Imponerande – men det viktigaste saknas
Vi kommer aldrig under huden på Theis Ørntofts karaktärer
Publicerad 2025-02-21
”Jordisk” av Theis Ørntoft
Låt mig först säga det självklara och konstatera att Theis Ørntofts ”Jordisk” är ett formmässigt imponerande romanbygge. Det rör sig om en 639 sidors släktkrönika som utspelas mellan 1967 och 2036, med mängder av karaktärer, sidoberättelser, minnesfragment och framtidsspekulationer.
En central roll har den frånvarande fadern Ernst, en bankman som ger sig in i den spirande danska oljebranschen, och detta inverkar i sin tur på hans barn och barnbarn. Vi hoppar mellan epoker, från en världsdel till en annan, och från underjorden till yttre rymden.
Man vet inte om man är deprimerad eller lycklig
Ørntoft är framför allt intresserad av de stora linjerna. Oljeutvinningen, kapitalismen, Danmarks närhistoria, klimatkrisen. Det finns en stark samlande rörelse i romanen som inbegriper allt detta och mer därtill, och mycket av läsupplevelsen består i att kartlägga alla dessa linjer och vad de egentligen pekar mot. Undergången eller en ny gryning?
Ganska snart är det också detta som lägger krokben för kollektivromanen. Ørntoft har glömt det viktigaste: att engagera oss medan vi försöker nysta upp alla olika trådar i den här ständigt förgrenande berättelsen. Romankaraktärerna är så anonyma och normaliserade att man kan reducera dem till deras yrkesepitet: lärarvikarien Joel, radiojournalisten Rhea, ljudteknikern Nick, konstnären Julia. Visserligen växlar de jobb och partners, men eftersom vi sällan ägnar längre tid åt deras enskilda vedermödor, och för att dialogen aldrig höjer sig ovan den vardagliga interaktionen i en genomsnittlig tv-serie, så bryr man sig inte riktigt om dem.
Låter inte allt det här välbekant? I sina tidigare böcker har Ørntoft ofta närmat sig den tidstypiska känslan av att driva omkring planlöst. Man vet inte om man är deprimerad eller lycklig, informationen dränker en och som Nick i ”Jordisk” sitter man och ser på repriser av ”Vänner” eller ”Frasier” och undrar om de bär på hemliga visdomar om världens tillstånd.
Men vi kommer aldrig under huden på Ørntofts karaktärer, det enda som rinner i deras ådror är det tematiska svarta guldet vars effekter många i boken blaserat filosoferar kring. Undergångsstämningen blir en bakgrundskulör, en del av kulissen, ett grundackord. För ingenting tar egentligen slut. ”Liv som fortsätter”, skriver Ørntoft. ”Liv som väller fram.” Men livet, det lilla man lär känna om det i ”Jordisk”, är något man betraktar på avstånd.
Många är det i romanen som talar om behovet att samarbeta, vare sig som familj, på ett jobb eller i ett kollektiv. Men samarbetet misslyckas alltid och någon orsak eller ett alternativ till det presenteras inte, det är som om jorden i Ørntofts vy alltid redan har seglat förbi.
Så om jag tilldelar ”Jordisk” ett högre betyg än den förtjänar är det för den är så pass medelklassmåttig (om jag så får säga) i det att den också indirekt belyser en generation som har växt upp lamslagen och för att det är en känsla värd att utforska, med litteraturens avstånd.
