Galna drömmar om en revansch för Europa
Varför ska vi ersätta ett imperium med ett annat?
En ny identitet har börjat utkristallisera sig i svensk offentlighet.
Den började i form av ett tårdrypande farväl till USA. I Sydsvenskan sörjde ledarredaktionen att ”bästa vännen blivit en mobbare”.
”USA och Europa, tillsammans, ett power couple”, snyftade Heidi Avellan och fortsatte: ”USA var storslaget. Tills en fullblodsnarcissist med vanföreställningen att han är ute i Guds ärenden tog över”.
Dessa första stapplande månader, då 2000-talet fyller ett kvarts sekel, har en vilsenhet vuxit fram hos flera av landets tänkare och tyckare. Rysslands invasion av Ukraina har gått in på sitt fjärde år, Turkiet har fängslat en svensk journalist och Donald Trump har återinstallerats på presidentposten. De institutioner som politikerna hävdat skulle skydda sina medborgare från inskränkningar i deras frihet – imperiets allianser – framstod plötsligt som handfallna också för de som försvarat dem.
Vad ska Sverige – ett land så fullständigt marinerat i amerikansk kultur och handelspolitik att de misstar en supermakt för en bästis – ta sig till?
Det går förstås att göra det som stora delar av svenska folket redan gör: bojkotta skiten. I mars, strax efter att Trump hotat med att dra in stödet till Ukraina och samtidigt införde tullar mot Europa, på samma gång som amerikanska företag fortsatte att finansiera Israels folkmord, gjorde SVT en undersökning där det visade det sig att en tredjedel av svenskarna avstått från att köpa varor från USA som en politisk protest.
Men en sådan handling, eller avsaknad av handling löser inte identitetsfrågan.
Var ska USA:s underhuggare nu vända sig för vägledning?
In på scen: Europa!
Medan Eurovision tornar upp sig som ett mörkt moln över himlen den här helgen, och återigen låter folkmordsstaten Israel uppträda, pågår ett ännu större spektakel i svensk offentlighet. Det här är våren då alla gått och blivit européer.
Men mest europé av alla är Expressens kulturchef Victor Malm
På plattformen X bröstar ett tjurigt vänsterparti upp sig. ”Donald Trump verkar ha glömt att Europa är en jämnstor ekonomi med USA, så gör man Europas konsumenter förbannade så kommer det att kännas, det kommer att kosta USA.”
Hör du det, Trump? Vi kan också shoppa!
Heidi Avellan, som knappt hunnit torka sina jänkartårar, hittar tröst i närområdet. ”Det enda positiva i den brytning som nu sker inför våra ögon är att invånarna pressas ihop till ’européer’.”
Men mest europé av alla är Expressens kulturchef Victor Malm. I ett flertal texter som publicerats under våren förordar Malm framväxten av en ny identitet. Världsordningen kraschar, konstaterar han, ”men jag har i stället känt ett märkligt hopp. Trump och USA:s sedan länge annonserade svek har slutit Europa samman”.
Detta har blivit uppenbart för Malm i och med invasionen av Ukraina eftersom tidigare konflikter ”angick oss inte på djupet, inte existentiellt, inte egentligen.”
Europa är plötsligt en plats helt utan historia – ett kärl att, i Victor Malms ord, fylla med ”frihet, anständighet och jämlikhet”. Denna gemenskap ska inte förväxlas med någon kletig nationalism, nej; ”Återtåget in i någon form av ny kollektiv identitet kan dock inte ha nationell karaktär. Den måste bli europeisk, annars riskerar vi att upprepa den europeiska nationalismens tragedier.”
Men vad är en gemensam europeisk identitet, om inte just en tragisk upprepning?
Den brittiska sociologen Gargi Bhattacharyya ifrågasätter i sin bok ”The Futures of Racial Capitalism” huruvida dagens nationalistiska projekt överhuvudtaget har med nationen att göra. Politiker talar sig hesa om att de ska skydda och försvara sina egna medborgare – men förutsättningen för deras politiska projekt är överstatliga samarbeten.
Gränserna, konstaterar Bhattacharyya, går inte runt Sverige, eller USA, eller Frankrike – utan mellan de som har och de som inte har, mellan vit och svart, mellan västvärlden och de utanför. ”Endast de som kan och vill bidra till det globala maskineriet av gränskontroller kan ansluta sig till de civiliserades allians”, skriver Bhattacharyya. Med andra ord: det som kallas för nationalism är inget annat än ett transnationellt samarbete mellan de förmögna och mäktiga.
Kraven på en europeisk gemenskap är, sedd på det sättet, ingen motsättning mot den europeiska dödspolitiken utan dess själva förutsättning.
Men, invänder kanske någon, vem sa något om våld? Den svenska offentligheten har ju inte nämnt detta med ett ord: de blickar framåt och förordar nya ideal.
De vill ha en ny plats, bortom historien. Denna plats ska sedan lära resten av världen om frihet.
Vilken kontinent är så dum att den talar om folkmord som folkmord?
Låter det bekant? Den argentisk-mexikanska filosofen Enrique Dussel skriver i sin text ”Eurocentrism and modernity” att det som i dag beskrivs som moderniteten uppkom i takt med att Europa positionerade sig i motsats till det som kom att betraktas som den andre. Idén om det europeiska som väsenskilt resten av världen – en civiliserad och utvecklad plats – möjliggjorde inte bara kolonisering av denna andre, skriver Dussel, utan förutsatte det. Civilisationen blev den plats som skulle civilisera andra, med våld om det krävdes.
Om någon eftersöker Europas identitet så återfinns den just där; i språket som täcker över de egna oförrätterna. Vilken kontinent är så dum att den talar om folkmord som folkmord?
Nej, gör som Victor Malm och tala om frihet i stället, om ”en stor fantasi, sammanknuten av en kreativ industri som gjort sig fri från den amerikanska kulturens imperialistiska grepp om vår inbillningsförmåga”.
Mot Donald Trump ska vi skapa ett eget imperium.
Det motsatta hade naturligtvis också kunnat vara möjligt.
Det hade gått att göra upp med västvärldens dominans, och ifrågasätta det system som möjliggjort en president som Donald Trump. Men ingen tycks intresserad av något sådant. I stället letar folk instinktivt efter en ny auktoritet att underställa sig.
”Fan vad man känner att man vill vara del av Europa!” utropar Alex Schulman i podden ”Alex och Sigge”.
Imperiet tuffar på: övertygade om sin egen godhet.
Monstret är alltid någon annanstans.
Scenskonstpodd: Kritcirkeln
