Smala svaga män har en särskild sorts makt
Bob Dylan är precis den vi vill att han ska vara
Problemet med incels är att de inte förstår att ingen egentligen vill ha en chad. Det finns inget obehagligare än män med muskler och chewade käkben. I stället ska de helst vara lätt krökryggade med urgröpta ögonhålor. Svaga män utgör i teorin inget hot och det är därför ”skinny boys who look like they haven't slept in a year” är högst upp på listan. Timothée Chalamet har länge varit ansiktet utåt för den här gruppen män och när han nu intar rollen som rangliga mäns ursprungsgestalt, Bob Dylan, i filmen ”A complete unknown” kan man riktigt känna hur mycket han älskar det.
Kombinationen av mörka solglasögon, händerna i fickorna, uppdragna axlar och en cigg i mungipan har redan blivit en meme på the world wide web. Dylans attribut är ett skämt för den som någon gång befunnit sig i samma rum som någon från ett estetiskt gymnasium.
Det är inte meningen att uppmuntra män att ta steget mot en ätstörning, jag vill bara att de ska veta att det finns en viss typ av män som trots långa naglar och ovårdat hår står högst upp i näringskedjan. Det är något med deras frihet som trollbinder, och som i förlängningen tenderar att kunna skada andra människor. Skadan är mycket mer subtil än det direkta hot ett par testosteronfyllda biceps kan utgöra, men individer som stoltserar med ett obefintligt förflutet eller en ständigt oskriven morgondag besitter en särskild typ av makt. Den negativa frihetens förkämpar ser till att aldrig någonsin behöva förhålla sig till något eller någon, särskilt inte till kvinnorna i deras liv.
I ”A complete unknown” får Sylvie Russo, baserad på Dylans riktiga flickvän och musa, Suze Rotolo (känd från albumomslaget av ”The freewheelin’ Bob Dylan”) och den legendariska folkmusikern och aktivisten Joan Baez ta den värsta smällen. Det manliga geniet sitter hukad över sitt alster i stället för att ta hand om sina relationer. Han pissar på dem och han gör det med bravur.
Det mest sanna i hela filmen är när Joan Baez motvilligt framför ”It ain't me babe” tillsammans med Dylan på Newport folk festival där de vädjar till varandra: du ska veta att jag inte är den du vill att jag ska vara. Det är en kärlekshandling som består av att avsäga sig kärleken samtidigt som kärleken dem emellan är alldeles uppenbar. Både i fiktionen och i inspelningen från deras verkliga framträdande.
Sylvie (spelad av Elle Fanning) inser med tiden, som flickvänner gör, att hon inte vill vara med. Hon vill inte vara ”en snurrande tallrik” på en sån där pinne man har på cirkusar. Det är en väldigt dålig liknelse som slarvar bort en intressant berättelse. I stället väger filmen fram och tillbaka mellan Dylans tillkortakommanden och konflikten inom folkmusik, där övergången från akustiska till elektroniska instrument förväntas intressera även de med en genomsnittlig kännedom om genren.
Mystiken som omhuldar Dylans (eller Robert Allan Zimmermans) förflutna är både mysig och störig. I P3 musikdokumentär beskrivs han som ”gåtan utan svar” och jag är inte här för att kräva en avförtrollning. Men det är ett perfekt sätt att bibehålla avståndet till andra. Genom att vara trotsig och ”göra sin egen grej” har Bob Dylan också fått sitt erkännande. Att han inte dök upp på prisceremonin när han tilldelades Nobels litteraturpris går helt i linje med vem vi vill att han ska vara. Det som inte nämns i eftertexterna är att även hans musik gått kommersialiseringens öde till mötes. Rättigheterna har sålts för miljoner och använts i både underklädes– och bilreklamer. För att slutligen skildras i en halvkass biopic.
Av samma anledning som man inte borde upprätta offentliga konstverk av levande personer, borde man vänta tills personen i fråga är död innan man bestämmer sig för att göra en film om dens liv. Kanske är det bara då berättelserna kan vara av värde? Tills dess kan benrangel under 1,70 med ett slitet exemplar av ”On the road” i jackfickan andas ut. Ingen är här för att sätta dit er, vi är bara här för att vi älskar er.
