Vreden i Jokkmokk ger hopp till hela Sverige
Återvandringsprotester är den nya folkrörelsen
Ilska och vrede är starka känslor som i organiserad form kan besegra en annan stark känsla – rädslan.
Historien bär vittnesbörd om detta ända sedan frälsemannen Engelbrekt Engelbrektsson för århundraden sedan gjorde uppror mot fogdarnas maktmissbruk mot vanligt folk.
I vår tid tycks det vara Jokkmokk som bär upprorets budkavle vidare. Protesten mot regeringens förslag om återvandring har på ett par månader vuxit till en helt ny folkrörelse – en nationell kamp för att återupprätta människovärdet.
Jag ringer upp ett av Jokkmokks två kommunalråd, miljöpartisten Henrik Blind. Han berättar om reaktionerna.
– Trodde vi skulle få alla digitala troll över oss. Men i stället fick vi mängder av kärlek!
Och kärleksförklaringarna fortsätter, trots att det berömda nej tack-brevet skickades till regeringen redan i slutet av oktober i år. Då kom blomsterkvastar. Telefonväxeln blev nerringd.
– Jag var på utrikes resa till grannkommunen Arvidsjaur häromdagen, berättar Henrik Blind. När jag kom hem fick jag ett meddelande på Instagram.
Kommunalrådet läser upp texten som han sedan sms:ar till mig. Jag får ok att citera inlägget från Marie Vikberg i Glommersträsk:
”Jag undrar om inte du var i Arvidsjaur på Coop igår kväll? Jag satt i kassan och tyckte det var likt dig men blev osäker. Det jag vill säga är TACK! För att ni i Jokkmokk tog täten och stod upp för människovärdet. Det är ytterst hedersamt, modigt och rekorderligt!”
Henrik Blind och jag pratar vidare om rädslan. Vi enas om att det är maktens eget raketbränsle.
SD försökte tanka mer raketbränsle med verbal fogdementalitet. Hota för att skapa rädsla. Partiets riksdagsledamot Ludvig Aspling varnade för att statsstödet till Jokkmokk skulle dras in. En kommun han påstod vara bidragsberoende. Aspling tycks okunnig om Jokkmokks stadsvapen med stora blixtar som symboliserar den vattenkraft kommunen producerar till hela vårt land till ett värde av närmare 14 miljarder kronor om året. Alltså, utan Jokkmokk stannar Sverige. Inte tvärtom.
SD i Jokkmokk kraschade till följd av den centrala partitoppens fogdehot. När lokalpolitikern Matts Tikka skulle handla på Ica Rajden kom folk fram och skällde ut honom.
Nu fortplantar sig Jokkmokkupproret ut över landet och formar en solidarisk enighet bland dem som tidigare inte vågat mer än knyta näven i byxfickan. Det är snart hälften av landets alla 290 kommuner som tackat nej till regeringens brevskrivande emissarie med uppdrag att muta ut invandrare från Sverige. Mer än tio kommuner med kombinerat styre av S och M har svarat tack, men nej tack.
Verklighetens kommunpolitiker vet att utan invandrare stannar Sverige
Centralmaktens arroganta påbud fick alla de där starka känslorna i rörelse. När samma makt sedan svarade med hot var det upproret som fick raketbränsle. Rädslan har fått sig en knäck och ersatts av en ny solidarisk gemenskap.
Budkavlen har gått digitalt genom skogar, berg och slätter. Korsat sjöar och älvar. Orden från Jokkmokk att ”inte bistå de krafter som idag driver regeringens politik gentemot våra medmänniskor som arbetar och bidrar” ekar ut över vidderna.
Jag blev också enig med Henrik Blind om att Jokkmokkupproret markerar en vändpunkt. Det räcker nu. Verklighetens kommunpolitiker vet att utan invandrare stannar Sverige.
Även kyrkliga företrädare har dragits med i den nya våga-vågen. I början av november gick biskopen i Skara stift Ulrica Fritzson ut i ett upprop där hon förklarade att människovärdet inte är förhandlingsbart, med hänvisning till Bibelns ord ”gör inte skillnad på människor.” Det blev tema för en söndagsgudstjänst. Fritzson fick nya följare.
På min egen demokratiresa genom Sverige med filmen ”Make democracy great again” besökte jag nyligen Piteå och träffade kommunalrådet Kata Nilsson (S).
Vilken värld lever regeringen i undrade hon. Kata Nilsson förklarade att Piteå vill ha fler som invandrar, inte återvandrar. Uppmaningen i svarsbrevet blev att folk från regeringen är ”varmt välkomna att medverka i en Pitevandring. Den går åt rätt håll!”.
Jag själv har besökt närmare 100 platser med min demokratifilm och möter allt oftare denna Jokkmokksanda.
Till Värmlands museum i Karlstad bjöds jag in av den ideella föreningen ”Bättre snacka än slåss”. Fullsatt och många röster för demokratins mångfald och ett samhälle där solidariteten går före individualismen. På S:t Eriks gymnasium i Stockholm satt ett par hundra gymnasielever och tittade på min 1,5 timme långa demokratifilm. Många tonåringar stannade kvar och ville få goda råd om hur de ska engagera sig.
Överallt träffar jag nya vardagshjältar som engagerar sig. Som ordnar nya kampmöten. Som skapar nya aktivistiska föreningar.
En del däruppe i Tidömakten tycks leva kvar i dimmorna från heilande högermöten om Sverige åt svenskarna, alltmedan landets medborgare ute i verkligheten för länge sedan insett att Sverige skapats och kommer att fortsätta byggas i gemenskap mellan människor. Verklighetsfrånvända påbud och brysk fogdementalitet funkade inte på Engelbrekts tid och gör inte det i dag heller. Därom vittnar Jokkmokkupproret.
