Neil Gaimans mörker visade sig vara en pest
Jag kommer ändå läsa om ”The sandman”
I gymnasiet hamnade jag för första gången i samma rum som en man jag idoliserade. Han var en halvkänd svensk trubadur som på något sätt lockats med av mina vänner från spelningen till en efterfest i en lägenhet i Norrköping. Jag och min närmaste tjejkompis var alldeles fnittriga – vi kan inte ha varit äldre än 17.
Jag minns inga detaljer men några öl in hamnade min tjejkompis i trubadurens knä med hans 30-åriga tunga på sin flickhals. Han slickade i sig henne som en vampyr i rädsla för att hamna i medelåldern. Hon protesterade inte, men jag kallade honom äcklig rakt ut. Han kallade mig pryd och gav mig en kukring som han hade i fickan.
Jag gick hem, fast besluten om att aldrig förväxla kärlek till konst med kärlek för konstnärer igen. Besvikelsen var monumental.
Neil Gaiman har i tre decennier varit en av den moderna fantasygenrens mest uppburna författare. Han ligger bland annat bakom filmatiserade böcker som ”Good omens”, ”American gods” och serieeposet ”The sandman”. Han har publicerat noveller och barnböcker – och gifte sig med den punkfeministiska ikonen Amanda Palmer som han nu ligger i skilsmässa med.
När den nylanserade amerikanska medieplattformen Tortoise i somras släppte sin flerdelade poddserie om övergreppsanklagelser mot Gaiman fick det inte nåt särskilt stort genomslag. Visst, hans fans sörjde och flera av Gaimans projekt lades på is, men det som borde ha varit en Metoo-atombomb blev mer en kinapuff.
Tortoise podd var ett slarvigt och översvullet journalistiskt hantverk. Redaktörerna lär ha vetat att de satt på just en bomb men sträckte storyn för långt. Kvar fanns en fyra timmar lång podd där indicier och spekulationer blandades med vittnesmål.
Det hela pyste ut och världen gick vidare. Tills häromdagen. Tidningen Vulture har publicerat anklagelserna på nytt, återberättade av offren under deras verkliga namn. De har pratat med ett antal kvinnor som ger en samstämmig bild av Gaiman – en sadist som utnyttjade sina partners i gränslöst bdsm-sex utan att be om samtycke – och intervjuat personer i hans och Amanda Palmers närhet. Det är den stringenta berättelsen Tortoise inte lyckades lägga ut.
Gaiman blir ännu ett namn i det subkulturella skräckkabinett som fylls av Marilyn Manson och JK Rowling
Gaiman bestrider samtliga anklagelser (men inga partners) och menar att hela Vulture-artikeln är en del av Amanda Palmers försök att få ensam vårdnad om deras gemensamma son. Oavsett vilket lär Gaiman inte fällas för någon av anklagelserna. Ena kvällen har en kvinna tvingats till analsex eller penetration trots urinvägsinfektion, andra dagen har hon skickat kärleksfulla sms. Det är ändå inte svårt att tro dem. Många kvinnor har varit där – sedan tidigare trasiga och nu sönderslitna i en relation till en man som man har ett mentalt eller materiellt beroende av.
Så låt oss, för sakens skull, säga att allt stämmer. Vi har sett det förut. Om Gaimans historia följer samtidens manus till punkt och pricka fattas det bara att han om två månader dyker upp hos Joe Rogan i en t-shirt med Pepe the frog-motiv och kallar sig själv cancelled.
Det finns ingen ”goth-farbror”, vilket skribenten Myra Åhbeck Öhrman kallade honom för i Arbetet i samband med Tortoise poddsläpp, kvar att idolisera. Gaiman blir ännu ett namn i det subkulturella skräckkabinett som fylls av Marilyn Manson och JK Rowling, eller för den delen av än värre fantasyförbrytare som Marion Zimmer Bradley och David Eddings.
Eller Alice Munro. På denna kultursida skrev Rasmus Landström i går om anklagelserna mot henne, om hur hon i åratal mörkat sin makes övergrepp på deras dotter. För 20 år sedan hade kritiker rusat till hennes försvar, skriver Landström, men inte längre. Avslöjandet ”försämrar” Munros verk då vår ”hypermediala” tid inte tillåter något annat. Vi kan inte bortse från vår kunskap om författaren när vi närmar oss dennes verk.
Med risk för att kallas gammalmodig av Landström så kommer här ändå ett försök till försvar, eller snarare ett försök att bevara berättelserna vi redan tagit till oss. Det Neil Gaiman et al framför allt lagt i gruset är vår parasociala relation till dem, inte verken.
Jag är själv för det affektiva, känslostormande, läsandet Landström lyfter i sin text. ”The sandman” är en av de största berättelser som någonsin satts på pränt, men det var aldrig Gaiman som såg mig eller någon annan av sina läsare. Vi såg oss själva i något en brittisk kuf skrivit. Det är konstens kraft, verkets möte med sin publik, aldrig vårt möte med konstnären.
Jag började läsa ”The Sandman” i slutet av gymnasiet, vid samma tid som jag hamnade på den där hemmafesten.
Trubaduren vi träffade kan jag inte lyssna på längre. Minsta ton och jag ser min 17-åriga tjejkompis i hans knä igen. Men jag kommer läsa om ”The sandman”.
En upphovsman kan aldrig helt separeras från sina verk, men vi måste evigt försöka, annars kommer vi inte ha särskilt mycket kultur kvar. Jag har fortfarande en kukring hemma som påminner mig om det.
