Det är som om Satan, inte Jesus, fixat julen i år
Nästa år vill jag att den här högtiden ska kännas mindre grym
Zahra och Afshad firar sin sista jul i Sverige. Hon är barnmorska, han är utbildad läkare som jobbar som undersköterska. De har bott här i nio år och har två små barn, varav ett har fötts här.
Zahra var en av de sjukvårdsarbetare som med risk för sin egen hälsa bar Sverige genom pandemin.
Nu ska de alltså ut. Deras kollegor på Södersjukhuset är förtvivlade.
Jag är inte ens kristen. Men när jag läser om Zahra och Afshad känns det som om Satan, inte Jesus, fixat julen i år.
Alla vill vara lediga, ta helg. Men samtidigt pågår det, mitt i julefriden, massdeportationer i vårt land. Många av de människor som skickas ut har kommit hit på flykt undan krig och förföljelse. De har följt alla regler och gjort sitt bästa. De är en del av Sverige.
Jag tror att många inte riktigt förstår hur vanliga arbetande människor och familjer kan behandlas så här. Det kan väl inte vara meningen, något måste ha blivit fel?
Tyvärr är det precis så här det är tänkt. Men känslan och förvirringen är ändå inte konstig. Politikerna har visserligen beskrivit vad som är på gång, men det har hela tiden låtit som att de nya hårdare tagen bara berör mördare och gängkriminella.
Jag tänker till exempel på Ulf Kristerssons ”Tal till nationen” från september 2023. Det inleds med en lång, nattsvart utläggning om avrättade barn, om människor som dött i sprängdåd, av oskyldiga som drabbats av besinningslöst våld.
Sedan kommer en genomgång av vad regeringen tänker göra för att stoppa denna fruktansvärda utveckling.
En av de viktigaste punkterna är migrationspolitiken. Den ska, lovar Kristersson, läggas om. Sambanden är i talet glasklara: oskyldiga svenskar ska skyddas, svarthåriga och brunhyade begår brott och ska ut.
Jag ifrågasätter inte allvaret i våldsvågen och de eskalerande gängkrigen.
Men poängen är att det i den politiska retoriken de senast åren helt enkelt inte funnits plats för barnmorskor, undersköterskor, basketcoacher eller ungar som fötts här och bara pratar svenska.
En viktig del av den omläggning som Kristersson flaggade för i talet 2023 är precis den lagstiftning som nu drabbat Zahra och Afshad och genomfördes i våras. Den förbjuder så kallat ”spårbyte” för flyktingar.
Så här funkar det:
Zahra och Afshad kom som flyktingar till Sverige 2016 för att Afshad varit motståndare till mullorna i Iran och suttit i fängelse i tre år. Familjen sökte asyl och fick avslag – bara det ett bisarrt beslut. De fick då rådet att söka arbetstillstånd i stället, allt enligt rådande regelverk.
Men i våras ändrades lagstiftningen. Det är inte längre tillåtet att först söka asyl och sedan, om det blir avslag, arbetstillstånd. Det grymmaste är att lagen ändrades retroaktivt, det vill säga även för människor som av svenska myndigheter blivit informerade om att det fanns en väg in i samhället för dem om de skaffade ett jobb och gjorde rätt för sig.
Så ska det inte gå till i en rättsstat.
Politikernas retorik har de senaste åren präglats av hets, överdrifter och rasism. Som när integrationsminister Johan Forssell pratar om somalier som kriminella, och påstår att många papperslösa begår brott. Det är en uppskruvad, osund retorik och i skydd av detta brölande har alltmer orimlig lagstiftning pressats igenom. Det har gjorts utan motstånd från Socialdemokraterna, eftersom de vägrar att ta politisk konflikt om någonting som har med flyktingar att göra
Politikernas retorik har de senaste åren präglats av hets, överdrifter och rasism.
Resultatet är en migrationspolitik som genomsyras av rasism och närmast utstuderad, performativ grymhet. Där regler ändras i efterhand, där inga ventiler finns för särskilt ömmande skäl eller ett minimum av anständighet.
Jag tror – nej, jag vet – att de flesta människor inte vill ha det så här. Igår demonstrerade Zahra och Afshads kollegor på Södersjukhuset för parets rätt att stanna. ”De pratar om sina svenska värderingar, men det här är inte de svenska värderingar jag är uppvuxen med”, sade läkaren Stephan Serenius. I dag skriver Jan Scherman på dessa sidor om motståndet som nu formerar sig i landet. Det är hoppfullt.
Men trycket måste öka.
Den här hösten har jag läst och skrivit mycket om förslaget om att kasta barn i fängelse. Jag har dragit slutsatsen att eftersom det i ledningarna för de stora partierna – Socialdemokraterna inkluderade – inte finns några spärrar kvar mot kortsiktighet eller ren dumhet, så måste motståndet komma från annat håll.
Nästa år är det val.
Om du går och filar på ett nyårslöfte den kommande veckan, så tycker jag du ska fundera på följande: vilken fråga är viktig för dig, på ett moraliskt och medmänskligt plan? Och vad kan du göra – i din vardag, i det lilla – för att höja din röst eller stärka de krafter som jobbar med den?
Det tänker i alla fall jag göra. För nästa år vill jag att julen ska kännas mindre grym.
