Snart kan en bengal ge två års fängelsestraff
Supporterkulturen diskuteras bara när det är problem
Tidigare i våras hade Ragnhild Ekners dokumentära film ”Ultras” premiär och jag måste säga att mottagandet förvånade mig. Trots att filmen presenterades som en kärleksförklaring till ultras-kulturen var det som om den inte kunde bedömas som en sådan. I stället efterlyste till exempel Dagens Nyheters recensent mer problematisering, medan Svenska Dagbladets menade att någon hyllning inte behövs (eftersom supporterkollektivet redan bedöms som felfritt? Det är svårt att hänga med ibland).
”Ultras” var tyvärr – i linje med sin estetiska och politiska inriktning – lite för positiv och lite för medhårs för att egentligen kunna rubba den allmänna synen på supporterkulturer. Alla ”vet” ändå att det är bråkigt och stökigt, testosteronstint, toxiskt, våldsfixerat.
Jag misstror inte folks upplevelser men anar överdrifter. Det finns problem, men de är sällan stora, och ännu mer sällan utanför arenan – det vill säga där den supporterkritiska allmänheten rör sig. Ordningsproblemen är lagbrott: eldande av pyroteknik utan tillstånd, maskering, planstormning och att kasta in föremål på planen.
De senaste veckorna har två väldigt olika texter publicerats, som från olika håll analyserar läktarkulturens dubbelhet – det ösiga och roliga som ”Ultras” skildrar respektive det kriminella, ordningsstörandet. Dels en rapport från den ideella organisationen Enable Sverige (”En svensk modell? En väg framåt för arbetet med fotbollssäkerhet”) dels ett betänkande av Utredningen för tryggare idrottsarrangemang, av den tidigare chefsjuristen hos Svenska Fotbollförbundet, numera hovrättsråd i Svea hovrätt, Anders Hübinette.
Både utredningen och rapporten är skrivna av idrotts- och fotbollskunnigt folk, eller ska vi säga fotbollskulturkunnigt. Ändå så olika.
Utredningen tar visserligen upp även andra publikidrotter, men det är elitfotbollen som sticker ut med sina extremt många fler ordningsstörningar än till exempel handboll och bandy. Det är herrfotboll det handlar om.
… polisens statistik för 2023 avslöjades också förra året som överdriven
Där rapporten tar fasta på hållbart samarbete mellan klubbar, polis och supportrar, tar utredningen mest upp argument för hårdare straff. Det är inte utredarens fel, utan det bestraffningsglada justitiedepartementets. Direktiven såg ju ut så hösten 2023, när uppdraget att utreda gavs.
Så vi måste backa bandet, ända till pandemin. Den var nämligen inte bara skyldig till död och evighetssjukdom. Själva nedstängningen där fotbollen väldigt länge spelades helt utan publik, sedan med successivt fler och fler på läktarna, ledde till en speciell situation när publiken fick komma tillbaka på riktigt. Dels en ny, yngre grupp, som inte varit närvarande tidigare, dels markant fler ordningsstörningar. Folk var lite övertända kan man säga.
2022 och 2023 var år då det gick lite för långt på olika sätt, med knallskott, inkastade föremål, folk på planen, bengaler.
Men: polisens statistik för 2023 avslöjades också förra året som överdriven.
Vilket inte betyder att det inte fanns problem. I början av 2024 enades supporterorganisationerna om att inte kasta bengaler och knallskott. Ett fall framåt som också gjorde säsongen 2024 ganska lugn. Och publiken blev riktigt stor, säsongen slog flera rekord. Allt prat om att barnfamiljer inte vågade gå på fotboll visade sig vara nonsens. Och publiken ville ha stämning med tifon och sånger. Kanske ville den också ha bengaler. Den ville alldeles säkert inte ha våld.
Här finns inget över huvud taget som kan likna förebyggande arbete
Hübinettes utredning har en del positiva drag: den kollektiva bestraffningen är borta. Det är gärningspersoner som ska straffas. Men som de ska straffas: nu föreslås en skala mellan sex månader och två år för bengalbränning. Rimligt? Ja, döm själva. Tidigare har straffen legat på böter och maximalt ett par månaders fängelse. I utredningen görs internationella utblickar, men bara då det gäller tillträdesförbuden. Dessa är också (självklart) tänkta att bli hårdare, längre.
Här finns inget över huvud taget som kan likna förebyggande arbete. Förhoppningen, att straffen ska avskräcka och att de värsta ska dömas och försvinna från läktaren, är naiv. Supporterkulturen må ha en del brister, men den är solidarisk. Den är en subkultur med allt vad det innebär, bland annat att gruppen sluter sig mot yttre hot. Och förnyar sig.
… supporterkultur diskuteras bara när det är problem
Korsläsningen av Enable Sveriges rapport och utredningen blir en kamp på bara den enas planhalva. Hübinettes utredning är helt enkelt för svag. Att ens närma sig att kalla pyrotekniken för en ”kollektiv bestraffning” av den del av publiken som inte är road? Men för all del: låt de som bränner samtidigt vara både kriminella och en sorts domstolsväsende.
Även förberedelse till maskering och bränning ska bestraffas, tillträdesförbudens efterlevnad bevakas mer (och överträdelse bestraffas med fängelse i ett år) och dessutom ska kameramaterial kunna delas enklare. Mer övervakning, strängare straff – det är ingen djup analys. AIK:s bortaklack under det senaste derbyt har hittills sagt det bäst: ”Polisstatens epok / där bengalbrännare & mördare ska trängas på samma kåk”.
Det är deprimerande. Men det här läget är också delvis journalistikens fel.
Klipp till en av allsvenskans första omgångar 2025. Inget särskilt supporterrelaterat händer, det verkar som om den lite bättre trenden från 2024 har fortsatt in i den nya säsongen. Sedan är det någon som kastar in något på planen i slutet av en match. ”Skandalscener” ropas det. Man kan ana ett äntligen. Äntligen något trassel, något som det går att uppröras över.
Som Enable Sverige skriver i sin rapport: supporterkultur diskuteras bara när det är problem. Inte alla de andra gångerna. ”Alla visste” också exakt hur fruktansvärt det måste ha varit den där matchen där det kastades in.
Men självklart är inkastade saker ett problem. Så vad bör göras om straff inte är svaret?
Enable Sveriges förslag är som sagt mer samarbete, och det är även det som fungerat bättre historiskt. Polis, klubbar och supportrar kan tillsammans sätta mål för att till exempel få bukt med just inkastade föremål: här finns inget stämningshöjande, bara störande, idiotiskt och potentiellt farligt.
Metoden – information, gemensamma mål och riktad repression – inte mot allt samtidigt utan en bit i taget, lovar mer än Hübinettes trötta utredning.
