Man får lust att gifta sig bara för att få skilja sig
”Titta en älg” har fortfarande något att säga om att vara kvinna – till skillnad från ”The substance”
Det fanns en tid då berättelsen om den kvinnliga erfarenheten inte hade sin plats i offentligheten. Den tiden är inte mer än vadå? Några decennier sedan? Sen blev det en sport. Den som kom närmast sanningen om hur det är att vara kvinna utsågs till vinnare. Så sent som 2019 kunde Liv Strömquists menstruerande skridskoåkare i Slussens tunnelbanestation ”säga något”. Men strax därefter upphörde det att kännas sant. Det hänger väl ihop med ett urholkat politiskt projekt. Eller som journalisten Emma Leijnse beskrev det i ett inslag i Sveriges radio som vi båda deltog i: som att glastaket kanske ändå hade nåtts i samband med Metoo. Det stora utbudet av kvinnliga erfarenheter minskade efterfrågan.
Ändå envisas konstnärer, regissörer och författare med att fasthålla det som sitt ”ärende”. Äkta extremsport, för frågan som uppstår är oftast: finns det något kvar att säga? Kan man bidra med något nytt? Svaret är i de flesta fall nej. Men det verkar vara kroniskt, viljan att med några enkla ord kunna slå fast, så här ÄR det. Jag själv är likadan.
Höstens mest misslyckade försök var den uppmärksammade body-horrorn ”The substance”, som av oförklarlig anledning tilldelades pris för bästa manus vid filmfestivalen i Cannes. Om man bortser från mängden blod på bioduken skulle den kunna vara en uppskruvad uppföljare på fjolårets ”Barbie”. ”The substance” saknar visserligen America Ferreras feministiska brandtal där hon fastslår att det är omöjligt att vara kvinna, men skildrar ”patriarkatet” på samma sätt. Gubbar som säger åt en att le lite. Kroppen som slagfält. Empowerment som den enda politiska lösningen. Det är inte inte underhållande, men desperationen i att försöka ge publiken något att spegla sig i resulterar i apelsin-tv. Ja, vi vet att det är hemskt att leva i den här världen och att spegeln är en perfekt symbol för vår samtid. Det är samma gamla vanliga.
Det är därför jag inte bara imponeras utan också förvånas över hur väl Dramatens nytolkning av ”Titta en älg” lyckas med samma sak. Den till en början stillsamma berättelsen om fem kvinnor som sökt skydd i hemmet och arbetet, är nu i upplösningtillståndets tredje fas och måste ut. Det säger kanske sig själv att inget slår Kristina Lugn. Hela uppsättningen är att vilja vika hundöron och använda överstrykningspenna. ”Det måste finnas en jourhavande låssmed”, ”Jag vill att du ska komma nu”, ”När jag var gift med Herman och tusen svultna hästar grät i kylan utanför” och så vidare och så vidare.
På scenen står ett tjugotal kvinnor i bröllopsskrud och nötkreaturmärkning. De korsfästs på lyktstolpar, gör sig fria från äktenskapets tunga kedjor med hjälp av en lövblåsare, lämnar hagen i ett synkroniserat rörelsemönster. Man blir sugen på att gifta sig bara för att kunna uppleva friheten av att skilja sig. Ingenting har på länge kommit så nära sanningen om hur det faktiskt är.
Det är en naturlig instinkt att söka efter nya ord i stället för att återanvända gamla när man ska försöka säga något om vår samtid. Remakes och uppföljare sägs försvåra det uppdraget men kan det vara så att det som konstnärer och kreatörer desperat försöker berätta redan är sagt? Kristina Lugn har redan berättat allt för länge sedan. I det kanske man också kan få vila.
Scenkonstpodd: Kritcirkeln
