Dejterna sabbas av bråk om Onlyfans och sexköp
Är prostitution ett yrke så är det ett extremt farligt jobb
Regeringen utökar sexköpslagen till att omfatta sexköp online, populärt kallat Lex Onlyfans.
Jag läser förslaget och tänker på en gammal älskare. Inte för att det mellan oss skedde några ekonomiska transaktioner utan för att hen sa sexarbete och jag sa prostitution, hen sa harm reduction och jag sa abolition, hen kritiserade den svenska sexköpslagen och jag försvarade den, eller, var det så det gick till? Talade vi verkligen tydligt med varandra, eller smög vi runt frågan tills förtäckt ilska ödelade förälskelsen?
Våra respektive positioner återfinns i den radikala vänstern i allmänhet, och bland queersen i synnerhet. Allt från första dejter till politiska samarbeten går åt helvete på grund av konflikter om sexköpslagen. Fråga bara syndikalisterna i Uppsala. Syndikalistiska ungdomsförbundet har nyligen kastats ut ur den lokala samorganisationens lokaler – låt mig återkomma till det.
I tidningen Arbetet skriver Myra Åhbeck Öhrman tvärsäkert att det inte är ”själva sexet som skadar porrarbetare. Det är sveket, skulden och ensamheten som följer när staten gör deras överlevnad till ett brott.”
Men den nyligen släppta forskningsartikeln om porrproduktion i svensk kontext kommer fram till att nära 85 procent av de 120 svarande uppfyller kriterier för PTSD. Att dissociera blir för många en adaptiv skyddsmekanism för att ”klara av” uppgiften. Bilden av porrarbetet blir den av, med sociologen Arlie Russell Hochschilds kända begrepp, ett enormt emotionellt arbete, långt mer omfattande och ingripande än när en flygvärdinna behöver disciplinera sina känslor och frammana ett äkta leende. Om prostitution är ett yrke är det ett extremt farligt sådant, och med avseende på psykisk hälsa lika riskabelt online som offline.
Att det ändå finns de som föredrar porr och/eller prostitution som försörjning, oavsett hur liten den andelen är, säger någonting om de kassa alternativen. Liksom Myra Åhbeck Öhrman provoceras jag av exitpolitik med syfte att ”integrera i samhället”, man ba det här samhället? Så sådant som utförsäkring, vårdköer, vandelsutvisningar och bostadsbrist ska åtgärdas samtidigt, tjugo timmars normalarbetsvecka är i vardande, nej?
Sexköpslagen är statens trubbiga sätt att sätta normer och gränser för patriarkatet och kapitalet, och den handlar som Lotta Lindqvist skriver inte om kvinnorna utan om männen. ”[N]ågot så omodernt som en samhällsfråga där tjat om individer saknar bäring.” Samhället har valt väg.
Men har vänstern det? Hur kommer den fackliga rörelsen SAC Syndikalisterna reagera efter kalabaliken i Uppsala?
Den tidiga syndikalismen i Frankrike förklarade sig både reformistisk och revolutionär. Man ville förbättra löner och arbetsvillkor och förkorta arbetstiden, men detta var underställt det övergripande målet: Att avskaffa utsugningen och kapitalismen.
Om sexarbetet är ett arbete är det syndikalistens mål att avskaffa det. Men vägen dit? Att avskaffa kopplerilagen och avkriminalisera sexköp kan måhända och i bästa fall öppna vägen för – vissa – sexarbetare att bilda kooperativ, få sjukpenning, pension. Är man socialdemokratiskt lagd kanske man nöjer sig så. Men syndikalisten? Man vill ju tro att det går, att prostituerade själva kan bli den drivande kraften i en generalstrejk som avstannar allt, med krav på ett samhälle där alla faktiskt kan leva. Men realistiskt sett, hur ligger styrkeförhållandet i klasskampen? Vad är taktiken?
Att vilja avskaffa prostitution kan låta aggressivt och fientligt mot de som livnär sig som prostituerade, men det är precis tvärtom. Jag tycker till exempel inte heller att någon ska vara städerska. De som bor i ett hem bör städa det. Vore det upp till mig skulle Karin Pettersson, Eric Rosén och övriga på Aftonbladet turas om att skura redaktionernas toaletter.
Men sex är inte en arbetsuppgift, och verkligen inte en som bör roteras. Det är inte heller en resurs som mat, som kan fördelas lika. Då och då hörs påståendet att sexarbete är en form av omsorgsarbete, ofta med ett generiskt exempel om en fysiskt funktionsnedsatt köpare som annars inte får ligga. Men ofrivillig sexlöshet tillhör livets sorger, likt ofrivillig barnlöshet. Vad är det för samhälle som vill avskaffa sådan sorg med kommersens hjälp? Ett råkapitalistiskt. Och vad vill socialisterna?
Själv tror jag benhårt på den queera kreativiteten och färdigheterna att bygga rum där ”sexighet” inte missförstås som en individknuten egenskap, utan en stämning, en smitta. Om detta låter fullständigt främmande så kan jag bara beklaga.
Och om någon vågar kalla mig sexnegativ så vill jag genast utdela en omgång smisk. Dikotomin ”sexpositiv” och ”sexnegativ” måste vara den sämsta och mest osanna motsättning som existerar (potentiellt bara trumfad av det falska motsatsparet offer-agent).
Sexualiteten är en biologisk urkraft för fortplantning, av människan hijackad och kultiverad, av samhället perverterad och tillqueerad, och sex är ingen vara och ingen tjänst, utan ett möte med en annanhet, en annan (eller flera andra).
Varför ska män få köpa sig fria från den emotionella ansträngning som krävs för att möta någon sexuellt? Varför ska någon annan göra ”sexarbetet”, så påfrestande att hon riskerar sin hälsa? Är det hans rätt, för att han har pengar och hon inte har det? Det kallar jag sexnegativt.
