Tron på helig skrift bör betraktas som hittepå
Inte för att vara sån, men gud finns faktiskt inte
Vad jag gjorde i kyrkan? Jag vet inte riktigt men där stod jag i alla fall.
14 år gammal, på en av de gudstjänster som var obligatorium för att få konfirmeras.
Mamma och pappa hade inte låtit döpa mig när jag var bebis, så det fick jag också ordna i högstadieåldern. För konfirmeras skulle jag.
Mest för att många kompisar gjorde det. Och som 14-åring vill man inget annat än att vara med.
Något skavde redan då kring det här med gudstro och religion. Så jag hittade en bra lösning. Jag deltog, men jag gick dit – till Franciscuskapellet i Nyköping – i min Bad Religion-tröja.
Den med ett överkorsat kors över hela framsidan.
Jag var där. Med min protest. Men frivilligt.
”And it must look pretty appealing, the acres of light, the crowded festive nights, and the millions of others just like you”, Bad Religion ”It must look pretty appealing”, 1989.
Ett antal år senare hade jag faktiskt en släng av gudstro. Jag var väl 20, 21, och laborerade med idén om att det fanns en högre makt, kanske mest för att jag inte själv värderade mitt liv i egen rätt. Jag var genuint likgiltig inför hur det skulle gå för mig. Om det fanns en gud att följa kanske det kunde finnas en uppgift för mig, ett existensberättigande, ändå?
Vad jag däremot aldrig köpte var att den guden var värderingsmässigt kompatibel med vår tid. Jag tänkte att religiositet rimligen också innebar en hel del svårsmälta regler. Jag kommer ihåg att jag satt på krogen och diskuterade om abort verkligen kunde vara rätt? Om gud fanns kanske det var fel, en synd.
Jag var en klassisk idiot, som man är i 20-årsåldern när man vill testa sina värderingar.
Men jag kände också intellektuellt att det var något oerhört skevt med den modernt religiösa tanken om att guds verkliga värderingar alltid råkar vara exakt de som passar varje troende. Det är mer eller mindre aldrig något som riktigt skaver, aldrig något man måste göra mot sin vilja. Alla har rätt.
Och det fattade jag, redan som idiot, att det där var en patetisk vanföreställning till snuttefilt som de religiösa gosade in sig under.
Jag växte upp, allt mer. Blev med självklarhet ateist, och har inte insjuknat igen efter det
Det är ju skrattretande, men det är så också relativt normala vuxna låter när de ska beskriva sin tro: För dem råkar gud vara en kraft som har exakt samma värderingar som de har just nu, just här, i just denna tid. Fantastiskt självupptaget.
Jag trodde på gud en stund. Samtidigt fortsatte jag insupa ateismen i kulturen. Kanske mest från musiken jag lyssnade på.
”Fuck Zionism, Fuck militarism, Fuck Americanism, Fuck nationalism, Fuck religion, Fuck religion, Fuck religion, Fuck religion, Fuck religion, Fuck religion, Fuck religion”, Propagandhi, ”Haillie Sellasse, Up Your Ass”, 1993.
Jag växte upp, allt mer. Blev med självklarhet ateist, och har inte insjuknat igen efter det.
I dag är mitt enda stora problem med ateismen att den känns så osoft. Föreningar som Humanisterna – förnumstiga, missionerande och irriterande – har förstört icke-troendes varumärke. Vi ateister behöver en ny stjärna. En ny gud för att bekämpa gudarna.
Jag läser tidningen Dagen, där skriver 38 kristna ledare ett gemensamt upprop. Det är fint! De skriver om hur kyrkan kan vara en motvikt till polarisering och splittring, ett alternativ till politiken. Om sin plikt att bygga broar människor emellan.
Samtidigt är det nu fler som konfirmeras i Sverige. Det talas om ett andligt uppsving i landet, som inte bara bygger på att inflyttade från andra länder är både mer kristna och mer muslimska än vanliga Svenssons.
Bland de födda efter 1997 går 34 procent fler i Sverige till kyrkor, moskéer, synagogor och liknande, än bland dem som är födda 1946–64, enligt en färsk jättestudie. Även Katolska kyrkan växer i Sverige.
På kultursidorna och i de finkulturella rummen är frågorna som rör religion mer närvarande än på länge. Går man på fest med kulturmänniskor i Stockholm inser man att överraskande många av de unga stjärnskotten beskriver sig som ödmjukt troende (inte för att det får dem att någonsin förvägra sig materiella ting eller världsliga rus).
De 38 kristna ledarna som skriver i Dagen menar att deras arbete, mot polarisering och osämja, är en del i undertecknarnas ”längtan efter gudsrikets utbredande på jorden”. Och då är det inte fint längre, utan farligt och obehagligt.
För all den tro som vilar på helig skrift är fel.
Framför allt i sak, det är inte sant. Är det något vår tid har för mycket av är det lojalitet med lögnen – och oviljan att kalla hittepå för hittepå.
Religion är i formell mening också desinformation och bör bemötas som sådan. Den saknar verifierbar förankring i verkligheten.
Men de kristna ledarnas budskap om gudsriket är fel också för att det är en säljpitch.
Jag säger inte att det var punken som räddade mig från gud, även om det hade suttit fint som rubrik
När du tagit första silen, när du sugit i dig det harmlösa kärleksbudskapet, rymmer tron också alltid maktutövande och mörker. Dogmer och diktat som använts – och används – för att förtrycka och förinta.
Det finns för all del mycket gott som gjorts i religionernas namn. Men om vi ska vara ärliga: än mer fruktansvärt har uträttats motiverat av att en gud står bakom handlingarna. Det är en nästan pubertal banalitet, men den får inte göras betydelselös bara för det.
Skalar vi bort allt det mysiga, sånt som egentligen inte är angelägenheter bara för troende utan verktyg för civilisation och medmänsklighet i allmänhet, då återstår mest en skadlig ideologi som vilar på ljug.
”Gud är fascist, Gud är rasist. För Gud gillar inte fattiga, och Gud gillar inte svartingar. Och inte fan gillar han dig! Han har glömt dig för länge sen! Häng Gud!”, Ebba Grön, ”Häng gud”, 1979.
Jag säger inte att det var punken som räddade mig från gud, även om det hade suttit fint som rubrik.
Men musik och annan kultur har under hela mitt liv gjort sitt till för att jag inte ska bli helt bäng i bollen.
Det gäller inte bara mig: En upplyst tid är en sekulariseringens tid.
Utveckling leder obönhörligen till mindre religiositet, på samma sätt som det leder till mer jämställdhet mellan könen.
Människor med makt över sina egna liv, demokratiskt inflytande och mer och mer kunskap om sin omvärld bygger andra institutioner än de som vilar på lydnad till en frånvarande framfantiserad patriark i fjärran.
Samtidigt förstår jag naturligtvis varför man längtar. Hanna Hellquist skrev nyss en text om när hon besökte Katarina kyrka för att lyssna på Sara Parkman. Det är en vacker kyrka, och Sara Parkman är en otrolig artist, jag håller med så långt.
Hellquist beskriver hur hon sitter där och gärna själv vill frälsas och hitta en tro. Eftersom ”att vilja tro är att vilja hoppas, och gud vad jag behöver det nu. Hopp”, skriver hon och pekar på den vidriga samtid och omvärld vi befinner oss i.
Det är en rationell vilja.
Vi lever i en tid där civilisatoriska framsteg omintetgörs, där massrörelserna stagnerat och de framåtsyftande partierna visat sig ovilliga att förändra samhället till det bättre. Människans existens hotas, i första hand av klimatförändringarna och i andra hand av våra värdelösa ledares våld, övergrepp och möjligen annalkande kärnvapenkrig.
Rosenkvarts eller astrologi kommer inte att stoppa folkmord och gängkrig
Då är det svårt att inte drömma om en gud som sveper in och ställer saker tillrätta.
Det är mänskligt att drömma om det. Men det leder naturligtvis ingenstans.
Det verkar även Hanna Hellquist se i sin text, hon väljer i stället att tro på Sara Parkmans kraft. Det finns det all anledning att göra. För den mänskliga rösten, närvaron och kulturen är allt vi har som faktiskt kan åstadkomma något.
Kyrkan och religionen har ingenting med detta att göra. På samma sätt kommer inget spöke reda ut den ekonomiska ojämlikheten – och rosenkvarts eller astrologi kommer inte att stoppa folkmord och gängkrig.
Varje gång någon lägger sitt öde i guds händer, i stället för att människor organiserar sig och agerar som just människor, kommer vi närmare domedagen och längre bort ifrån en lösning.
Det är därför religionen inte kan behandlas som en privat kuriositet eller ett spännande uttryck för excentricism.
”Religion doesn't mean a thing, It's just another way of being right wing”, The Damned, ”Anti-pope”, 1979.
Det känns som om det har blivit omodernt med religionskritik baserad på kunskap och fakta. Som om det är lite elegant att strunta i upplysning och vetenskap och bara säga ”fuck it, jag känner nåt, vi kan kalla det gud, precis som förr i tiden!”.
Det måste bli vanligare i svensk offentlighet med ifrågasättanden av religiös tro, man kan inte bara sjunga med som ett fån för att vara artig
Som journalist, författare eller intellektuell, måste ens reflexer ändå vara att misstänkliggöra makten. Skriver man för Aftonbladet har man ett maktkritiskt arv att förvalta. Och religion är förstås makt. Historiskt och i samtiden. Utövande av och missbruk av makt. En kuvande kraft. Ett rum för alltifrån systematiska sexuella övergrepp och storhetsvansinnesmotiverade människors brott mot andra. Sekterism och fundamentalism, antifeminism och fientlighet mot utbildning.
Inte sällan tar sig tron antikapitalistiska uttryck i vår tid, det är också en av lockelserna när allt annat är marknad. Och religionen kan fungera som motkraft mot varufieringen av oss. En röst som ifrågasätter hur våra begär produktifieras och hur vår utsatthet exploateras av storföretag och algoritmkommersialism. Det är inte svårt att förstå varför tron lockar, som en subversivitet och protest. Men religionen har inte patent på det där, tvärtom har de religiösa institutionerna bara produktifierat och paketerat befintlig mänsklig moral, redan existerande vettiga värderingar och sedan länge etablerade sätt att organisera människor.
Jag vill inte förbjuda religion. Inte slita av någon slöjan, bränna kyrkor, avskaffa julen, kränka kippan, välta gravstenar eller undandra allt ekonomiskt stöd till samfunden.
Jag vill inte riva religiösa byggnader eller låtsas som om teologiska studier enbart är ointressanta. Jag är frihetlig och vill se även sånt jag själv inte är en del av få frodas.
Men jag saknar i samtidens offentliga samtal ett intellektuellt hederligt förhållningssätt till enkla grundläggande saker som sanning, verklighet, empiri och utveckling. Det måste bli vanligare i svensk offentlighet med ifrågasättanden av religiös tro, man kan inte bara sjunga med som ett fån för att vara artig.
Jag hoppas att tron på alla gudar ska ebba ut. Att vi ska se världen för vad den är och hitta alternativa gemenskaper förankrade i det som är på riktigt.
Min konfirmation minns jag förresten inte mycket av. Men jag tror att jag fick en fin Gul-klocka av mamma i present. Och jag minns att alla riter kring vuxenblivande kändes spännande. Att konfirmationen har en åldersgräns och att jag äntligen hade blivit gammal nog att få vara med var en viktig del av lockelsen.
Men innerst inne visste jag nog ändå att det där med gud, det är bara hittepå.
”All religions make me wanna throw up, all religions make me sick, all religions make me wanna throw up, all religions suck”, Dead Kennedys, ”Religious Vomit”, 1985.
