rage” är dessutom hyperlokalt förankrad — i svensk samtid och konkret på Dramaten. Rollfigurerna har kraftiga likheter med skådespelarna som spelar dem. De bär samma namn och drar anekdoter som anknyter till den så kallade verkligheten.
Alexander de Sousa spelar den smått kändiskåta journalisten/författaren, som intervjuar skådespelaren Elin Klinga för en bok om Bergmans kvinnor. Huset är hennes, och fullt av teater- och filmklenoder. Här finns allt från Bergmans basker och en jacka från Tarkovskijs ”Offret”, till dockhuset från ”Fanny & Alexander” och geväret från Bergmans uppsättning av ”Måsen” på Dramaten. Detta i dubbel bemärkelse tjechovska vapen måste enligt dramaturgins vedertagna regelverk avfyras, vilket sker redan i halvlek.
Alva Bratt, som i verkligheten begår Dramatendebut i ”Rage”, spelar först regissör för det hela, men samtidigt en ung skådespelare som gjort raketkarriär och gärna namedroppar olika Hollywoodkändisar hon jobbat med. Vilket generar en viss kraftmätning mellan henne och ”Bergmans favorit” Elin Klinga.
Rebecca Plymholt och Nikola Borggård Gavanozov spelar Elin Klingas vuxna barn, som firar med varsin lina kokain från bokomslaget till Stig Larssons ”Autisterna” efter beskedet om att statsministern mördats.
Efter detta är tidsförloppet raskt, undantagstillstånd införs, och tillvaron i huset blir snart klaustrofobisk. Hulda Lind Jóhansdóttir, som är isländsk på riktigt, spelar en litteraturprofessor som flytt det politiska kaoset på Island, och hinner inte skicka in sin ansökan om uppehållstillstånd innan hon faller offer för den svenska nyordningen.
Simon Ederoths och Alex Jubells blonda rollfigurer har kraftiga likheter med de fascistoida, sadistiska unga männen som invaderar en familj i Michael Hanekes obehagliga skräckfilm ”Funny Games” (som gjorts i två versioner, en österrikisk 1997 och en amerikansk 2007) och som hör till Milo Raus uttalade inspirationskällor för denna pjäs. På flera nivåer kommer ”Rage” att cirkulera kring frågan om hur fan det egentligen gick till när fascismen och förtryckarna tog sig in i finrummet. Hur snabbt kan galenskap eskalera?
Att det kan gå jävligt snabbt är nu varken någon spoiler, eller fiktion vintern 2026.
Musiken är betydelsebärande och erbjuder mer eller mindre långsökta tolkningsnycklar som lätt leder en ner i kaninhål: Eminem, Kate Bush, Nick Cave, och så Buena Vista Social Clubs ”Chan Chan” som på regissörens uppmaning får hjälpa till att etablera borgerlig middagsstämning. Dessutom har den brittiska kompositören Jamie Man bidragit med originalmusik, precis som hon gjort i flera uppsättningar av Milo Rau, senast ”An Other Nobel prize dinner” på Konträr, men här i en mer filmisk, suggestiv tonart. Och när Rau väver in kommentarer om såväl Jean-Claude Arnault som Dominic Pelicot i detta pusselmanus blir det tydligt hur Rau krokar i sina två tidigare Stockholmsproduktioner och fullbordar ett slags scenisk treklöver i olika format, men på samma tema.
Danilo Bejarano spelar Elin Klingas man, en skådespelare som fått sparken från Dramaten i samband med Metoo och som nu turnerar med ett Philip Roth-stycke där han spelar en judisk professor som är svårt fixerad vid sin latinamerikanska students bröst. Här någonstans börjar det bli riktigt snårigt med alla lager och vändningar, men förvirringen är också en del av budskapet. Psykopaterna Alex och Simon låser in alla som gör motstånd i källaren, men pratar också om kärlek och problemet med toxisk maskulinitet.
Och var landade egentligen diskussonen om att skilja på rollfigur och skådespelarens verkliga liv efter att Alva så stolt berättat att hon erbjudits en filmroll som Hitlers fru Eva Braun? Hennes manifestliknande slutmonolog blir en blodstänkt krona på ett två timmar underbart, teatralt mindfuck. Som sådant är ”Rage” en läskigt passande, men också väldigt underhållande, spegling av vår vansinniga, splittrade verklighet där striden om konstens frihet och roll i samhället fortsätter. Likaså kampen om sanningen, rättvisan och medmänskligheten.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon & Scengångare
Kritcirkeln om ”Rage” och andra våldsamma föreställningar
