Hon äcklas av att göra sin barndom till konst
Neige Sinno skildrar styvpappans övergrepp i ”Tvingad tiger”
”Åh nej, inte en våldtäktshistoria till!”, tänker ni nog. Det var i alla fall så jag tänkte när jag började läsa den svenska översättningen av den bok som i stort sett alla pratade om i Frankrike förra året.
Men Neige Sinnos ”Tvingad tiger” (övers. Emma Majberger, Faethon) är onekligen en av de mest välskrivna och drabbande våldtäktsskildringar jag någonsin läst. Manuset nobbades först av alla förlag, fram tills det att POL – förlaget som publicerade Georges Perec – tackade ja. Boken har redan översatts till 20 språk och handlar om hur Sinno utsattes för incest av sin styvfar under sju år, mellan 6 och 13 års ålder. Den ledde till en offentlig rättegång i början av 2000-talet.
Rebecka Kärde i DN har rätt när hon skriver att det finns en ovanligt stolt tradition av sexuella övergrepp i Frankrike. Ett av de allra mest makabra brotten begicks av Dominique Pelicot som i nära ett årtionde drogade sin fru Gisèle och våldtog henne tillsammans med uppemot 100 män. Ett av tio barn i Frankrike råkar ut för sexuella övergrepp. Tystnaden fördubblar brottet, och det är mot denna tystnad som Sinnos författarskap positionerar sig. Redan på de första sidorna får vi läsa ett porträtt av våldtäktsmannen för att komma fram till att tabut i vår kultur inte är våldtäkten i sig, utan den detaljrika analysen av den.
Som den franska perversionens mästare Georges Bataille konstaterade – endast den onda litteraturen är god
Ämnena återkommer i en spiral. Sinno delar med sig av sina tvivel. Hela boken kretsar kring frågan: ”varför skriver jag den här boken egentligen?” Kan litteraturen skänka försoning med det oförsonliga? Nej. Skrivandet erbjuder ingen katharsis. Författaren äcklas rentav av att göra konst av sin historia. Hon vill därför placera boken vid litteraturens gräns, vid gränsen för vad som är rätt och fel, ja rentav försöka träda in i förövarens huvud. Det är ett skickligt grepp som gör läsaren till en extra jurymedlem i en process som fortsätter över tid och rum.
Resultatet är en kalejdoskopisk, metalitterär text som handlar lika mycket om andra texter – som till exempel Nabokovs ”Lolita” och Virginia Woolfs övergreppsskildringar – som den egna.
Vem är bödeln då? En pervers och narcissistisk person med sadistiska tendenser som kändes som ”en mytologisk figur, en Sisyfos, en Prometheus som torterats av demoner. Senare, med lite distans, tänkte jag att han kanske bara var en stackars sate som begåvats med manipulationsförmåga och utnyttjade sårbarheten hos någon som var ännu svagare än han. I familjens slutna värld var han allsmäktig. Han var nog båda personligheterna samtidigt, en titan och en nolla.”
Man kan inte annat än jubla över sådana träffsäkra formuleringar och hoppas att han har läst boken och äntligen förstått vad han har gjort, och inte är smickrad över att ha blivit sedd såsom många sexbrottslingar brukar vara.
Det riktigt intressanta i boken är att offret ser sig som medbrottsling. Som Sinno skriver: ”Jag visste att om han greps, skulle vi inte längre ha någon inkomst, skulle vi hamna i fattigdom, fyra barn på en städerskelön, det gick ju lätt att räkna ut. För att inte tala om skammen, eftersom alla skulle veta”.
När jag har slagit igen boken kan jag inte låta bli att undra hur många liknande skildringar vi kommer att få läsa de kommande åren. Kommer metoo-litteraturen som redan brukar kallas "post-metoo-litteraturen" förändra något i det långa loppet? Som Sinno skriver befinner vi oss fortfarande i ett hycklande samhälle som uppskattar stora män som Dante som förälskar sig i Beatrice som bara är nio år gammal och Petrarca vars musa är tolv år. Som min vän, Frankrikes famösa S/M-drottning Catherine Robbe Grillet brukar säga om sin make Alain Robbe Grillet som skildrat många Lolita-kärlekar i sina romaner: ”man kan inte göra vad man vill i verkligheten men fantasin är alltid fri”.
Förförare, perversa sexförbrytare, våldtäktsmän kommer finnas så länge vi fantiserar och författar historier om dem. För vad vore litteraturen utan dem? Som den franska perversionens mästare Georges Bataille konstaterade – endast den onda litteraturen är god, för den ljuger inte om människans sanna natur. I det hänseendet kan bödeln och offret inte leva utan varandra. Hela den västerländska litteraturen bygger på detta fasansfulla radarpar.