Smiskande fadersfigur kommer inte rädda oss
Fantasierna om Trump får mig att tänka på fastan
Samtidsskränaren nummer ett Tucker Carlson höll två veckor före presidentvalet ett tal där han beskrev Trump som en farsa som fått nog av sina barn (det amerikanska folket), barn som smetar bajs på väggen, smäller i dörrarna och inte kommer ned till söndagsfrukosten.
Men nu har daddy kommit hem, säger Carlson, och vi har varit ”bad, bad girls”. Tucker fantiserar sedan om hur Trump utdelar en ”vigorous spanking” på oss, sina olydiga undersåtar – inte för att han vill, utan för att han måste. För att han älskar sina barn och vill deras bästa. Publiken på Trump-rallyt skrattar, jublar och viftar övertänt med sina pappskyltar.
I en artikel i The Atlantic drar Gal Beckerman paralleller mellan daddykulten kring Trump och daddykulten kring vissa auktoritära ledare, som Mussolini, Stalin och Gaddafi. Och man behöver inte vara psykoanalytiker för att förstå lockelsen i en stark fadersfigur som med kraft och karisma för in landet och det bångstyriga folket på rätt kurs igen. Kanske talar jag bara för mig själv, men i vissa stunder önskar jag nästan att detsamma skulle ske i mitt personliga liv. Att någon bara skulle berätta för mig vad jag skulle göra.
Detta är, såklart, en hädelse för en modern människa. Påbudet att förverkliga sig själv enligt sin ”egen vilja” har varit kvävande. Men det som Maga-folket verkar fatta, även om det döljs bakom dreglande smiskfantasier, är ju att den egna viljan är ett ganska bristfälligt mätsnöre att rätta sitt liv efter. Nedbrytandet av sociala strukturer i samhället har lett till frihet, absolut, men också till en vilsenhet och en ständigt gnagande känsla av otillfredsställelse.
Vägen till verklig frihet kanske går just via det svinsvåra som fastan övar oss i
Är Trump inte bara en av många sorters tomma kolhydrater vi erbjuds att fylla det tomrummet med?
I fastetiden, efter att den sista semlan tryckts ned och tryckts ut, kanske vi påminns om att också konsumtionen är en sådan tom kolhydrat. Varorna, ofta marknadsförda av influencers som verkar ha underbar ordning på sina liv, blir som dinglande ljuskäglor att stappla efter i villrådighetens kalla, dunkla natt. Den religiösa fastan, handlingen att avstå, blir radikal i att den skjuter ned dessa käglor för en stund. Och den blir läskig för att den lämnar oss ensamma i mörkret. Vad finns där? Något obehagligt? Kanske inget alls?
Eller så finns Gud där. Det ska ju vara fastans andra sida. Man avstår något för att vinna något annat, i mörkret bryter en stråle fram som man innan inte kunnat se. I stället för den egna gogogaga-viljan ser och följer man Guds vilja, i lydnad, lydnad, vacker lydnad, jublar jag som Maga-folket i arenan. Äntligen en stark fadersfigur som berättar vad jag ska göra!
Är det så lätt?
Typ inte. Det är typ ganska svårt.
I egenskap av svenskkyrklig, och därmed ”fri” att ”välja” vad jag skulle fasta ifrån, avstod jag inte från något materiellt – i stället valde jag att avstå mitt skrollande på Tiktok och X. Ambitionen var att ”skapa utrymme” för bön, Guds vilja, och så vidare, men så blev det inte. Skrollandet flyttade mest över till andra hörn av nätet.
Var försöket ändå misslyckat?
Nja. Jag vet inte. Även om jag borde ha ansträngt mig mer så var det kanske just precis en påminnelse om min viljas svaghet jag behövde. En påminnelse om det som Paulus uttrycker: ”Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag” (Romarbrevet 7:15).
Eller, för att tala med Nina Björk: det man vill att vilja, gör man inte.
Många Skrollare kan nog känna igen sig i det, och likaså många Konsumenter, när ruset väl har lagt sig efter att förpackningen öppnats och slängts. Det är egentligen inte så konstigt, för mer än skrollare och konsumenter är vi ju alla, at the end of the day, syndare.
Syndare, syndare, syndare.
Jag vet inte när det ordet senast skrevs ut på Aftonbladets kultursida. Men när annars, om inte på självaste påsken, ska man få påminna om att det är just precis det vi är, allihop? Hur många känner egentligen igen sig själva i synen på människan som rationell och förnuftig, i kraft att själv skapa gott och ont, sant och falskt? Inte jag i varje fall. Gång på gång smetar vi bajs på väggarna. Att tro att räddningen kommer inifrån, genom det helt subjektiva ”självförverkligandet” är lika naivt som att tro att räddningen kommer från en trumpiansk, smiskande fadersfigur eller en ny robotgräsklippare.
Jag tycker inte att det är människofientligt eller frihetsfientligt att säga så. Tvärtom. Vägen till verklig frihet kanske går just via det svinsvåra som fastan övar oss i – att bortom våra personliga viljor och begär ana den vilja som är i samklang med det sanna, det goda och det sköna. Allt det eviga som vi är stora nog att ha inom oss, men inte stora nog att kunna nå av egna krafter.
Detta är, som sagt, ett steg ut i det okända. Nedskjutna ljuskäglor. För när Fleabag från Fleabag utbrister i biktbåset ”just fucking tell me what to do Father” så är det ju tyvärr inte så det funkar. Vissheten kommer aldrig infinna sig men ovissheten går att bära i gemenskap, i delad tro på att det eviga finns och lever, och i delad insikt om hur jävla ofullkomliga vi är. Det var ju trots allt för oss som syndare som Jesus dog och uppstod på påsken.
Snaaark, säger Tucker kanske till det, och lägger sig ned på alla fyra med byxorna nere för Trump, för avguden, för den falska Fadern. Sådan är tiden vi lever i, helt enkelt, sådan är de tomma kolhydraternas tid. Suckar jag och trycker i mig tre, fyra, fem chokladhönor till.
Café Bambino: Pedofilpizza och en alien i Kanye Wests kropp
