Trist att de kör Bridget Jones i botten så hårt
Under berget av klichéer finns en annan film
När Bridget Jones mötte världen för nästan 30 år sen blev hon ett globalt fenomen. Hon fångade något som då låg i tiden; den ensamstående kvinnans förvandling från överbliven, sorglig ungmö till sexig, rolig singel. Från andra sidan Atlanten kom samtidigt ”Sex and the city”.
Det här var vid tiden för den tredje vågens feminism och kvinnor var less på att höra sånt som att ”för ogifta kvinnor över 40 är sannolikheten större att dödas av en terrorist än att träffa en man”, en myt som då blev viral eller så viralt något nu kunde bli i en tid när hela familjer delade på en dator med slött modem. Det fanns förstås en feministisk logisk lucka i att allt fortfarande kretsade runt att träffa en man, men det var en efterlängtad uppgörelse med singelkvinnan som ömkansvärd, en kliché som ”Bridget Jones dagbok” (bok 1997, film 2001) mjölkade på humor – på de självgoda parens bekostnad. För mest av allt var det en riktigt bra romantisk komedi, med humor i takt med tiden och med en massa kemi i trekanten Hugh Grant–Renée Zellweger–Colin Firth.
I fredags hade ”Bridget Jones: Mad about the boy” premiär, den fjärde i denna glesa och oregelbundna filmserie. Det är en märklig film som fortfarande ska vara en romantisk komedi men där såväl komik som romantik verkar skapade av en dålig AI. Skämten är på nivån ”Bridget Jones fastnar i ett träd” (!) och det romantiska ”dansa till en gatumusikants spelande”. Samtidsmarkörerna – Tinder, ghostning, den mycket yngre killen – känns som på måfå valt manuspynt. Dessutom har manusförfattarna öst på med ytterligare klichéer – en jättesnygg nanny, snorkiga klassmammor – som de sen inte gör något av. Det är verkligen inget vidare.
Det är förstås trist att de kör Bridget Jones i botten så hårt. Särskilt frustrerande är det eftersom det under klichéberget finns en annan film som glimrar till då och då, och som jag hellre hade sett. Det är ingen spoiler utan premissen för hela filmen: Bridget (Zellweger) är sen fyra år tillbaka änka med två barn efter att Mark Darcy (Firth) har dött. Daniel Cleaver (Grant) kämpar på som bedagad häradsbetäckare men har även blivit Bridgets goda vän. Hon har också kvar de andra vännerna från förr och eftersom det är engelska skådespelare och inte amerikanska syns det på dem att åren har gått.
Den enda gången den här filmen över huvud taget fick mig att känna något var när det här – medelålderslivet med barn, förlust, sjukdom och gamla vänner som står pall – fick ta plats. Tänk om Bridget Jones, precis som när hon kom, hade varit en del av sin tid så mycket bättre det hade varit.
