Gangsterrap är en läsfrämjande insats
Det behövs mer samtal om musik, text och kontext
På Grammisgalan förra året, efter mitt och Simon Supertis framförande, steg jag ner från scenen svettig och adrenalinfylld. Simon stannade kvar på scen för att ropa ut vinnaren i kategorin Årets Hiphop. Bakom mig hoppade ett bordssällskap upp och applåderade glädjefyllt. En maskerad ung man med svartvita linser tog emot priset. Hans namn var Karar Ramadan, mer känd som C.Gambino. Några månader senare sköts han till döds i ett parkeringshus. Enligt förundersökningen planerades mordet på honom samma månad som han fick priset och i dagarna dömdes fyra unga män till fängelse. C.Gambinos historia illustrerar det dubbla i gangsterrapen: glamouren, myten och den brutala verkligheten.
Det stämmer att gangsterrapen ger uttryck för destruktivitet, att miljöerna den beskriver kan drabba människor för livet och rent av vara dödsfarliga att engagera sig i. Den uttrycker dessutom en moralisk förtappelse och har övergett principer som hållit civila relativt skonade från våldsdåd. Man bör därför inte reducera gangsterrapen till bara ett skådespel utan förankring i verkligheten. Gangsterrapparna idoliseras inte primärt för deras musikalitet, utan för statusen, makten och pengarna de påstår sig förfoga över. Det är den livsstil som orden och bilderna förmedlar. Att tiga ihjäl dem suddar kanske ut genren ur den mediala offentligheten – men inte ur verkligheten. Därför måste två saker analyseras om vi ska förstå genren: image och text.
Som min pappa sa när jag som liten såg actionfilmer: Det är bara ketchup.
Hur mycket gangsterrappen än påstås främja en kriminell livsstil, skapas musiken alltid genom en kreativ lins. Den är både konst och berättelse, inte bara dokumentation. När institutioner som public service vill deplattformera genren sätter de sig själva i en rävsax. Å ena sidan vill de inte glorifiera våld, å andra sidan är det en av de största genrerna just nu. Att ignorera den riskerar att göra kanaler, som redan kämpar med relevans, irrelevanta. Den som vill nå ungdomarna som lyssnar måste kunna läsa och analysera texterna rad för rad, förstå deras motsägelser, råhet, poesi och veta när de bara är uppdiktade. Konstformen bygger på att låta äkta, vilket suddar ut gränsen mellan fiktion och verklighet. Som min pappa sa när jag som liten såg actionfilmer: ”Det är bara ketchup.”
Vad som låter och ser ut att vara trovärdigt är nödvändigtvis inte sant. Det är i detta mellanrum som läsförståelsen är viktig. Här kan till exempel retorisk analys hjälpa de unga att avklä en låt och samtidigt uppskatta dess kreativa uttryck utan att glorifiera den. I detta fall ser jag ett behov av att avmystifiera genren för att göra livsstilen potentiellt mindre attraktiv.
Politiker och debattörer saknar ofta både viljan och kunskapen att förstå detta. Och när samma politiker moraliserar över status- och pengadrivna ideal men samtidigt litar på marknadslogikens utbud och efterfrågan blir det hycklande. Samtidigt gör nyhetsrapporteringen om rappare och gängvåld till underhållning. Spänning, fara och mystik. Unga maskerade män omvandlas till mytomspunna antagonister i ett dramaturgiskt narrativ. Medier riskerar att förstärka gangsterrapens image, attraktionskraft och popularitet. Då blir det enkelt att peka på syndabockar, skuldbelägga en hel musikgenre och måla upp ett samhälle i förfall. Felet landar alltid hos invandrarna och på segregationen. Det är som att torka sina skitiga fingrar på någon som redan är smutsig.
Om problemet med musiken är så stort som det påstås, borde skolor och fritidsgårdar få resurser för att arbeta med texttolkning och analys. Det skulle vara en folkbildande ambition som förenar retorik, litteratur och samhällsanalys. Men hur mycket vi än analyserar texterna kvarstår grunden: politisk ovilja, fattigdom, trångboddhet, arbetslöshet, ojämlikhet, utsatthet. Sådant kan man inte vare sig tänka, moralisera eller sjunga bort.
Under mina år som workshopledare i kreativt skrivande har jag mött på dessa ungdomar i skolor, fritidsgårdar och på behandlingshem. När ungdomarna skriver fram gangsterrap i dessa sammanhang står jag inför tre val: att ignorera, att fördöma, att bemöta. Jag väljer det tredje alternativet. Det öppnar för kritiska samtal om musik, text och kontext. Inte bara mellan mig och den som skrivit texten, utan med hela rummet.
En textläsning är förstås inte mycket i jämförelse mot vad gangsterrappen kan locka med, men en början på ett frö som kan gro fram perspektiv. När jag var på en norduppländsk fritidsgård hade vi textsamtal som kretsade kring gangstertexter. En av killarna älskade musiken men var också kapabel att redogöra för livsstilens destruktivitet och varför han avskydde den. Ibland måste man som vuxen lita på att de unga kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Och kanske handlar det inte bara om att ungdomarna ska lära sig läsa texterna, utan att vi vuxna måste lära oss läsa av ungdomen.
