Här är queer lika med freak och äckel
Filmen ger ett efterlängtat porträtt av ett särskilt mörker
Bögar har aldrig ägnat sig särskilt mycket åt förspel på film. I stället har deras erotik ofta startat med förbud att ta sig förbi. Det är psykosociala processer som är tacksamma att bygga spänning kring. Dramat Att komma ut. Lite som en stripteaseshow kan vi som tittar kittlas av hur någon kläs av och demaskeras. Eller i vilken utsträckning han till slut klarar av att blotta sig själv eller inte.
Nu för tiden handlar inte alla berättelser om bögar om att komma ut. Men fortfarande ovanligt, tror jag, är att på allvar borra i vad det där historiska döljandet gjort med själva bögen och hans relationer. Den internaliserade homofobin producerar ett specifikt självhat. Vilket får en avgörande roll i spelet mellan de som åtrår varandra. I sin älskare skymtar bögen saker som han försöker trycka undan: skam, rädsla, en känsla av monstruositet.
Och om vi tänker oss en tid, eller en plats, eller ett sammanhang, där de sociala reglerna gör det omöjligt för bögen att göra sina upptäcker i någorlunda frihet. Då är det kanske bara följdriktigt om hans längtan tippar över i något mystiskt. Om de jordiska vägarna till kärlek ter sig omöjliga, då krävs kanske en större kraft, en högre makt.
När stjärnregissören Luca Guadagnino tar sig an William S. Burroughs kantigt trippiga kortroman ”Queer” (skriven i början av 1950-talet, men publicerad först 1985) sätter han en sagoskimrande anakronistisk ton på mycket – men inte på titeln. Ordet queer förblir här i sin hårda, förolämpande 50-talslinda. Den här filmen utspelar sig långt innan Paul Mescal sitter nedsjunken i en soffa intill Andrew Scott i filmen ”All of us strangers” (2023), och säger att benämningen queer är smidigare än exempelvis gay, då den hoppar över hela kuksugarbiten. Och den utspelar sig även långt innan den feministiska filosofen Judith Butler bygger en teori kring ordet, för att påvisa de performativa, görande, aspekterna av kön och sexualitet.
… en ung man med behärskade gester och näpet stickade toppar över den slätslimmade bringan
Nej, för Guadagnino, och Burroughs, är queer lika synonymt med freak, äckel och utanförstående, som det är med kille som gillar killar. Jag tror att det är ett efterlängtat porträtt av ett särskilt mörker. Världen är full av Lana del Rey-identifierade bögar som inte känner igen sig i regnbågssamhällets devis om att all kärlek är lika. Som trots omgivande – eller hägrande, eller fallerande – äktenskapslagstiftning har med sig i kroppen att deras njutning är behäftad med något ensamt och trasigt.
Lee är en åldrad heroinmissbrukare i linnekostym som vimlar runt på bögbarerna i Mexico City, på jakt efter yngre män att suga av. Han spelas av en häpnadsväckande bra Daniel Craig. Spjuveraktig och tjattrig, smärtsamt rastlös. Det är som om han bara lyckas skärpa blicken när han överväger huruvida ett åtråobjekt kan tänkas vara queer eller inte.
Lee blir fullständigt betagen av Allerton – spelad av Drew Starkey – en ung man med behärskade gester och näpet stickade toppar över den slätslimmade bringan. Deras blickar möts över en hetsig tuppfäktning. Men striden dem emellan kommer att vara betydligt mer intrikat och djupgående. Två vita USA-amerikaner, hörande till en expatsklick av kringflackande, påbörjar en bekantskap, vilken ska leda dem till deras respektive inre bottenslam.
Mexico City är en kuliss hos Guadagnino, ett underskönt dockskåp. De varma nätterna till trots, ligger filmen bildmässigt närmare kylan i regissörens remake av skräckfilmsklassikern ”Suspiria” (2018) än det solkyssta Toscana-reportaget ”Call me by your name” (2017). Och de utstuderat koreograferade barscenerna får åtminstone mig att tänka på Rainer Werner Fassbinders ”Querelle” (1982), en annan superregissörs strama drömspelstolkning av en stökig romanklassiker: Jean Genets ”Matrosen och stjärnan” (”Querelle de Brest”, 1947).
Lee övertygar Allerton att följa med honom till Ecuador för att leta efter en substans – yage – som ska främja telepati. Han drar skrönor om hur ryssarna experimenterar med yage för att förslava arbetskraft. Men när han viskar ”I want to speak with you without talking” – då vibrerar så många djupare smärtstråk under det sensationella. För drömmen om telepati är här den känslomässigt stympades fantasi om intimitet bortom kodord. Telepatin är Lees desperata bön om att komma sitt åtråobjekt nära. Och förverkliga den på förhand utdömda kärleken.
I jämförelse med boken är filmen bitterljuv
Guadagnino har lagt till en omfattande del. Burroughs bok slutar abrupt med att Lee och Allerton aldrig får tag på yage i den ecuadorianska djungeln. Ingen drog och med det ingen parapsykologisk kontakt. Men i filmen får de tag på grejorna.
Föga överraskande visar det sig att drogens överskridande förmågor även leder inåt, till brukarens själamörker. Här hör jag åter ekon av filmen ”Querelle”, och Jeanne Moreaus tarotkortsläggande madame Lysianes förebådande ord: ”You’re in great danger of finding yourself.”
I det spiritistiskt färgade ruset kan de älskande mötas. De älskande kräks upp sina hjärtan, och är bokstavligen under varandras skinn. Här är bilderna lika oberäkneligt påtända som språket kan vara i Burroughs romaner.
I jämförelse med boken är filmen bitterljuv. Hos Guadagnino lyfts tanken om att Allertons ambivalens gentemot Lee grundar sig i internaliserad homofobi. Detta räddar i sin tur Lee från att enbart bli den gränslösa, pressande, fula farbror han är i romanen.
Jag ser en intervju med Burroughsexperten Oliver Harris, som konsulterats i arbetet med filmen. Han påpekar hur det både går att gilla Nirvanas gamla grungedänga ”All apologies”, liksom det går att uppskatta Sinéad O’Connors avskalade tolkning av låten, en cover som taktfast inleder filmen. Och jag håller med. Både gäckande nihilism och sakral estetisering på gränsen till kitsch gör jobbet med den här historien om att vilja komma nära.
Ett tillägg i filmen som dock bara är förvirrande än den intryckta kopplingen till en omdiskuterad del av Burroughs biografi. I en drömsekvens mot slutet iscensätts en variant på tragedin då Burroughs dödade sin fru, Joan Vollmer, under en Wilhelm Tell-lek med skjutvapen. Författaren har själv skrivit om hur denna katastrof utgjorde upprinnelsen till skrivandet av ”Queer”. Men Guadagninos tolkning av saken är för dunkel. Att låta Lee skjuta prick på Allerton blir ett både klumpigt och grumligt sätt att peta i författarbiografin, utan att det riktigt tillför filmen något.
Vår samtids nyandliga trend och intresse för det ockulta brukar förklaras med det oroliga världsläget eller upplösta sociala normer. Att behovet av högre makter travar in när den förtrogna marken under fötterna börjar skaka. I filmen ”Queer” kan man i stället se hur den som aldrig känt sig hemma i världen sträcker sig mot det paranormala som en möjlighet. Nyckelrepliken ”I’m not queer, I’m disembodied” pekar på hur den som görs främmande i världen också görs främmande för sig själv. Hur han längtar efter sätt att höja sig över den välkända världen och det den har märkt honom med.
