Både Israel och Hamas slåss mot pressfriheten
Närvaron av internationella journalister i Gaza är avgörande
Har medierna misslyckats i bevakningen av Gazakriget? Ja, men det kan främst förklaras med bristen på insyn och internationell närvaro av utländska journalister, FN och andra expertorganisationer. Den bristen kan inte medier i väst lastas för, även om ängsligheten lett till självcensur många gånger.
Det stora misslyckandet orsakas av att Israel, ett land som kallar sig Mellanösterns enda demokrati, vägrar släppa in internationella medier samtidigt som dess krigsmakt har dödat över 200 palestinska journalister. En del av ansvaret vilar också på regeringar i väst som inte lagt större tryck på att släppa in utländska journalister och utredare. Bristen på transparens gör att vår bild av Gaza är som att titta genom ett sugrör. Det blir därmed lättare för Benjamin Netanyahus regering att misstänkliggöra lokala palestinska journalister – de som ännu inte dödats – och behandla rapporter från expertorgan som om de vore åsikter eller propaganda, inte fakta. Att söka kontrollera berättelsen om Gaza är primärt för Netanyahu. ”Vapen förändras över tid ... de viktigaste finns på sociala medier”, som han uttryckt det.
FN:s internationella närvaro i Gaza är fundamental för att vi ska få verifierade uppgifter om vad som händer. Men FN-systemet drabbades av ett dråpslag när dess gästhus i Deir al-Balah träffades av stridsvagnsgranater i mars. En bulgarisk FN-medarbetare dödades och fem skadades. De hade varit verksamma med minröjning. Attacken ledde till att FN drog ned sin internationella närvaro i Gaza från 100 till 30 personer. FN betecknade attacken som en krigsförbrytelse, medan den israeliska militären, IDF, kallade den för ett ”misstag”. Men gästhuset låg avskilt, långt från annan bebyggelse. Dess koordinater och alla som befann sig där var kända av den israeliska militären.
I mars lämnade också de sista internationella medarbetarna i FN-organet Unrwa Gaza. De visste att de inte skulle kunna återvända, eftersom Israel anklagar Unrwa för terrorkopplingar. Unrwa har svarat med att de utsatts för en desinformationskampanj. En intern och en extern utredning, den senare ledd av den tidigare franska utrikesministern Catherine Colonna gav inte stöd för Israels anklagelser.
Kvar i Gaza har Unrwa 12 000 lokalanställda som fortsätter att jobba med allt från vaccinationskampanjer och undervisning till sophämtning, trots vidriga omständigheter. Unrwa stöds av EU och enskilda EU-länder men däremot inte Sverige numera. ”Men utan Unrwas internationella närvaro i Gaza blir FN mycket mindre synligt i medierna, och det är synd och skam”, sa Unrwas Gazachef Sam Rose under ett Stockholmsbesök nyligen.
Tidigare lät Unrwa tre internationella medarbetare i Gaza fungera som talespersoner. ”Vi gjorde vår egen bevakning och blev ständigt citerade som tillförlitliga röster på marken. Ibland fick vi fungera som ställföreträdande för de utrikeskorrespondenter som förvägrades inresa”, sa Sam Rose.
Flera internationellt uppmärksammade attacker har i efterhand förklarats vara ”tragiska missöden” av den israeliska militären och Netanyahu. Så hette det i augusti efter det att 22 personer, däribland fem journalister, dödats vid Nassersjukhuset i Khan Younis. Den israeliska militären motiverade attacken med att en misstänkt Hamaskamera skulle förstöras. Men nyhetsbyrån Reuters kunde efter noggrann genomgång konstatera att kameran tillhörde dem och användes av en av deras frilansfotografer som fanns bland de döda.
Muhammad Shehada, gästforskare vid tankesmedjan ECFR (European council on foreign relations), har listat rader av andra föregivna israeliska krigslögner sedan Hamas massakrer den 7 oktober 2023. ”Utan lögner kan inte Israels narrativ överleva”, säger han.
En av krigets lögner visade sig vara omständigheterna i mars när 15 räddningsarbetare dödades under beskjutningen av en ambulanskonvoj. Ambulanspersonalen och deras fordon hittades i en massgrav efter en veckas sökande. Med hjälp av en återfunnen mobilfilm, som en av räddningsarbetarna tagit under sina sista skräckfyllda minuter i livet, kunde alla påståenden smulas sönder om att konvojen skulle ha kört med släckta lyktor, vilket IDF påstått.
När internationella medier kräver tillträde är de israeliska standardsvaren att inreseförbudet ”är för er egen säkerhet”. Men den bedömningen ska göras av varje enskild redaktion, inte ett land i krig. Inte ens under korta vapenvilor har oberoende journalister tillåtits komma in i Gaza. Sammantaget underlättar det för Netanyahus regering att söka styra berättelsen om kriget och avfärda all kritik som antisemitism eller Hamaspropaganda.
Men den journalistiska anständigheten kräver att vi speglar de Hamaskritiska rösterna i Gaza
Till saken hör att inte heller Hamas vill ha pressfrihet. Ett exempel är de Hamasfientliga protesterna i Gaza i våras. Då fruktade palestinska journalister och fotografer att rapportera i eget namn. Arabiska medier ville inte heller återge dessa protester, berättar egyptiska kontakter som följer bevakningen. Men den journalistiska anständigheten kräver att vi speglar de Hamaskritiska rösterna i Gaza, och de är talrika. Det är betydligt lättare för utländska journalister som kan resa in och ut än för palestinska journalister som lever kvar där med sina familjer. Det vet jag av egen erfarenhet.
I ett internationellt upprop, Freedom to report, betonas att ett försvar av pressfriheten i Gaza är ett försvar av de demokratiska idealen över allt, inte minst principen att sanningen inte får vara de mäktigas egendom. När Israel kan tumma på den i Gaza, underlättar de för andra stater att göra samma sak i andra krig.
I brist på internationell, journalistisk närvaro i Gaza kan etablerade, oberoende fakta behandlas som åsikter. När IPC i sin augustirapport förklarade att svälten nått miljonstaden Gaza City sade Netanyahu att det var ”ren och skär lögn”. Israeliska ambassadörer, även i Sverige, upprepade talepunkter om att svälten berodde på Hamas plundringar och FN-organisationers misslyckande med att stoppa dem.
Men när man lyssnar på FN-experter, som Carl Skau från World food program (WFP), som varit i Gaza så sent som i somras, så stämmer det inte alls. Samma sak sa Unrwas Gazachef Sam Rose som jag mötte i Stockholm. Plundringarna av de lastbilar som körts in i Gaza har utförts av beväpnade gäng, som opererat inom synhåll från israeliska stridsvagnar eller av desperata människor. ”Vi har inga som helst bevis på att Hamas skulle utföra storskalig plundring”, sa Rose.
De organiserade ligor som plundrat lastbilar tros tillhöra Abu Shabab-milisen. ”De kan operera i Gaza för att där råder en krigsekonomi med laglöshet och desperation. Tidigare i konflikten såg vi Abu Shabab agera fullt beväpnade och fullt synliga för israeliska soldater i stridszonerna, mindre än 200 meter från en stridsvagn, utan att bli beskjutna. Det är bara möjligt om den israeliska militären är OK med deras närvaro”, sa Sam Rose som har många års erfarenhet från Gaza.
Att så misstro, sprida misstänksamhet och lögner visar sig fungera i valkampanjer, men också i krig
I juni bekräftade Netanyahu misstankar om att Israel via sin underrättelsetjänst Shin Bet hade beväpnat Abu Shabab för att bygga upp dem som alternativ till Hamas. Det påminner om hur Israel tidigare lät Hamas växa sig starkt i Gaza som en rival till den palestinska myndigheten i Ramallah.
Sam Rose utesluter inte att Hamas kan ha plundrat lastbilar. ”Men det finns inga bevis på att Hamas skulle ha dirigerat om lastbilar i en eller annan riktning och Israel har aldrig presenterat sådana bevis. Då är ändå deras övervakning av Gaza, åtminstone ovan jord, bättre än någon annans någonstans på planeten.”
Hamas vill slippa ta ansvar för matdistributionen i Gaza. Deras kontroll över befolkningen sker via mer sofistikerade metoder. Men när rapporter från etablerade FN-organ och experter bestrids skapas ett surrealistiskt tillstånd där allt tycks handla om vilken sida betraktaren råkar ”hålla” på. Att så misstro, sprida misstänksamhet och lögner visar sig fungera i valkampanjer, men också i krig.
Det kan göra svenska redaktionsledningar mer följsamma för politiska konjunkturer. Det värsta, tycker Unrwas Sam Rose, är att medlemsländer inte tar FN i försvar. ”Vilket intresse skulle jag ha av att ljuga? Jag är FN-anställd, inte part i konflikten. Min organisations mandat är att skydda palestinier, men jag har inget intresse av att ljuga. Och jag är inte känd för att göra det. Hur är det möjligt att somliga kan fås att tro att FN skulle ljuga? Kan det ha att göra med medielandskapet, där nyheter ofta behandlas som om de vore åsikter?”
Café Bambino: Alkoholdemens, mördade journalister & dumma telefoner
Konstpodd: I själva verket
