Vad händer om jag inte tycker det här är kul?
Jonathan Brotts poesidebut är vardaglig och impulsiv
Publicerad 2025-04-18
”100 dikter” av Jonathan Brott
Leken är grunden för den mänskliga kulturen, menade kulturhistorikern Johan Huizinga och satte den lekande människan, homo ludens, i centrum för den mänskliga skaparkraften. Jonathan Brotts debutbok ”100 dikter” marknadsförs av förlaget som en samling dikter av just en sådan homo ludens, en vivör som tar leken på allvar. I sin roll som redaktör för tidskriften ”L’amour – La mort” har Brott vid flera tillfällen dragit en lans för just lekens och skrattets betydelse. ”Vill ingen ha roligt i det här jävla landet?” undrade han retoriskt i ett debattinlägg förra året.
Brotts hundra dikter sänker ribban för alla de som tänker att poesi måste skrivas på största allvar. Språket är vardagligt och formen impulsiv. I sina bästa stunder påminner det om Kristina Lugns vardagsabsurdism, om Lugns diktjag hade varit en i gänget. I diktens värld var hon inte det, det är däremot Brott. Jag har inte räknat, men många är de dikter där vänner, namngivna eller anonyma, bildar stommen för det poetiska uttrycket. Eller för leken, kanske man ska säga. Ur dikt 34: ”tre personer / har fått carte blanche / att knäppa mig / när som helst / utan förvarning / det handlar om / tillit / och spänning // vi delar upp de tre / pickadollerna / i fyra kuvert / så att en av oss / blev utan”.
Det finns en stark längtan efter något vilt och otyglat i många av dikterna som får mig att tänka på poeten och översättaren Ingemar Leckius (då Gustafson) första diktsamling ”Andra riter” från 1951. I den kan man läsa hans poetiska trosbekännelse: ”Jag utforskar den sista vita fläcken / den vilda humorns kontinent / det livsfarliga skrattets universum”.
Det är någonstans i närheten av den här nordiska varianten av fransk absurdism som Brotts dikter placerar sig. Lägger man till FLUXUS metodiska orimlighetsfantasier och H.P Lovecrafts arbetsanteckningar så har man en ganska bra bild av vad dikten försöker åstadkomma, utöver att leka med förväntningarna på diktens allvarsamhet.
Tillbaka till Brotts fråga. Jo, det är klart att vi vill ha roligt, det finns ju redan massvis med roliga och lekfulla poeter i det här landet! Lina Ekdahl, Athena Farrokhzad och UKON får mig att skratta eftersom deras dikt håller för en motfråga. Om jag inte tycker att det är roligt, vad händer med dikten då? I deras fall framträder något annat, en djupare klangbotten om man så vill. I Brotts dikter finns inte den resonansen. Allt är förankrat i en samtid som verkar nästintill bekymmerslös, som om inget annat existerade utanför poeten och hans vänner. Hela boken osar av en slags distanserad laissez-faire-hållning, lika oantastligt som diktjagets rakade ansikte. Som han själv, I Gustave Flauberts efterföljd, har svårt att hålla sig för skratt inför.
Nå. Chacun à son goût. Eller: hur man läser de här dikterna har nog främst att göra med smak. Vad man gillar, alltså. Och Leckius gjorde en helomvändning från nihilist till mystiker efter Ungernkrisen 1956. Så man ska aldrig säga aldrig!
Café Bambino: Pedofilpizza och en alien i Kanye Wests kropp
