Jag är beredd att ge proggopera en chans
Göran Greider vill konversera i ögonhöjd med sina läsare
Publicerad 2025-07-19
Härifrån kommer musiken av Göran Greider
”Härifrån kommer musiken” är den ambitiösa titeln på Göran Greiders nya bok, en uppenbar parafras på Ingmar Bergmans populära sommarprat med titeln ”Varifrån kommer musiken”.
Har vi alltså äntligen fått en lösning på musikens gåta, kanske den konstform som är svårast att göra reda för i ord? Nä. Möjligen har förlaget helt enkelt bedömt att den var mer säljande än den tänkta titeln ”Levande musik på en döende planet”. För detta är en typisk klippbok, där en produktiv författare samlat ihop ett gäng texter som han skrivit för olika sammanhang under åren. Även om alla bidrag på ett eller annat sätt handlar om musik så spretar det rejält – essäer och föredrag samsas med dikter och en intervju med Kenneth Gärdestad. Det leder också till en rad upprepningar. Ett referat av Lasse Bergs ”Gryning över Kalahari” återkommer närapå ordagrant senare i boken och biologen Edward Wilsons begrepp ”biofili” presenteras två gånger om.
Men nog är det författarens relation till den klassiska musiken som är bokens hjärta.
Uppslagsrikedomen och en föredömlig brist på snobbighet, där popmusik och psalmer samsas med den klassiska musikens tiotaggare, uppväger ändå sådana skönhetsfläckar. I centrum för så gott som alla texter står förbindelsen mellan samhälle och estetik (annars hade det väl inte heller varit en bok av Göran Greider). Visslar människor mindre i vardagen än förr och beror det i så fall på en växande ojämlikhet? Hänger symfoniernas popularitet under artonhundratalet ihop med en alltmer organiserad krigsföring? Har tempot i popmusiken sänkts de senaste åren på grund av en utbredd klimatsorg? Frågorna är naturligtvis spekulativa, men essäformen lever ju på just sådana spekulationer.
Men nog är det författarens relation till den klassiska musiken som är bokens hjärta.
Det är också här som Greider är som bäst – och som tydligast hugger i sten.
Jag tror inte det är en slump att de bästa bidragen gäller kompositörer som Greider både föraktar och beundrar, som Sibelius men i ännu högre utsträckning Wagner. Driften att genomskåda Wagners operor och beskriva hur de på olika sätt försöker manipulera oss till vissa specifika reaktioner leder till ett aktivt lyssnande. Men sådana strategier kan man kan hitta i all konst och att kunna beskriva dem är väl hela poängen med kritik?
Att friktionen mellan beundran och motvilja behövs blir uppenbart i kapitlen om Verdi och Mozart, två kompositörer som lättare går att klassa som progressiva och uppbyggliga. Kommen till en sådan ideologiskt trygg terräng blir texten kåserande och tappar sin förankring i den faktiska musiken. Visst, Mozarts sena operor är säkert ”geniala utflöden och förtätningar av en liten tidsanda” men då är det inte så dumt om läsaren kan få ett litet hum om exakt hur och var det kommer till uttryck. Vi får visserligen veta att ”Trollflöjtens” dolda budskap handlar om hur hoppfullt det är när ”grupper av människor möts och diskuterar”. Men kommer en sådan formulering verkligen åt verkets kärna? Tvek. Det där skulle ju lika gärna kunna gälla valfri egenutgiven barnbok.
Vill man vara generös kan man säga att den vardagliga tonen är typisk för en författare som vill konversera i ögonhöjd med sin läsare snarare än docera magistralt. Men det är väl ändå troligt att den som sätter sig ner med en sån här bok faktiskt gör det för att vidga sin värld och lära sig något som den inte redan visste om musik? Då behöver det vara skarpare än så här.
Men med det sagt – efter avslutad läsning har jag hittat till den walesiska kompositören Grace Williams och är beredd att ge Tältprojektets proggopera ”Vi äro tusenden” en chans. Det är väl ändå ett tecken på att den här boken åtminstone delvis lyckats.
Eftersom Göran Greider är medarbetare i Aftonbladet recenseras boken av Per Klingberg, litteraturkritiker i Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten.
