Sluta babbla om kanon och fixa pengar i stället
Nya hyror skulle kunna ge mer teater och utställningar
I går presenterades en utredning för hur hyran ska sättas för fem stora kulturinstitutioner. Utredaren föreslog att den modell som gäller i dag, kostnadshyra, ska slopas och ersättas med marknadshyra, med anpassade statliga anslag. Det vore utmärkt om så skedde.
Det handlar om några av den svenska kulturvärldens kronjuveler: Dramaten, Operan, Nationalmuseum, Naturhistoriska och Historiska museet. Bara ordet ”hyresmodell” kan få vem som helst att slumra till men frågan är direkt avgörande för hur mycket teater och utställningar vi medborgare och skattebetalare kan få oss till livs där. På grund av modellen med kostnadshyra tvingades Nationalmuseum ett tag hålla stängt en extra dag i veckan och den bidrog åtminstone indirekt till att taket på Naturhistoriska rasade in för ett drygt år sen.
Så ja, om Statens fastighetsverk (SFV) inte längre fick använda sig av kostnadshyra vore det bra.
Vad är haken med ”marknadshyra med anpassade statliga anslag”? Ingen alls, det skulle ge mer av stabilitet och förutsägbarhet till institutionerna. Men avgörande är förstås att modellen införs. Man bör vara medveten om att den här frågan inte ägs i första hand av kulturminister Parisa Liljestrand utan av finansmarknadsminister Niklas Wykman. Kostnadshyran har varit ifrågasatt nästan sen den infördes 2001 och har utretts fler gånger, senast så sent om 2020. Men inget har hänt, eftersom finansdepartementet inte ville – kostnadshyran är fina pengar in för SFV. Även den här gången kan utredningen mycket väl fastna i ”beredning inom regeringskansliet”.
Ett annat scenario är att marknadshyra faktiskt införs men att anslagen inte räknas upp enligt den modell som nu föreslagits. Tidöregeringen tycks aktivt ointresserad av att bedriva en kulturpolitik, senast manifesterat i den minsta kulturbudgeten på 20 år. Det intrycket förstärks förstås när kulturministern själv lyfter fram skattesänkningar som god kulturpolitik, enligt logiken att den som har mer kvar i plånboken kan unna sig ett extra biobesök. Jo, men man kan lika gärna köpa nån skit på Temu, illegala droger – eller unna sig en paprika, i detta land där livsmedelpriserna stigit med 25 procent på tre år. Liljestrands ”kulturpolitik” saknar dessutom all ambition till omfördelning.
Som Kristofer Andersson skrev här i måndags är det svenska kulturlivet i alla delar pressat, i delar direkt under avveckling. Det är ett tecken i tiden att inte ens några av de tyngsta kulturinstitutioner vi har kan planera för framtiden – hur är det inte då för de fria teatergrupperna och filmmakarna, kulturtidsskrifterna och konstnärerna? Att i det klimatet höra politiker oroa sig för läskris och babbla om en kulturkanon, samtidigt som de helt underordnar Kulturen Finansen, är rätt stötande.
Säsongsavslutning:
