Så här låter världens mäktigaste man
Krig och kaos, och så måste vi stå ut med språket
En sak ska man ge Donald Trump och det är att han gärna tar frågor från pressen. I måndags hade han bjudit in till The Trump Kennedy Center – det anrika kulturcentrum han tog över och satte sitt namn på en månad in i mandatperioden – men fick förstås frågor om kriget i Iran och om Hormuzsundet. Han svarade:
– Jag visste att sundet skulle bli ett vapen, det förutspådde jag för länge sedan, jag förutspådde allt det här. Jag förutspådde att Usama bin Ladin skulle få The World Trade center att falla, det förutspådde jag ett år innan det hände. Jag sa ”ni borde haffa honom, han är a bad guy”, jag såg honom bli intervjuad en gång och jag sa ”det där är a bad guy, ni borde haffa honom”. Exakt ett år före skrev jag det i en bok, ni kan kolla, ungefär ett år innan World Trade center föll. President Clinton hade faktiskt chansen att ta honom men han tog den tyvärr inte, jag klandrar honom inte för det men han tog den inte … och det slutade med att han fick World Trade center att rasa, vilket jag förutspått. Jag har förutspått många saker.
Ingen av dem såg på journalisterna framför sig, eller på Trump, i stället satt de nästan hela tiden med blickarna nedfällda.
Det är inte sant att Trump förutspådde bin Ladins attack på USA 2001, men världen har tvingats vänja sig vid den amerikanska presidentens rappakalja och lögner. Vid samma tillfälle sa han att en tidigare president sagt att han borde ha gjort det Trump nu gör i Iran, ett samtal alla levande ex-presidenter förnekar, och han kallade Venezuelas president ”han” fast hon heter Delcy Rodríguez och sitter på hans nåder.
När han satt där bakom ett vitt podium och babblade hade han talmannen Mike Johnson på sin högra sida och till vänster sin stabschef Susie Wiles. Ingen av dem såg på journalisterna framför sig, eller på Trump, i stället satt de nästan hela tiden med blickarna nedfällda – som man gör när man inte känner sig bekväm med det som sägs.
Möjligen kommer man även att forska en del på Trumps person (och eventuella diagnoser), och på möjliggörarna omkring honom.
Det är en mänsklig reaktion, liksom det är att vi andra försöker avskärma oss från honom. Han är som det där jobbiga fyllot i baren; man slutar lyssna, tittar bort och hoppas att någon ska gripa in och leda bort honom. Det handlar nog om självbevarelsedrift, för om man faktiskt lyssnar, som jag gjorde häromkvällen, så fylls man av ett isande obehag. Så här låter världens mäktigaste man:
– Jag pratade med en person, en väldigt förmögen person, vars föräldrar bor i Libanon. Jag sa ”Jasså? Hur kan man bo i Libanon?” Men jo, de bor där och genom åren har de vant sig vid att bli bombade. De förklarade för mig att det är en viss del av Libanon, en del där Hizbollah finns, och de vänjer sig, antar jag, jag menar det bor folk i Ukraina, man tänker sig att ingen bor där men folk bor ju i Ukraina. Jag tror inte att jag skulle kunna göra det men ja, folk bor i Ukraina och i Libanon. Hizbollah är ett stort problem och de blir snabbt eliminerade.
Senare samma dag tog han också emot reportrar i Ovala rummet, han satt bakom sitt skrivbord och höll sig i bordsskivan med båda händerna. Han fick en fråga om Kuba.
– Jag vet inte, Kuba… Med sin turism och så, det är en vacker ö. Underbart väder. Det ligger inte i ett orkanområde [det gör det, red anm], vilket är en trevlig omväxling, de kommer inte be oss om pengar efter orkaner varje vecka. Ni vet, i hela mitt liv har jag hört om USA och Kuba, ni vet, ”När ska USA göra det?”. Och jag tror att det kommer att vara jag som får äran att… ta Kuba. Det är en stor ära.
– Ta Kuba?, frågade en reporter.
– Ta Kuba på något sätt, ja. Ta Kuba. Om jag befriar det, om jag tar det… jag kan göra vad jag vill, ärligt talat. Det är en mycket försvagad nation.
Historiker kommer att ha mycket att säga om den här tiden i USA, framför allt om hur landets 47:e president rekordsnabbt underminerade landets demokrati – i veckan kom en forskarrapport som konstaterade att supermakten inte längre kan kallas en liberal demokrati. Möjligen kommer man även att forska en del på Trumps person (och eventuella demensdiagnoser), och på möjliggörarna omkring honom.
Men vi som lever i den här tiden måste dessvärre hantera att förutom den skada Donald Trump åsamkar freden, ekonomin och klimatet så sker det till ljudet av presidentens oemotsagda litanior, fulla av hot, lögner och nonsens. Och ingen kommer att gripa in och leda bort honom.
Anna Andersson är redaktör och skribent på Aftonbladet Kultur.
